DBT

Nu har jag gått i dialektiskt beteendeterapi, DBT, i 9 månader. Lika
länge som en graviditet varar. I tisdags fick jag veta att jag kommer
att fasas ut ur terapin så sakteliga. Att jag i slutet av sommaren ska
sluta i färdighetsträningen med gruppen och till hösten bara gå i
individualterapi 1 gång varannan vecka.

Separationsångest!

Jag fattar ju att jag inte kan gå där för alltid. Och att
anledningen till att jag ska sluta är att jag börjar bli "duktig" på
att använda de färdigheter jag fått. Jag har efter de här
månaderna fått så oändligt många nya, bra verktyg. Byggt nya
strategier, blivit starkare, fått aningens bättre självkänsla till
och med. Men att jag efter sommaren ska gå från 16 timmar terapi i
månaden till bara 2 känns ju urläskigt!

Men se där, strax efter att jag fått veta det kickar färdigheterna
in, jag använder dem utan att tänka på det förrän efteråt. Och
jag tänker på att det att jag fick möjlighet att gå i den här
terapin är det bästa som hänt mig på många år. Och att det är
så himla synd att det finns så få DBT team i Sverige.

Jag är otroligt glad för mitt team av psykologer och terapeuter och
inte minst för min grupp. Underbara, kloka, kämpande människor som
jag lärt mig massor av och som stöttat mig enormt. Jag undrar om inte
vi är den mest kärleksfulla DBT gruppen ever..? ;)

Vi i gruppen har träffats 3 timmar i veckan och det är ju mer än vad
man träffar de flesta av sina vänner. Det kommer att bli tomt. Men
jag är glad om jag kan gå vidare.

Idag har jag känt mig stark. Och jag tackar DBTn för att jag tar bra
beslut bra mycket oftare nu än för ett år sen. Jag vill vara kvar
på den här banan, lära mig ännu mer. Jag vet att jag kommer att
behöva det jag har lärt mig i resten av mitt liv. Jag är inte
"frisk". Men jag har fått en stor, fin verktygslåda med verktyg att
använda för att kunna leva ett liv av hög kvalité. Jag avser att
fylla den lådan med ännu fler verktyg och öva och öva mig på att
använda dem så att jag blir en hejare på att snabbt plocka upp rätt
verktyg i rätt sekund och använda det väl. Jag ser varje dag
resultat, jag mår bättre och får ett bättre liv av att använda det
jag lärt mig. Direkt belöning, liksom.

Jag är otroligt, otroligt tacksam.

Gåva

I helgen var jag och jobbade i Göteborg. Igen. På lördagen kom två
unga tjejer till oss och pratade om vad vi gör och hur vi arbetar. De
sökte upp oss spontant bara, de pluggar inom området jag arbetar med.

Min morgon på lördagen började med att jag försov mig. Sen ville
inte håret alls. Sen sprack mina byxor och jag bytte kläder flera
gånger, inget kändes bra. Man kan väl säga att jag hade en lite
besvärlig morgon. För säkerhets skull hängde jag på mig två av
mina Buddhafigurer i stället för bara en som jag brukar ha. Jag
tänkte att det kunde hjälpa till att göra resten av dagen bättre.

En av tjejerna la märke till mina Buddhasmycken och kommenterade med
att hon tyckte om dem. Hon var thailändska och själv buddhist. Jag
berättade varför jag denna dag bar två. "Det låter som att du idag
skulle behöva tur" sa hon. "Ren tur får man enklare med kristaller".
Hon visade sin kristall som hon hade i en kedja runt halsen. "Skulle
du vilja ha en sån?"

Jag undrade om hon sålde dem. "Nej, nej! Men jag har några stycken.
Du kan få en. Jag kommer hit med den i morgon. Är du här då?"

Och det skulle jag ju vara. Så jag sa ja tack, hur skulle jag kunna
säga nej till lite tur? Hon kom mycket riktigt tillbaka dagen efter
med en kristall åt mig. "Jag har fått den av en munk, den är
välsignad." Jag vet att de Buddhafigurer och kristaller man får som
gåva av munkarna är de som är liksom på riktigt. Jag använder
själv bara dem jag fått av munkar.

