torsdag 31 december 2009

Gott nytt (s)år.

Det kan väl i alla fall inte göra mer ont än det år som gått.

Eller?

onsdag 23 december 2009

Julida


Lite trött idag. Det var min födelsedag i går och jag hade sällskap av en massa fina vänner hemma hos mig till in på småtimmarna. Nu är jag på jobbet, dagen före julafton. Inte många som jobbar i dag inte. Tänker på julen och traditioner och familjer.

Jag saknar Jhonny. Sjukt mycket. I dag är en riktig sån "saknardag" och jag hade sällskap till morgonkaffet av rinnande tårar och magkramp. Men hur mycket jag än saknar och gråter så kommer han inte tillbaka. Jag tror att en del tycker det är märkligt att jag fortfarande kan bli så ledsen, att det borde ha gett sig med tiden. Till viss del har det ju det, jag lever och fungerar. Men i bland... Han var inte hos mig i går på min födelsedag. Jag har inte honom att vara arg på julen tillsammans med. Jag saknar att "intefirajul" med honom.

Sedan min pappa dog har jag varit rätt negativt inställd till julen och de hårda traditionerna... Min pappa firade jul, jäklaranamma. Det börjades i november med koka karameller, stoppa korv, rulla köttbullar, ystas ost och gud vet allt. Och julaftnarna var perfekta. Underbara faktiskt. Man visste vad som gällde hela dagen, men det var avslappnat. Efter tredje rundan mat var vi alltid några som sov middag en stund. Familjen, kärlek, god mat och många skratt.

Sen dog pappa och julen med honom. Jag började jobba på julaftnarna. Vi hade en copyshop på Arlanda som var öppen året om, tex. Bara jag som ville jobba julafton. Jobbade i stallet. Och firade "intejul" med Jhonny. Inser nu att även det var lite en tradition. Det som jag ville hålla mig i från....

Jag bestämde mig för när jag fick barn att de inte skulle uppleva julen som något som måste vara på ett speciellt sätt för att vara rätt. Att det inte spelar någon roll var på jorden man befinner sig eller vilka man firar med. Bara att det är ledighet då det är fint att vara med folk man tycker om, oavsett om det är familjen eller inte. Jag tror de har det med sig nu. Det bör innebära att om en julen ett år inte är som den var föregående år riskerar de inte att känna sig som om de har hamnat i ett svart hål.

Familjen. Min familj, förutom mina barn, bor på andra sidan jordklotet. Jag saknar dem. Jag saknar mitt ex:s fina familj som jag firat jul med några år nu. Jag saknar familj. Mina barn ska vara hos sin pappa den här julen. När de är där brukar jag resa bort, står med fördel på en surfbräda på julafton när jag inte har barnen. Men icke så denna jul. Men jag tror det blir bra ändå. Och bra att stora sonen träffar sin pappa. Det har han inte gjort sen.. i augusti?

Familjen. Den här julledigheten kommer jag att hjälpa till med två flyttar. Båda beror på separationer. Här blir det barn som får sig förändrade jultraditioner. Och föräldrar som får lov att fira varannan jul utan sina barn. Jag hoppas att deras jultraditioner inte var så djupt inrotade att de nästa år befinner sig i svarta hål. Jag hoppas att de alla landar i något fint och kärleksfullt även om det är svårt just nu. Svårt och smärtsamt.

Ja, det här blev ju ett glatt inlägg i äkta julanda.

God Jul.

måndag 21 december 2009

Pengafrukt




De magiska äpplena.http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/magiska-applen.html och http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/efter-lysning-kommer-klarhet.html
Jag har blivit ombedd att berätta hur det gått. De funkade nämligen. Så jag börjar lite här.

Det första äpplet var ju för pengar. Vi har haft det lite segt på företaget med försäljningen ett tag, va. Som så många andra i "dessa tider". Har känts lite som att min främsta arbetsuppgift i bland varit att kapa kostnader... Urtrist. Nåväl. Den 5e november släppte vi ett nytt område och.... har haft rekordförsäljning!! På några veckor har det sålts fler enheter än vad vi gjort tillsammans på två år! Jag kommer att kunna ge mig löneförhöjning i mars.

