torsdag 31 december 2009

Gott nytt (s)år.

Det kan väl i alla fall inte göra mer ont än det år som gått.

Eller?

onsdag 23 december 2009

Julida


Lite trött idag. Det var min födelsedag i går och jag hade sällskap av en massa fina vänner hemma hos mig till in på småtimmarna. Nu är jag på jobbet, dagen före julafton. Inte många som jobbar i dag inte. Tänker på julen och traditioner och familjer.

Jag saknar Jhonny. Sjukt mycket. I dag är en riktig sån "saknardag" och jag hade sällskap till morgonkaffet av rinnande tårar och magkramp. Men hur mycket jag än saknar och gråter så kommer han inte tillbaka. Jag tror att en del tycker det är märkligt att jag fortfarande kan bli så ledsen, att det borde ha gett sig med tiden. Till viss del har det ju det, jag lever och fungerar. Men i bland... Han var inte hos mig i går på min födelsedag. Jag har inte honom att vara arg på julen tillsammans med. Jag saknar att "intefirajul" med honom.

Sedan min pappa dog har jag varit rätt negativt inställd till julen och de hårda traditionerna... Min pappa firade jul, jäklaranamma. Det börjades i november med koka karameller, stoppa korv, rulla köttbullar, ystas ost och gud vet allt. Och julaftnarna var perfekta. Underbara faktiskt. Man visste vad som gällde hela dagen, men det var avslappnat. Efter tredje rundan mat var vi alltid några som sov middag en stund. Familjen, kärlek, god mat och många skratt.

Sen dog pappa och julen med honom. Jag började jobba på julaftnarna. Vi hade en copyshop på Arlanda som var öppen året om, tex. Bara jag som ville jobba julafton. Jobbade i stallet. Och firade "intejul" med Jhonny. Inser nu att även det var lite en tradition. Det som jag ville hålla mig i från....

Jag bestämde mig för när jag fick barn att de inte skulle uppleva julen som något som måste vara på ett speciellt sätt för att vara rätt. Att det inte spelar någon roll var på jorden man befinner sig eller vilka man firar med. Bara att det är ledighet då det är fint att vara med folk man tycker om, oavsett om det är familjen eller inte. Jag tror de har det med sig nu. Det bör innebära att om en julen ett år inte är som den var föregående år riskerar de inte att känna sig som om de har hamnat i ett svart hål.

Familjen. Min familj, förutom mina barn, bor på andra sidan jordklotet. Jag saknar dem. Jag saknar mitt ex:s fina familj som jag firat jul med några år nu. Jag saknar familj. Mina barn ska vara hos sin pappa den här julen. När de är där brukar jag resa bort, står med fördel på en surfbräda på julafton när jag inte har barnen. Men icke så denna jul. Men jag tror det blir bra ändå. Och bra att stora sonen träffar sin pappa. Det har han inte gjort sen.. i augusti?

Familjen. Den här julledigheten kommer jag att hjälpa till med två flyttar. Båda beror på separationer. Här blir det barn som får sig förändrade jultraditioner. Och föräldrar som får lov att fira varannan jul utan sina barn. Jag hoppas att deras jultraditioner inte var så djupt inrotade att de nästa år befinner sig i svarta hål. Jag hoppas att de alla landar i något fint och kärleksfullt även om det är svårt just nu. Svårt och smärtsamt.

Ja, det här blev ju ett glatt inlägg i äkta julanda.

God Jul.

måndag 21 december 2009

Pengafrukt




De magiska äpplena.http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/magiska-applen.html och http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/efter-lysning-kommer-klarhet.html
Jag har blivit ombedd att berätta hur det gått. De funkade nämligen. Så jag börjar lite här.

Det första äpplet var ju för pengar. Vi har haft det lite segt på företaget med försäljningen ett tag, va. Som så många andra i "dessa tider". Har känts lite som att min främsta arbetsuppgift i bland varit att kapa kostnader... Urtrist. Nåväl. Den 5e november släppte vi ett nytt område och.... har haft rekordförsäljning!! På några veckor har det sålts fler enheter än vad vi gjort tillsammans på två år! Jag kommer att kunna ge mig löneförhöjning i mars.

Så gick det efter pengaäpplet. Helt magiskt, jajjemän!