Jag blev otroligt glad och väldigt tacksam. Det är en fin och
kärleksfull gåva som kom från hjärtat. Av en person jag inte alls
känner. Det känns speciellt och jag blir varm av att tänka på
godheten som så ofta möter mig. Mitt i kaos och smärta så dyker den
upp. Titt som tätt och obeveklig.

I brist på

Det verkar som att jag gör tvärtemot med mer än en sak i livet. Jag
boar nämligen som sjutton och det händer sällan när jag är singel.
Framförallt inte när jag blivit lämnad och fått mina drömmar
krossade. Däremot gjorde jag det definitivt den gången jag lämnade
ett mycket destruktivt förhållande.

Just nu ser det ut ungefär så här. Nytt köksgolv lagt. Möblerat om
köket, sålt kökssoffan, handlat lite nytt porslin, nya handtag till
köksluckorna (inte hunnit skruva dit dem), köpt ny diskmaskin.
Möblerat om sovrummet, nya tapeter, blir nytt golv om ett par veckor.
Städat, röjt och organiserat klädkammaren. Burit ner saker i
källarförrådet och organiserat där. Rensat Lilla sonens garderob.
Gett bort för små kläder därifrån. Påbörjat ommöblering av
vardagsrum och balkong.

Och sen är det dags för garaget. Det är verkligen på tiden.

Tänk vad man kan hinna med när man kör gasen i botten. För trots
alla dessa projekt har jag ändå hunnit umgås med barnen, vara på
klättercentret, haft vänner över på middag och förstås jobbat.
Både i Stockholm och Göteborg.

Och jag tycker att det blir rätt fint och ännu mer.. Hemma!

Gillar att bo här på så många sätt. Vännerna här är otroliga
och gör saker i livet så mycket enklare och roligare. Idag kom ME
över och gjorde god omelett åt mig. C kom och sa hej och gav mig
spontan massage. Fin vän passar katt i helgen och lånar ut
skruvdragare. Älvan låter stora sonen bo där nästa vecka och hennes
man tar med Lilla sonen på träningar och klättrar med stora sonen.
En granne jag inte ens könner sörskilt väl ska ha Tuffa boende hos
sig när jag åker på jobb nästa vecka...Bara för att nämna några
saker. När jag tänker på allt det här kan jag inte annat än känna
mig glad och tacksam!

Snabbåtack

Åt vilket håll jag än går så har jag dem där just nu. De lite goda tankarna, de som föds av mig och de som finns omkring mig. De fina, nära. Tacksamhet...

En dag då jag fått känna mig både proffsig och bra. Tänka vad jag kan om jag bara ger mig på det. *Impad* Och det hade ändå med tekniska prylar att göra. *Klappar på mig*

Har idag fått ett intressant förslag om att ses och hoppas på ett annat, men det verkar sitta långt inne. Men tillräckligt med uppmärksamhet för att få den gamla välbekanta snurren att gå uppåt.

Hem, snabb, hej lilla sonen. Snabb över till ME,(jag är så himla, himla glad att hon bor här så nära-av många anledningar. Tacksamhet!!) snabb, ett glas vin och gull. Snabb hem, snabb, bloggar och lagar middag samtidigt. Stora sonen försvunnen, både jag och Flickvännen letar. Dansar lite med lilla sonen, messar oxå med nån som tänker skänka bort sig men kanske inte till mig. Jag är hoppfull åt andra och mest åt mina närmaste.

Jag ser något därborta..? Är det vinet i tinningarna som gör det, eller är det lite ljus? Just nu spelar det ingen roll, jag landar lite gott i det och ser vackra saker lite här och där.

Inte alltid är förändringar av ondo. Inte alls. Fast vissa saker vill jag ha precis som de är. Tänk vad bra.

Vår känsla

I solskenet på motorcykel genom stan med tacksamhet i sinnet och lite kalla händer. På uteservering i gasset och solglasögon till låns, med en hel hög fantastiskt sällskap. Jag var glad, det var skönt. Vi skrattade och jag följde händer som underströk det som sas och vi delade med oss till varann om vad som händer nu och sen sist och vad vi ska göra då. Drömmar om framtiden, sorg över det som gick så fel, ironi och galghumor som räddar upp och varma händer som kramar mig och mina lite kallare. Berättelser om resor som har gjorts och tankar om de som ännu inte har ägt rum, samtidigt som solen går ner och vi sveper filtar om benen.

Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.

Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.

Summarum

Summering: Bra helg.

Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.

Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.

Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....

Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.

Nöjd.

Huvudbrytt

Lilla sonen har varit och klippt av sig det långa håret. Han blev såååå fiiiin! Han har skickat bild. Lilla sonen är hos pappa varannan vecka. Stora sonen har träffat sin pappa 4 ggr på över ett år. De har samma pappa. Lilla sonen vill inte förekomma på bloggen på bild eller med text särskilt mycket. Lilla sonen är bäst i klassen i alla ämnen.Lilla sonen kan hela Stockholms tunnelbanesystem utantill och hanväcker mig varje morgon han är här och han påminner min inneboende om hennes medicin varje morgon. Lilla sonen får så lite tid av min tid att mitt dåliga samvete troligen kommer få mig att åldras ett år i minuten.

I dag var jag med stora sonen på BUP. Och sen har jag haft den i särklass värsta eftermiddagen i mitt liv. Jag kaninte inte gå in på allt här och nu. Men en sak är klar, BUP kan inte ge oss något som ens påminner om hjälp. Hoppas de halkar på ett påskägg och får upp det i röven nån dag i helgen efter vad de lyckades åstadkomma för söndringar i min familj!

Allt var mörkt å eländigt och jag såg inget hopp, inget ljus... Sen börjar det glimma lite i mina kretsar och ideér och tips formateras runt mig och drar mig ur mörkret. Konkret hjälp kommer från en väns vän som jag aldrig ens har träffat. Min terapeut tipsar om en stiftelse jag inte visste fanns, trots att den ligger ett par hundra meter från där jag bor. Nu är jag rörd av människors godhet. Och fascineras äver det faktum att hjälp kommer, inte från systemet, utan från vanliga empatiska, kloka människor. I detta är dessutom en av dem någon jag aldrig ens träffat, men som gjort den resan stora sonen är på väg in i.

Jag böjer mig i ödmjukhet över människans godhet.

Förresten, om någon vill ha ett bra tips om ett ställe att hänga på så kan jag rekommendera mitt huvud när jag tänker tankar för att må bra och/eller skjuta i från mig det som är jobbigt. I mitt huvud innan jag ska sova, te x så byggs det tillexempel de schysstaste våningar du kan tänka dig. Med plats för alla. Tonåringar och kärlekar och vänner. I mitt huvud får jag vara med min kärlek och alla barn är glada och våningen full och vi har både städare och chaufför. Jag driver oxå ett feelgood ställe där man kan yoga, träna, simma och där det finns ett schysst bibliotek. Här finns glada pensionärer som hjälper kids i alla åldrar med sina läxor. Här finns café och bageri. Vegetariskt mat, kravmärkt mat, säsongens grönsaker och frukt, nybakat bröd utan vetemjöl och en massa annat bra.

Så är det i mitt huvud. När jag inte är på semester i huvudet, förstås. För då är jag och surfar på något schysst ställe, helt i symbios med havet.

Så, mitt huvud är ibland det allra bästa stället att vara på.

Nygammalt

Tänker tacksamhetstankar. Hur skönt är det inte att sitta hemma hos en granne, bli överringd till ytterligare en granne, ta våra glas vin i handen och knata över gården och bara ha lite schysst vardagshäng? Det hände förra veckan. Allt vardagsfix som blir så mycket enklare i det här "kollektivet" jag befinner mig i ;). Middagar, barnfix, handlande, vindrickande.....

Jag har rent hemma. Och har köpt lite nya grejer. Jag har förvisso gått på panodil hela helgen, men att göra mitt hem till ett bättre ställe att vara på gör mig nog friskare bara det. Det börjar så smått anta formen av så som jag vill ha det. Skippar kanske att byta till en större lägenhet ändå. Två dagar i rad har solen flödat in på balkongen, har kunnat ha dörren öppen och bara njuta. Vill jag inte ha den här balkongen och den makalösa utsikten i sommar? Jo, det vill jag. Jag har ju till och med plats för en innboende nu. Det får funka ett tag till. Min inneboende och lilla sonen såg till att det blev vinfläckar på sovrumsväggen i helgen oxå, så nu kanske jag kan få rumpan ur vagnen pch fixa de äckelgröna väggarna där oxå? Vore ju grymt. Och kanske nya golv i hall och kök? Jag har faktiskt lust. För första gången på länge har jag lust. Jag vill. Ny lampa, nya bord, nya stolar, en till ny lampa, en byrå. Och rent. Bra söndag.