Så gick det efter pengaäpplet. Helt magiskt, jajjemän!

Jag återkommer till de andra. I turordning.

lördag 19 december 2009

Bestänkt

Man tänker att man bestämt sig. Och att man ska göra så. Men det är ju inte som att man är ensam i världen direkt. Så det puttas från alla möjliga håll och planen som var så rak och fin blir böjd och krokig. Det behöver inte alls vara dåligt. Men det är. Det händer. Det kan vara väldigt fint. I bland frustrerande.

Jag tänkte att jag bestämt mig och nu skulle jag göra så här. Vad då? Jag är ju inte ensam. Har ju en liten familj, har vänner, har nära. De är ju också med och bestämmer. Jag kan halka in i att tänka åt andra. Jag ska verkligen försöka att inte göra det nu. Men jag måste å andra sidan ta in att det som händer omkring gör mitt liv dynamiskt. Jag vill ju ha det så. Jag kan bestämma väg för bara mig. Det är bra, det kan jag. Jag kan påverka genom att påverka, men sen räcker det.

Jag vill bara vara i det som är vilja omkring mig. Inte vara någons dåliga samvete. Inte bara vänta. Göra och leva.

torsdag 17 december 2009

Snöflopp

Pulsat i snön i dag och gillat det. Jag hade en period i mitt liv då jag inte alls gillade snö. Eller kallt. Eller Sverige, för den delen! Jag tyckte att allt liksom var "sveriges fel" och inledde ett avancerat flyktförsök. Jag skaffade en lägenhet i Bangkok, en liten studio. Där skulle jag påbörja mitt liv i Thailand eftersom det är där jag känner mig allra mest hemma i det landet. Tre månader senare hade mitt liv förändrats fullständigt och jag sa upp lägenheten innan jag hade hunnit flytta in.

Det finns en del saker jag grämt mig över att jag inte gjort i mitt liv. Det här är inte en av dem. Tvärtom är jag väldigt glad att jag ändrade mig och inte flydde från någonting. Om man ska i väg så är det bättre att åka till det.... Än från något annat.

Jag hittade tillbaka till min kärlek till snö och vackra insjöar och skärgården. Thailand är mitt andra hem och det kommer det alltid att vara. Där man kan ha flip-floppar året om. I januari åker jag dit igen, till min familj. Men sen åker jag hem. Till mitt första hem. Och njuter av att det är vinter, som kommer att bli vår och sen sommar. Med de ljusa härliga sommarnätterna.

De finns inte i Thailand, nej. Det gör det inte.

onsdag 16 december 2009

Till liten


Tillit. Inte det lättaste att känna eller göra sig förtjänt av. Jag är ju som bekant rädd för att bli lurad, så tillit är en marig grej.

Men jag gör det ändå. Åt många håll, landar i det. I makabra situationer där jag skruvas upp kan jag vända mig om och se vad det är jag tror på. Tillit kan bli stärkt av att den attackeras. Bli djupare och innerligare och lite som ett eget väsen som påverkar de som litar på.

Jag väljer ärlighet. Igen. Och öppenhet. Glad för det ärliga mot mig. Ni vet vilka ni är.

Överallt små ljus av hopp, vänlighet, kärlek och omtanke.

tisdag 15 december 2009

Torrfot


Lilla själ. Sådärja. En tillbaka, en ny, en bort. Livet tassar på, va.

Jag vill göra bra. Jag vill räcka till. Jag vill laga det som är trasigt. Små själar och stora män. Och små män. Och stora och små flickor. Jag ser en massa vackra saker och vill bära omkring på dem och dela ut dem. Och se till att alla har torrt om fötterna.

Stora sonen är blöt om fötterna, men han fixar med plastpåsar och kängor. Lilla sonen fick nya vinterkängor. Jag kan inte bestämma mig för om jag är glad över snön eller inte. Lite, tror jag.

Blad vänds, fester planeras. Ett nytt år inom kort. Jag förlåter, vill bli förlåten. Vill att klokhet och kärlek ska vinna över ilska och dumhet. Nya liv tar form, så även mitt. Musik i öronen och vin i munnen.