Jag återkommer till de andra. I turordning.

lördag 19 december 2009

Bestänkt

Man tänker att man bestämt sig. Och att man ska göra så. Men det är ju inte som att man är ensam i världen direkt. Så det puttas från alla möjliga håll och planen som var så rak och fin blir böjd och krokig. Det behöver inte alls vara dåligt. Men det är. Det händer. Det kan vara väldigt fint. I bland frustrerande.

Jag tänkte att jag bestämt mig och nu skulle jag göra så här. Vad då? Jag är ju inte ensam. Har ju en liten familj, har vänner, har nära. De är ju också med och bestämmer. Jag kan halka in i att tänka åt andra. Jag ska verkligen försöka att inte göra det nu. Men jag måste å andra sidan ta in att det som händer omkring gör mitt liv dynamiskt. Jag vill ju ha det så. Jag kan bestämma väg för bara mig. Det är bra, det kan jag. Jag kan påverka genom att påverka, men sen räcker det.

Jag vill bara vara i det som är vilja omkring mig. Inte vara någons dåliga samvete. Inte bara vänta. Göra och leva.

torsdag 17 december 2009

Snöflopp

Pulsat i snön i dag och gillat det. Jag hade en period i mitt liv då jag inte alls gillade snö. Eller kallt. Eller Sverige, för den delen! Jag tyckte att allt liksom var "sveriges fel" och inledde ett avancerat flyktförsök. Jag skaffade en lägenhet i Bangkok, en liten studio. Där skulle jag påbörja mitt liv i Thailand eftersom det är där jag känner mig allra mest hemma i det landet. Tre månader senare hade mitt liv förändrats fullständigt och jag sa upp lägenheten innan jag hade hunnit flytta in.

Det finns en del saker jag grämt mig över att jag inte gjort i mitt liv. Det här är inte en av dem. Tvärtom är jag väldigt glad att jag ändrade mig och inte flydde från någonting. Om man ska i väg så är det bättre att åka till det.... Än från något annat.

Jag hittade tillbaka till min kärlek till snö och vackra insjöar och skärgården. Thailand är mitt andra hem och det kommer det alltid att vara. Där man kan ha flip-floppar året om. I januari åker jag dit igen, till min familj. Men sen åker jag hem. Till mitt första hem. Och njuter av att det är vinter, som kommer att bli vår och sen sommar. Med de ljusa härliga sommarnätterna.

De finns inte i Thailand, nej. Det gör det inte.

onsdag 16 december 2009

Till liten


Tillit. Inte det lättaste att känna eller göra sig förtjänt av. Jag är ju som bekant rädd för att bli lurad, så tillit är en marig grej.

Men jag gör det ändå. Åt många håll, landar i det. I makabra situationer där jag skruvas upp kan jag vända mig om och se vad det är jag tror på. Tillit kan bli stärkt av att den attackeras. Bli djupare och innerligare och lite som ett eget väsen som påverkar de som litar på.

Jag väljer ärlighet. Igen. Och öppenhet. Glad för det ärliga mot mig. Ni vet vilka ni är.

Överallt små ljus av hopp, vänlighet, kärlek och omtanke.

tisdag 15 december 2009

Torrfot


Lilla själ. Sådärja. En tillbaka, en ny, en bort. Livet tassar på, va.

Jag vill göra bra. Jag vill räcka till. Jag vill laga det som är trasigt. Små själar och stora män. Och små män. Och stora och små flickor. Jag ser en massa vackra saker och vill bära omkring på dem och dela ut dem. Och se till att alla har torrt om fötterna.

Stora sonen är blöt om fötterna, men han fixar med plastpåsar och kängor. Lilla sonen fick nya vinterkängor. Jag kan inte bestämma mig för om jag är glad över snön eller inte. Lite, tror jag.

Blad vänds, fester planeras. Ett nytt år inom kort. Jag förlåter, vill bli förlåten. Vill att klokhet och kärlek ska vinna över ilska och dumhet. Nya liv tar form, så även mitt. Musik i öronen och vin i munnen.

Pratar lite med Buddha om koll åt höger och vänster och omhändertagande av fluff och de som påverkas av mina val. Bland annat. Tänder ett ljus. Tänker på Jhonny, det var dödsdagen i lördags. Åren går, smärtan består. Pratar med Buddha om det oxå.