Med sjuka i kroppen har jag annars varit lite ynklig och är mitt i en beslutsprocess som tär. Mina tankar snurrar kring samma ämne såväl i vaket tillstånd som i sömnen, uppenbarligen. Jag måste nog komma till ett beslut snart, för det här tar på tok för mycket av min energi. Men samtidigt måste det få ta sin tid, jag vill göra det som känns rätt för mig. I den mån det går. Lita på min magkänsla den här gången.

Nu ska jag skruva nån till grej här. Ny lampa i köket visas på bilden ;)

TACKE!

(Dyngförkyld. Sådär så det är stopp i hela huvudet, bihålor, öron-rubbet. Ont och feber som gör mig så ynklig. Blä.

Men det här ska inte bli ett gnällinlägg. Inte alls.. )

För här kommer en hyllning!
Stora sonens assistent som han har haft i några veckor nu..... Han är en av änglarna i mitt liv. Han liksom damp ner som en god fe i våra liv och ingenting är sig likt. På det bästa av sätt!

För stora sonen innebär det här någon i skolan som osvikligen står vid hans sida, som tror på honom, förstår honom, gillar honom, hjälper honom. E, assistenten, han har en unik förmåga att sätta sig in i och känna med sonens problematik. Han är lyhörd och mänsklig. Och envis som få vad det gäller att få till det bästa för sonen. Han är bäst.

Från början hade sonen honom, E, tre dagar i veckan och var på cafeét två dagar i veckan med sk anpassad studiegång. Kan tilläggas att sedan jag blev handledaren för sonen på cafeét har det fungerat precis hur bra som helst. De ville till och med ha honom där fler dagar i veckan, tänk så det kan bli. Lustigt att jag på riktigt blev hans handledare, det stod till och med i handlingsplanen som lämnades till skolledningen.

Lärarna, alla utom en (som är ett helt eget kapitel...), var supernöjda med att sonen fått en assistent och såg snabbt goda resultat av det och ville snart se honom i skolan alla fem dagarna i veckan. Vilket sonen också ville vara. Men där fick vi tji till att börja med för det gick inte att E var med honom de två dagarna. Men tänka sig, E fixade det. Han har tjatat och argumenterat och till slut fått igenom att han ska vara med sonen varje dag. Hans engagemang gör mig rörd så in i bängen!

Detta är för sonen, men det påverkar mig med. E är hans mentor och assistent och den jag har kontakt med varje dag. Jag behöver inte längre ha kontakt med flera lärare varje dag och det finns någon som tar emot sonen i skolan hur han är mår och var han är på sin skala. Jag är trygg i att släppa i väg honom och jag delar allt detta med sonen med någon som är honom nära och som tillbringar lika mycket eller mer tid med honom som jag gör! E är inte bara engagerad i hur det går i skolan för sonen, utan i vilka han umgås med, hans funktionshinder-ja, allt som rör honom.

Jag är djupt imponerad och min tacksamhet känner inga gränser.

Jag vill nu också tillägga att E tillbringat tid som han inte egentligen skulle tillbringa med sonen för att plugga inför ett fysikprov som var i dag. Och jag vill absolut tillägga att sonen fick G på det här provet!

Vilken grej, va?

:)

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

Sorglad

I dag var det begravning.

Min bror Dick begravdes. Eller i alla fall hölls en begravning. För att begrava är väl att gräva ner? Han grävdes inte ner i dag.

Vi var på Rackstadsmuseét i Arvika. Det var rätt ställe tycker jag.. En vacker byggnad fylld av konst, med solens strålar in genom fönstret, över kistan och oss som satt där. Vi, 70 personer. Familj och vänner. Nära och kära.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.

Under söndagkvällen var vi hemma hos Dicks fru. Hans ena dotter var där, min fina brorsdotter som är mig så kär. Hans frus barn var där. Vi pratade om Dick. Jag fick höra historier jag inte kände till sedan förut och andra som jag hört många gånger förut. Båda varianterna kändes lika bra att lyssna till. Vi satt i hans kök. Men utan honom.