Pratar lite med Buddha om koll åt höger och vänster och omhändertagande av fluff och de som påverkas av mina val. Bland annat. Tänder ett ljus. Tänker på Jhonny, det var dödsdagen i lördags. Åren går, smärtan består. Pratar med Buddha om det oxå.

Men nu är det dags för annat.

måndag 14 december 2009

Prio


I natt skulle jag flytta på en grej. Rev ner det enda julpynt jag har så det gick sönder. Det var en julgranskula i form av ett par flipfloppar. For i golvet och gick i bitar. Trist, svårt att få tag på nya och jag gillade verkligen den här julgranskulan... Så här kan jag fungera då... Jag sopar in skärvorna mot väggen, lägger ett papper över. Det är ju mitt i natten, ok?

Men när jag kommer hem så sätter jag i gång med disken, kollar facebook, chattar lite. Städar och plockar lite, sätter i gång en tvättmaskin, städar lite till. Rent kök nu.

Skärvorna ligger kvar under papperet i hörnet. Så skulle min vän krönikören aldrig göra. Men så gör jag.

Nu ska jag bara blogga klart, sen ska jag städa hallen. Saknar mina glittriga flipfloppar på kylskåpet.

söndag 13 december 2009

Status

Det går bra för stora sonen. Han är på sin nya praktikplats nu på heltid fram till jul och han har fått massor med beröm.. :) Det är dock lite rörigt i hans kretsar, på ett vanligt tonårsvis. De försöker få till FF situationer, håller varann om ryggen... trixar liksom. Men oj, vad de går bet! Jag är djupt imponerad över hur alla föräldrar i det här gänget sluter upp. Det är verkligen inte bara jag som är en "jobbig mamma". Det finns flera, både mammor och pappor till de här lite stökiga, eller bara pubertala..., tonåringarna som är skitjobbiga!

Yes.

Telefonnummer, erfarenheter, information byts nu kors och tvärs mellan oss föräldrar och det känns verkligen hur bra som helst.

Lilla sonen jobbar på inför den stora julkonserten nästa fredag. Jag var på ett av repen och hjälpte till häromdagen. När jag gick därifrån några timmar senare hade jag ont i huden...! Det var så vackert att varenda hårstrå stog rätt upp på hela kroppen! 140 barn som sjöng 4- stämmigt som de värsta proffsen.. Om inte biljetterna redan hade varit slut (de såldes slut på en och halv dag...!) hade jag rekommenderat er alla att gå på den här konserten...

Och jag då? Jag tycker att det är lite rörigt i mitt liv, där vissa saker är magiska och fantastiska och där andra gör mig lite ont. Men jag vet vad jag vill. På riktigt. Och det får vara gott nog just nu.

tisdag 8 december 2009

Happyweek


Det har hänt en massa saker nu igen. Minsann. Till exempel så gick det åt helvete för stora sonen i den nya klassen om jag ska sammanfatta det hårt och kort och enklet. Till en början så var den största förändringen att jag och sonen började bråka. Och bråka och BRÅÅÅKAAA. Usch. Sen bröt vi ihop. Vi är inte bra alls på att bråka med varann. Det blir ont i magen, tårar och sömnlösa nätter. Det hela slutade med att de ringde från skolan, han skolkade, någon hade sett honom på en balkong hos en tveksam person. Jag får tag på honom och tvingar honom att åka till mitt jobb. Han kommer. Är rätt kaxig och nonchalant. När vi kommer utanför dörren börjar han storgråta, berättar om sina känslor av värdelöshet och vad han inte vågat berätta för mig för att jag varit så arg och för att vi bråkat så mycket.

Jag kliver av bråktåget. Det är ju helt värdelöst. Han har ju liksom bara mig. Vem ska han prata med om inte med mig? Och det är inte heller konstigt att han inte vill prata med mig om jag bara är arg på honom. Vi sätter i gång att lösa saker i stället och det ljusnar.

Den nya mentorn använder sig av metoder som bara inte funkar alls. Han har ingen utbildning i att ta sig an problematiken kring ett neuropsykiatriskt funktionshinder och sonen känner det som att han hamnat i en förvaring där man puttat i hop barn med olika problematik som ingen orkar med. Hemskt ju.

Möte där allt detta gås igenom, vad som hänt hur man ska göra, hur sonen ska få hjälp, andra stuidetekniker.