Men nu är det dags för annat.

måndag 14 december 2009

Prio


I natt skulle jag flytta på en grej. Rev ner det enda julpynt jag har så det gick sönder. Det var en julgranskula i form av ett par flipfloppar. For i golvet och gick i bitar. Trist, svårt att få tag på nya och jag gillade verkligen den här julgranskulan... Så här kan jag fungera då... Jag sopar in skärvorna mot väggen, lägger ett papper över. Det är ju mitt i natten, ok?

Men när jag kommer hem så sätter jag i gång med disken, kollar facebook, chattar lite. Städar och plockar lite, sätter i gång en tvättmaskin, städar lite till. Rent kök nu.

Skärvorna ligger kvar under papperet i hörnet. Så skulle min vän krönikören aldrig göra. Men så gör jag.

Nu ska jag bara blogga klart, sen ska jag städa hallen. Saknar mina glittriga flipfloppar på kylskåpet.

söndag 13 december 2009

Status

Det går bra för stora sonen. Han är på sin nya praktikplats nu på heltid fram till jul och han har fått massor med beröm.. :) Det är dock lite rörigt i hans kretsar, på ett vanligt tonårsvis. De försöker få till FF situationer, håller varann om ryggen... trixar liksom. Men oj, vad de går bet! Jag är djupt imponerad över hur alla föräldrar i det här gänget sluter upp. Det är verkligen inte bara jag som är en "jobbig mamma". Det finns flera, både mammor och pappor till de här lite stökiga, eller bara pubertala..., tonåringarna som är skitjobbiga!

Yes.

Telefonnummer, erfarenheter, information byts nu kors och tvärs mellan oss föräldrar och det känns verkligen hur bra som helst.

Lilla sonen jobbar på inför den stora julkonserten nästa fredag. Jag var på ett av repen och hjälpte till häromdagen. När jag gick därifrån några timmar senare hade jag ont i huden...! Det var så vackert att varenda hårstrå stog rätt upp på hela kroppen! 140 barn som sjöng 4- stämmigt som de värsta proffsen.. Om inte biljetterna redan hade varit slut (de såldes slut på en och halv dag...!) hade jag rekommenderat er alla att gå på den här konserten...

Och jag då? Jag tycker att det är lite rörigt i mitt liv, där vissa saker är magiska och fantastiska och där andra gör mig lite ont. Men jag vet vad jag vill. På riktigt. Och det får vara gott nog just nu.

tisdag 8 december 2009

Happyweek


Det har hänt en massa saker nu igen. Minsann. Till exempel så gick det åt helvete för stora sonen i den nya klassen om jag ska sammanfatta det hårt och kort och enklet. Till en början så var den största förändringen att jag och sonen började bråka. Och bråka och BRÅÅÅKAAA. Usch. Sen bröt vi ihop. Vi är inte bra alls på att bråka med varann. Det blir ont i magen, tårar och sömnlösa nätter. Det hela slutade med att de ringde från skolan, han skolkade, någon hade sett honom på en balkong hos en tveksam person. Jag får tag på honom och tvingar honom att åka till mitt jobb. Han kommer. Är rätt kaxig och nonchalant. När vi kommer utanför dörren börjar han storgråta, berättar om sina känslor av värdelöshet och vad han inte vågat berätta för mig för att jag varit så arg och för att vi bråkat så mycket.

Jag kliver av bråktåget. Det är ju helt värdelöst. Han har ju liksom bara mig. Vem ska han prata med om inte med mig? Och det är inte heller konstigt att han inte vill prata med mig om jag bara är arg på honom. Vi sätter i gång att lösa saker i stället och det ljusnar.

Den nya mentorn använder sig av metoder som bara inte funkar alls. Han har ingen utbildning i att ta sig an problematiken kring ett neuropsykiatriskt funktionshinder och sonen känner det som att han hamnat i en förvaring där man puttat i hop barn med olika problematik som ingen orkar med. Hemskt ju.

Möte där allt detta gås igenom, vad som hänt hur man ska göra, hur sonen ska få hjälp, andra stuidetekniker.

Inget av detta går fram hos den nya mentorn som inte vill förstå alls och inte vill hjälpa. Han säger att sonen är trotsig när han vill ha hjälp. Han ogillar att sonen inte kan "underordna sig". Det hoppas jag han inte kan! Det har jag inte uppfostrat honoom till att göra!! Underordna sig??? Vad Är det? Han är också arg över att sonen inte kan ta emot instruktioner, inte kan koncentrera sig, inte arbeta självständigt. Men tjena hallå? Har den här personen hört eller förstått något? Det är ju för att sonen inte KAN just dessa saker som han skulle gå i den här klassen.