Dick och hans fru har en särdeles kärlekshistoria. Som jag tar fram och värmer mig med i bland. De hade nu varit gifta i 12 år, men känt varann sedan de var 12. Hon hade då skrivit i sin dagbok "Det har börjat en ny pojke i klassen. Han ser inte mycket ut för världen, men han klär sig snyggt. Han skriver bra uppsatser... jag tror jag har mött min överman där."

Kanske skriver jag någon dag mer om deras historia. Den är glad och varm.

Dick var en underbar berättare. Och han skrev underbara brev. Jag undrar hur många brev den mannen skrivit i sitt liv? De flesta jag träffat de här dagarna har berättat om brev Dick skrev till dem. Även han och jag har brevväxlat. Jag är nog dock en av de få som fått handskrivna brev av honom, för jag tyckte de maskinskrivna var opersonliga. Det sa jag till honom och sa också att eftersom jag faktiskt var hans lillasyster så var jag värd att få handskrivna brev. Sen fick jag det. Jag tror jag var 14 år när jag bad om det.

En av mina vänner kom direkt från en jobbresa och mötte upp mig i går för att vara med som mitt stöd. Jag kommer alltid att vara honom tacksam för det. Han träffade Dick i somras och "föll" direkt för honom. Vilket jag förstår, förstås-men det gjorde mig stolt och glad också. Och tycket var i allra högsta grad ömsesidigt, vilket Dick påpekade vid flera tillfällen. Min vän erbjöd sig själv att följa med på begravningen och jag har under hela tiden vi varit där känt att han uppskattat att vara med. Att får lära känna Dick ännu bättre trots att han inte finns kvar bland oss. Min vän fick några tankeställare om livet med sig från det här och han berättade att personer som Dick gör att han ser fram emot att bli äldre. Det är en bra sak. En fin gåva.

Hans erbjudande om att följa med dit är otroligt värdefullt för mig. Det finns ingen person som är ett "naturligt val" som skulle följa med. Jag har ingen kärlek vid min sida. Inga andra syskon i det här landet som kan följa med. Inga föräldrar. För mig kändes det otroligt svårt att be någon ta ledigt från jobbet och allt annat för att åka till Arvika två dagar.. För något så trist som en begravning...För bara min skull... Men jag ville verkligen inte åka själv. Och nu i efterhand inser jag hur otroligt dåligt det hade varit för mig att åka själv. Han behövdes verkligen där vid min sida. Verkligen. Min tacksamhet tar plats i mitt hjärta och den kommer alltid att finnas där.

Att en av Dicks goda vänner var min väns gamla filosofilektor (omtyckt sådan ska tilläggas!) gjorde det inte sämre. Hej lilla, lilla värld!

Dicks önskan var "inga blommor, inga pengar till välgörenhet-ha roligt i stället! Ha fest, drick champagne, var glada!"

Vi gick honom till mötes i det mesta. I allt utom att vara glad. Det var svårt. Väldigt svårt.

Men mitt i allt... så träffade jag så många fantastiska människor de här dagarna. En del som satt spår i mig och fått mig att tänka lite nya tankar... och det.. är jag glad över.

Så, min käre bror. Jag gav inga blommor, inget till välgörenhet. Jag kom festklädd och drack champagnen. Och jag har hittat något att vara glad över i sorgen över att du inte finns hos oss längre.

Jag hoppas att de fina minnena snart inte kommer att smärta mig, utan lysa upp min tillvaro. Jag är glad att ha känt dig och vill inte vara utan. Även om jag så innerligt önskat att det kunde ha få fortsatt många, många år till.

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Svensk fosterländsk sång från 1822.

Hjärtetack

En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.

Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.

Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.

Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!

Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.

Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.

Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .

Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.

Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.

Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.

Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.

Tack... Verkligen tack.

Tack så säkert

Jag och så många andra säkrar har säkrat för min stora son. Tack min kära brorsdotter som jag nyss lärt känna (ja, min släkt ÄR snurrig) som tog dig tid att skriva ett brev, ja ett riktigt brev som kom i min postlåda, ja den nere i trappen. Brevet var fyllt av omtanke och tips på hur man göra livet enklare med ADHD i det. Tack, vänner som ställer upp här hela tiden och finns för oss. Vare sig ni är vakna på nätterna och håller mig sällskap i cybern eller nåt kök, steker saker åt mig och mina barn, håller mig med bilder, får mig att skratta hysteriskt, eller lyssnar när jag behöver prata. Tack alla ni som inte dömer. Tack för barnvaktande och Juliavaktande. Tack för skruvande och bärande. Tack mina anställda för det jobb ni gör, har gjort och kommer att göra. Tack för att ni ställt upp så helhjärtat när jag inte haft förmågan jag brukar ha.