Inget av detta går fram hos den nya mentorn som inte vill förstå alls och inte vill hjälpa. Han säger att sonen är trotsig när han vill ha hjälp. Han ogillar att sonen inte kan "underordna sig". Det hoppas jag han inte kan! Det har jag inte uppfostrat honoom till att göra!! Underordna sig??? Vad Är det? Han är också arg över att sonen inte kan ta emot instruktioner, inte kan koncentrera sig, inte arbeta självständigt. Men tjena hallå? Har den här personen hört eller förstått något? Det är ju för att sonen inte KAN just dessa saker som han skulle gå i den här klassen.

Byta klass igen. Tillbaka till den gamla vill sonen. Men det gick ju inte toppen där heller. Men sonen kände sig inte orättvist behandlad och lärarna försökte i alla fall hjälpa och förstå. Nytt beslut. Sonen ska få anpassad skolgång. Praktikplats vill han ordna själv. Lite självförtroende tittar fram hos honom. Klart han ska fixa praktikplats själv! Föga förvånansvärt tror inte nya mentorn att sonen ska klara detta på hand, vilken han gladeligen informerar tydligt till sonen.

Pucko.

Men HA! Nu har sonen fixat det. På egen hand blev han med praktikplats i går. Det tog mindre än en vecka. HA!

I måndags hade de konsert i skolan. Sonen gjorde succé. Hur duktig som helst. Och snygg!! En vän sa "Alltså, ursäkta.. men den där killen lär ju få ligga precis hur mycket han vill..!" Det är nog troligt.

Och i går pluggade vi musikhistoria. Utan bråk. Och han sög åt sig som en svamp. Vi har hittat en studieteknik för texter. Härligt!

Den här veckan har hitills gått i ett väldigt bra tecken och jag känner mig glad. Riktigt glad. För det händer saker på riktigt som är bra, härliga, och en del som är helt fantastiskt!

söndag 6 december 2009

Hej Livet!

Först: Jag lever! Alltså, det är inte så att jag inte bloggat för att jag det inte händer något eller att jag på något sätt gått i ide eller så. Snarare tvärtom, det händer så mycket att jag i allt tumlande faktiskt inte riktigt hinner blogga. Och kanske har inte behovet att göra det varit så påtagligt...?

Häromdagen gick jag hem från Ica (som förresten inte finns, upptäckte jag på Icas hemsida häromdagen, mycket märkligt. Vi är många här som blivit lurade, tänk att vi gått här och trott varje dag att vi handlar, hejar, delar erfarenheter och en massa annat och så har vi inte det.. Ica finns ju inte här). Nåväl, jag gick där på väg hem i alla fall. På gatan här där jag bott ett tag, där jag hamnade tack vare en kärlek. Den kärleken är borta men jag är kvar. Nu är det, som ni redan vet, hemma. Väldigt mycket hemma. Plötsligt blev jag helt yr, överväldigad. Fick känslan av hur jag kände mig och vem jag var ett år tidigare (promenerande på samma gata) och vem jag är och vad jag känner i dag. Eoner emellan är det. Det har hänt så OTROLIGT mycket. Sjukt, galet mycket. Jag skulle egentligen enkelt kunna skriva en fet roman om det här. Om allt som hänt, alla förvecklingar, alla förunderliga ting som hänt, alla relationer som skapats och andra som fallit i sär. Det har varit intensivt, lärorikt, utvecklande, magiskt, hemskt, läskigt, härligt, spännande och jag kan fortsätta så här ett tag till... som ni nog anar.

Jag är så verkligen inte den person jag var för för ett år sen. Trots att jag gått igenom perioder där jag varit extremt egoistisk och faktiskt gjort riktigt dumma saker, trots att jag mått sämre än jag någonsin gjort förut under det här året så tror jag på riktigt att jag är en bättre människa nu. Mer ödmjuk, mer tuff, väldigt mycket mer tolerant och väldigt mycket mindre dömande.

Jag har förlorat en familj och fått ett annan. Som till och med har valt mig, det är inte illa alls.

Det fortsätter att hända saker, det fortsätter att vara spännande, magiskt och läskigt. Det är LIV.

Hej Livet! Jag är här.