Byta klass igen. Tillbaka till den gamla vill sonen. Men det gick ju inte toppen där heller. Men sonen kände sig inte orättvist behandlad och lärarna försökte i alla fall hjälpa och förstå. Nytt beslut. Sonen ska få anpassad skolgång. Praktikplats vill han ordna själv. Lite självförtroende tittar fram hos honom. Klart han ska fixa praktikplats själv! Föga förvånansvärt tror inte nya mentorn att sonen ska klara detta på hand, vilken han gladeligen informerar tydligt till sonen.

Pucko.

Men HA! Nu har sonen fixat det. På egen hand blev han med praktikplats i går. Det tog mindre än en vecka. HA!

I måndags hade de konsert i skolan. Sonen gjorde succé. Hur duktig som helst. Och snygg!! En vän sa "Alltså, ursäkta.. men den där killen lär ju få ligga precis hur mycket han vill..!" Det är nog troligt.

Och i går pluggade vi musikhistoria. Utan bråk. Och han sög åt sig som en svamp. Vi har hittat en studieteknik för texter. Härligt!

Den här veckan har hitills gått i ett väldigt bra tecken och jag känner mig glad. Riktigt glad. För det händer saker på riktigt som är bra, härliga, och en del som är helt fantastiskt!

söndag 6 december 2009

Hej Livet!

Först: Jag lever! Alltså, det är inte så att jag inte bloggat för att jag det inte händer något eller att jag på något sätt gått i ide eller så. Snarare tvärtom, det händer så mycket att jag i allt tumlande faktiskt inte riktigt hinner blogga. Och kanske har inte behovet att göra det varit så påtagligt...?

Häromdagen gick jag hem från Ica (som förresten inte finns, upptäckte jag på Icas hemsida häromdagen, mycket märkligt. Vi är många här som blivit lurade, tänk att vi gått här och trott varje dag att vi handlar, hejar, delar erfarenheter och en massa annat och så har vi inte det.. Ica finns ju inte här). Nåväl, jag gick där på väg hem i alla fall. På gatan här där jag bott ett tag, där jag hamnade tack vare en kärlek. Den kärleken är borta men jag är kvar. Nu är det, som ni redan vet, hemma. Väldigt mycket hemma. Plötsligt blev jag helt yr, överväldigad. Fick känslan av hur jag kände mig och vem jag var ett år tidigare (promenerande på samma gata) och vem jag är och vad jag känner i dag. Eoner emellan är det. Det har hänt så OTROLIGT mycket. Sjukt, galet mycket. Jag skulle egentligen enkelt kunna skriva en fet roman om det här. Om allt som hänt, alla förvecklingar, alla förunderliga ting som hänt, alla relationer som skapats och andra som fallit i sär. Det har varit intensivt, lärorikt, utvecklande, magiskt, hemskt, läskigt, härligt, spännande och jag kan fortsätta så här ett tag till... som ni nog anar.

Jag är så verkligen inte den person jag var för för ett år sen. Trots att jag gått igenom perioder där jag varit extremt egoistisk och faktiskt gjort riktigt dumma saker, trots att jag mått sämre än jag någonsin gjort förut under det här året så tror jag på riktigt att jag är en bättre människa nu. Mer ödmjuk, mer tuff, väldigt mycket mer tolerant och väldigt mycket mindre dömande.

Jag har förlorat en familj och fått ett annan. Som till och med har valt mig, det är inte illa alls.

Det fortsätter att hända saker, det fortsätter att vara spännande, magiskt och läskigt. Det är LIV.

Hej Livet! Jag är här.

lördag 28 november 2009

Gammal Goding, va.

Bara kände för att lägga in den här. Gammal fin,va.


I want somebody to share
Share the rest of my life
Share my innermost thoughts
Know my intimate details
Someone wholl stand by my side
And give me support
And in return
He’ll get my support
He will listen to me
When I want to speak
About the world we live in
And life in general
Though my views may be wrong
They may even be perverted
He’ll hear me out
And wont easily be converted
To my way of thinking
In fact he’ll often disagree
But at the end of it all
He will understand me


I want somebody who cares
For me passionately
With every thought and
With every breath
Someone wholl help me see things
In a different light
All the things I detest
I will almost like
I dont want to be tied
To anyones strings
Im carefully trying to steer clear of
Those things
But when Im asleep
I want somebody
Who will put their arms around me
And kiss me tenderly
Though things like this
Make me sick
In a case like this
Ill get away with it

torsdag 26 november 2009

Jhonny.