Stora sonen börjar ny klass efter lovet. En mindre med mer uppbackning. Alla mina möten har gett resultat. Han är nöjd, men lite orolig. Jag är nöjd, men lite orolig.

I dag säkrade jag oxå lilla sonen.

Tog en halvdag off för att ha lite höstlov med lilla sonen. Stack i väg och klättrade. Slogs av hur länge sedan det var när jag hittade stora sonens nyckelknippa som försvann i somras blandkritpåsar och klätterselar......

Man säkrar och säkrar men är aldrig riktigt säker.

cykelycka

I natt låg jag på balkongen och tittade på månen. Igen. Det har varit många månnätter den här veckan. Fint. Jag klädde av mig feberns tunga stickiga ickepassande kappa mitt på dagen i går och är nu på väg tillbaka. Under månens sken tänkte jag på saker jag är tacksam för.

I morse vaknade jag med ett ryck. Allt for upp på mig utom mitt högra ögonlock. Det satt tvärfast. Uääk. Hade fått ett mess som jag inte kunde läsa förrän jag blött upp ögat, liksom. Hmm, ännu ett svinsymptom, månne? Både jag och sonen hade försovit oss. Var är min väckare...?

Jag tog mig i väg på förmiddagen för att träffa stora sonens läkare. Det var ett märkligt möte... Hon undrade om jag, lärare och sonen var överens om att han har de svårigheter som psykologen kommit fram till. Vi sa ja. Så behövde hon faderns telefonnummer, vilket hon fick. Det var allt. Nu ska jag åberopa vårdgarantin för att sonen ska få komma till nåt center i Liljeholmen. Jahapp.

Han har fått ett nytt schema i skolan, mer anpassat för honom, men lärarna har svårt att ge honom det han behöver... Efter höstlovet ska han läsa kärnämnena i en liten grupp. Håller tummarna...

Lilla sonen kom hem i dag. Myyys. Cykeln stod beredd klädd i omslagspapper och väntade på honom. Lyckan var total! Hans frihet! Han stack ur direkt :) Cyklade först till ena grannen och sen till andra. Fick jag reda på via Facebook innan han ens kommit tillbaka hem. Och mina barn satt kavr vid köksbordet och pratade och skrattade efter middagen i dag. Min lycka kan knappt vara större än då!! Tra la la la!

Så, dagen har varit rätt bra på många sätt. Jag mår bättre, stora sonen har pluggat inför sitt NO prov, lilla är supernöjd med cykeln.

Bara en endaste besvikelse so far i dag. Ännu en smäll på tilliten till den där ex mannen i våra liv (mitt ex, men barnens man, alltså inte pappan.. äh, ni hajjar ju)..spoff. Spläfs. Att man bara orkar göra saker så mycket svårare än vad de är... i stället för att bara ha skoj. Och såra på vägen. Och inte bara mig, det är det värsta. Grrr...

Nu ska jag göra ett sovrum till lilla sonen och natta honom. Det vill säga, röja en bit av vardagsrumsgolvet åt honom... Snart, snart ska det nog bli ordning här.. hoppas jag. Jo, men det blir det. Inte i morgon, inte i övermorgon.. Men snart!

tacko

Jag vill säga några tack.
Tack för att du värmde mina sockar på elementet och klädde på mig dem när jag frös om fötterna. Tack för att du bar en elvastänglad orkidé genom en stor marknad åt mig när den var för tung för mig. Tack för mössan och vantarna. De första. Jag hittade dem i dag. Tack för allt liv. Alla resor. All luft och allt hav. Och snön och fjällen. Tack för allt stöd i mitt jobb. Och när jag inte hade något...Tack för alla nya vinklar. Tack för alla utmaningar. Tack för att du fick mig att lära mig så mycket om mig. Tack för alla sätt som du sa att du älskade mig utan att använda ord. Jag hörde kanske inte riktigt då, men jag hör det tydligt nu i efterhand.