Jag saknar dig. Japp. Pratade med din pappa i dag. Var så arg på stora sonen. Eller ledsen. Så jag ringde för att få vara liten själv en stund och få goda råd och tips. Han tog in, bekymrade sig, kom med råd. Jag ville att han skulle ta hand om sonen ett tag, att jag skulle få skicka ner honom.. Men han orkar inte ta på sig det nu. Fast jag vet att han vill. Han pratade om dig och din bror. Om hur det var med er och jämförde med din kusin, min son. Han saknar dig också. Förstås. Trots att du var en sån jobbig tonåring... Mitt svarta tvillingfår. Din pappa har förändrats så mycket sedan du dog. Jag undrar om du skulle känna igen honom... Mest till sättet. (och med ett galet långt skägg!!) Så mycket mer ödmjuk, lugn, visar kärlek. Inte som när vi var tonåringar.. då enda gången vi fick höra att han tyckte något gott om oss var när han sa något till dig om mig som du berättade för mig och vice versa. Nu snålar han inte alls. För han vet att det inte i bland inte alltid hinns med att säga det man egentligen vill säga. Och att livet är oss till låns. Att våra barn är oss till låns. Han fick bara låna dig alldeles åt helvete för kort tid.

Om du var här. Jag lyssnar på Depeche just nu. Jag tror knappt du hade gillat det längre, du var så framåt uppåt, men jag kommer nog vara fast hela livet. Jag är lost utan dig och din påfyllnad av min Ipod, du fattas oss. Mitt musiklyssnande är begränsat utan dig.

Jag är inte alls arg på sonen längre. Han berättade allt för mig om hur han känner, hur han mår, varför han gör som han gör. Jag fattar. Jag gör verkligen det. Och jag blir arg på skolan i stället. Vill skydda och hjälpa honom. Vara hans kanal till och mot systemet och likriktingen. Nu är han och provspelar med "Dödsslakt". Jag vet att många tycker att jag gör fel, att jag är för mjuk, mesig, för mycket vän med honom. Men jag är ju den han har! Om han inte vill komma till mig längre, vem ska han då komma till?

Jag tror att du skulle tycka att jag gjorde rätt. Jag vill gärna tänka så. Jag vet att du skulle vara här med oss nu om du inte vore .. liksom var fan du nu är..? För alltid, alltid när jag behövde dig så fanns du där. Jag undrar om du kände detsamma med mig? Jag vet inte om det var så... Men jag tror att du vet precis hur det var. Och du var den som hjälpte mig. Räddade mig.

Du verkligen räddade mig! Fattar du det? Jag hade inte varit i mycket av det goda jag är i dag om det inte varit för dig. För det finns en massa gott.

"Life's a bitch. Then you get hit by a bus."

Or maybe not. Maybe not....

tisdag 24 november 2009

dödsslakt


Oj, vad dagarna har gått, dårå. Inte bloggat, ju. Men bråkat med stora sonen så att det stått härliga till. Eller nä, det har varit synnerligen ohärligt faktiskt. Han har haft utegångsförbud pga skolk, men struntat i att komma hem. Han har struntat i det mesta, faktiskt. Anser jag, som blivit så arg. Han å andra sidan anser att det inte spelar någon roll vad han gör. Att jag blir arg ändå. Kanske? I ärlighetens namn har han ju gjort en och annan läxa ändå...?

I morse var jag arg igen. Till slut säger sonen att jag ska låta honom sköta sig själv.. Jag hör till min förvåning att jag säger ja. Varför inte? Han gör ju inte det han ska i alla fall, låt oss prova vad som blir gjort om han får styra själv.

Följande händer; Han ringer hem. "Mamma! Vet du vilka jag har träffat???" -nä.. "gitarristen, basisten och trummisen i Dödsslakt!!" - ehh... jaha "Och vet du, vet du? De vill ha med mig som sångare! Och de har släppt en skiva och de ska göra en till och de brukar spela på 44:an! På 44:an, hajjar du??" -Oj, vad.. roligt! Å spännande!. .." De repar på torsdagar och.." - men du, då har ju du rep på teatern.. "Eh.. va.. näää... åhhh.. jaha, jag får ringa dem då och kolla åh.."

- Ja, gör det. Lycka till. Sonen åker i väg på rep på teatern. Som jag vet att det inte är något i dag, men han skulle ju klara sig själv så jag säger inget...

Han ringer igen. "Hej! Jag är på teatern" - det var inget rep i dag, va? "Nä, men det var jättebra att jag kom hit. Jag har bytt grupp så nu kommer jag att vara på teatern på måndagar och onsdagar i stället. De behövde fler i den gruppen. Så nu kan jag repa med Dödsslakt!"

Han är överlycklig.

Jag ger mig. Ungen behöver inte mig till allt. Jag har gjort mitt bästa. Han är fantastisk. Kanske inte vad det gäller skolarbetet, men i övrigt är han är en stjärna.

Och jag är förunderligt glad. Känner goda krafter i luften.

torsdag 19 november 2009

Årsringenting

Jag vet inte alls var jag är om ett år. Jag funderar på vad jag tycker om det..... För ett år sen var det kaos, strax efter mammas begravning och jag skulle börja med bouppteckning. Och jag var sambo.

Nu är jag citysingel, ensammamma. För ett år sen var jag inte på väg hit. Jag hade en helt annan riktning. Verkligen. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara gift typ nu. -Nämen, tänker ni- hur kunde hon ha så fel? Ja, det kan man undra. Men det hade jag. Kanske skulle jag till och med varit gravid nu. Trodde jag. Men det där med att jag inte alls var på väg hit, det var ju inte sant. Jag VAR på väg hit. Jag visste bara inte om det!

Nåväl. Om ett år, vad gör jag då? Har jag kommit tillrätta med några av de issues jag har i dag? De där tråkiga följeslagarna som jag dras med? De där inte så ljusa och goda tankarna om mig själv. Kanske har jag det. Jag hoppas det och jag kommer att göra vad som står i min makt för att det ska bli så. Jag gillar ju livet, jag vill leva det fullt ut. Utan att hindras av saker som inte på riktigt är sanna, som skapas nånstans inuti mig och som jag just nu inte riktigt rår på.

Ja, jag gillar livet. Och jag tror, vid närmar eftertanke, inte att jag bryr mig så mycket om just nu var jag är om ett år. Det ska bli spännande att se. Hej Livet!

onsdag 18 november 2009

Kärnlek


Lite mer om de magiska äpplena. I äpplet för kärlek fanns det bara en kärna. Är inte det märkligt?
I äpplet för sex fanns fyra kärnor. Alla fem ligger på tork nu och jag väntar på att stora sonen ska komma hem från en ängelgranne med jord att plantera i. Sonen har gjort sina läxor där. Efter tre kvällar då jag och sonen blivit osams om tider och läxor så lämnade jag med varm hand över lite vardag med honom och gick på bio i stället. Skönt. Jag och Julie och några till gick och såg "Julia & Julie". :) Den var... trevlig.

Tillbaka till detta med att det bara var en kärna i kärleksäpplet.. Jag tyckte att det var konstigt, men reflekterade inte mycket mer över det. I dag träffade jag kvinnan som är gift med mannen jag fick äpplena av. Grannar... förstås ;) Hon hade en teori. Att det bara finns en riktig kärlek i mitt liv. Hon la till att jag inte träffat den ännu. Jag höll snabbt med om att det måste vara så.... att jag inte träffat honom om teorin skulle stämma!

Jag ska nu låta kärnorna torka en dag till, sen ska de ner i jord. Jag är dålig på att hålla liv i saker som växer... men jag ska göra mitt bästa. Det är vanligtvis att låta lilla sonen ta hand om det som växer... då brukar de överleva! Om det blir något ska de planteras på torpet. Vårt magiskt fina torp i den Sörmländska skogen. Här är en fin grej skrivet om det förresten: http://gravimittliv.blogspot.com/2009/08/soldattorp-i-astrid-med-natur.html




måndag 16 november 2009

Efter lysning kommer klarhet?

Efter omröstning på Facebook blev det så att jag bestämde mig för att äta äpplena själv. Ett om dagen. Och sen plantera kärnorna. Tyvärr har jag redan slängt kärnorna från pengaäpplet. Så det kommer således att bli ett sexkärlekträd. Inte så dumt, ändå.

I dag har jag ätit det magiska äpplet för kärlek. Alldeles nyss. Spännande. Jag råkade först slänga skruttet, men har plockat upp det igen och inser att jag inte har någon jord..? Men okej, de skulle visst torka några dagar först så jag hinner väl skaffa.

Jag undrar ett par saker i dag med. Jag undrar om jag skulle gilla mig om jag inte var jag och träffade mig.

Sen undrar jag när man ringer polisen när ens snart 15 åriga son med utegångsförbud försvann från skolan vid lunchtid och inte har hörts av eller gått att få tag på sen dess..?

Om ni ser honom, skicka hem honom. Snälla. Jag ska inte vara skrika åt honom. Jag ska nog inte prata med honom alls.... och se om det fungerar bättre än det andra jag försökt med. Här ärden senast tagna bilden på honom:

söndag 15 november 2009

Magiska äpplen


Jag fick tre magiska äpplen i dag. Ett för pengar, ett för kärlek och ett för sex. Den här vännen tycks veta vad jag behöver. Det för pengar åt jag upp direkt. Det var en mask i, jag råkade äta upp den med. Det ger säkert extra mycket pengar. De andra två har jag sparat. Och undrar lite.. borde jag inte ha fått nån instruktion med dessa.....? Att äta upp det som stod för pengar kändes så självklart. Jag äter det och får pengar. Men... kärlek? Är det så enkelt att jag äter det och så får jag kärlek? Tänk om det är så att jag äter det och då kommer att känna mer kärlek? Då kommer jag ju att sprängas! Man kan inte känna mer kärlek än vad jag gör. Eller jo, men då är det fasiken smärtsamt. Eller.. det är det ju redan. Så jag vet inte hur jag ska göra med det äpplet. Ska jag kanske ge det till någon som borde få känna kärlek? Eller till någon som jag vill ska bli kär i mig?

Samma dilemma har jag med äpplet för sex. Om ni förstår.

lördag 14 november 2009

Hej Gud!


Varit på en showperformece med KEL. Superhjältar utan gränser som får en att tänka på hur det står till med miljön och människor och jorden. Det är duktiga tjejer minsann. Herr Nyström förärade mig sitt sällskap under showen och på en kaffe därefter. Han hade missat mitt tack till honom på FB häromdagen så det kommer här nu, i uppgraderad form:

Jag har bloggat sen i slutet av augusti och har idag haft 1.092 läsningar. Tacket var när jag precis haft 1000 läsningar, alltså lite att fira tyckte jag. (tex med skumpan på bilden, den va himla god!) Jag har alltid skrivit, bär alltid omkring på ett block som jag skriver i. (Bästa blocken för detta hittar ni på www.whitelines.se. Men akta er, man blir beroende..! Jag har fyllt många, många såna nu) Jag har aldrig skrivit för att någon annan ska läsa. Utan bara för mig, för att jag måste. Det är ett behov som är obändigt och krävande. Alltså, det kräver att bli gjort.

Jag lärde känna Herr Nyström i augusti och började läsa hans blogg. Och vad jag gillade! Och blev nyfiken på hur det skulle vara att blogga. Hade aldrig tänkt tanken innan. Jag läste massor ur hans blogg på en och samma dag och var liksom på en resa. Skrattade, grät, fick ståhud. Av skiftande anledningar. Trots att det "bara" är vardag han skriver om. Men det är så mänskligt. Jag gillar mänsklighet. (här e bloggen o mannen som fick mig att blogga: http://gravimittliv.blogspot.com) Och jag skriver ju. Så det blev en blogg. Och den har varit så bra för mig. I själva censurerandet då jag väljer vad jag ska skriva om går jag igenom en process där jag lägger saker framför mig och överskådar, petar och väljer. Det färgar hur jag ser på det i livet också och det är bra. Lite distans både till händelser och till mig själv.

Herr Nyström tror att jag fått så många läsningar för att jag är tjej. Jag tror att det är för att jag skriver så jäkla bra.

Närå. Fast det säger ni som hör av er till mig om bloggen att ni tycker att jag gör. Så:

Tack Herr Nyström (hej gud!) för inspirationen! Verkligen tack. Och tack alla ni som läser min blogg och framförallt alla ni som hör av er och skriver så snälla och fina och goda saker till mig!

Jag fortsätter nog med bloggandet ett tag till, jag. Jag gillar.

torsdag 12 november 2009

Borderline

Jag har ju en ny terapeut, vet ni. Har varit hos henne några timmar nu. Hon är snabb och har värsta kollen. Hon läser till exempel min blogg och fattar saker om mig som ingen annan fattat förut. Nästan läskig. På ett bra sätt. Nu vet hon snart att jag tycker det, om hon fortsätter läsa min blogg... Men det är ju förstås inte bara från det hon läst på bloggen som hon dragit sina slutsatser, utan mest utifrån det vi pratat om när vi träffats.

På förkommen anledning har jag i dag läst massor om personlighetsstörningen Borderline. Samt gjort ett test. Samt läst massor om terapiformen "Dialektisk beteendeterapi" (DBT). Jag har gått från klarhet till klarhet. Som jag nu luddat till med ett par glas vin. Men spännande är det.

DBT kanske är grejen för mig? Kanske kan jag äntligen få bukt med tillexempel: Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska". (Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar .......) Nehe...

Eller varför inte med:
Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Jasså, minsann...

Eller, inte minst: I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven. Hoppsan, hejsan...!

Jag ska fortsätta läsa lite mer nu. Om det här. Jag är fascinerad.

måndag 9 november 2009

flygande



Jag hinner typ inget. Eller jo, jag gör ju massor. Jag har värsta tempot ju. Med det finns massor mer att göra. Massor, massor, massor. Kaos är det. Vissa delar av kaoset är riktigt bra, andra jobbiga. Återigen tacksam för hjälp som dyker upp när man som mest behöver den. Tack för skruvande. Igen.

Jag är flygrädd.

Jag har varit väldigt, väldigt flygrädd. Men jag har jobbat med det i många år. Jag har övat och mediterat och övat. Jag älskar ju att resa och det har varit en strategi och ett intresse. Så jag har rest. Och gråtit och svettats och hållit många flygvärdinnor i handen. Men de senaste ... 7 åren.. har jag bara varit lite tyst vid start och landning. Inte mer. I onsdags flög jag. Vi satte oss i planet och satt rätt länge och väntade. Inget hände. Vi väntade. Sen säger kaptenen att ena motorn är trasig och att vi måste byta plan. Jobbigt.. Men jag var glad att de upptäckte felet på marken, liksom... Men grejen störde mig. Det var allt lite obehagligt... Nåväl, flighten gick bra. När jag sen skulle åka hem i går så... sätter vi oss på planet, väntar, väntar, tänker "nä.. vaffan... inte igen" väntar.. Kaptenen berättar att navigationssystemet lagt ner.. "lite gammal dator här som måste startas om " Tack för den informationen utan efterföljande valium!!!! De försöker laga, startar om flera gånger, vi väntar. Sen säger de att vi nog blir tvungna att byta plan. Men det finns inget att byta till.. På 20:e försöket får mekanikern igång det som ska i gång.
Vi börjar ta oss så sakteliga framåt på startbanan. Sen stannar vi. En dörr har gått sönder. Ok... här kraschar jag mentalt. Gråter och håller på. Jag har återigen hållit en flygvärdinna i handen. Men flighten går bra sen.... Jag har frossa och min kära medpassagerare och tillika kollega lämnar inte min sida för en sekund. Väl på Arlanda hamnar jag sittandes på golvet i ankomsthallen, illamående och snurrig. Det är inte många som tror mig när jag säger att jag i grunden är det rädd för att flyga. Som med en massa annat i livet. Folk som känner mig ytligt tror inte att jag är rädd. Konstigt, för jag är ju rädd för massor av saker.

Men jag flyger ändå. Hurra, det gör jag!

torsdag 5 november 2009

"Vakten"


(se här framför dig två tjejer i baren, som vid varje påkallning av vaktens uppmärksamhet sätter upp ena fingret i luften.. harklar sig och säger....)


-Vakten.. ursäkta.. en grej, bara.. Det jobbar en minderårig i baren, typ ett barn alltså..'

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Den minderåriga serverar drinkar nu..?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. De som står här bredvid oss.. pratar.. på RIKTIGT, eh.. finska..??

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. OM någon springer över bardisken så beror det på tigerbalsam i ett brännsår, men är bara på låtsas!

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Men bartendern skvallrar..!

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det står nån i vägen här.

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Min whisky är slut?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det är en jätteliten kille här nere. Nej, alltså DÄR nere. Han som försöker komma förbi tuggummit. Uhhj, nu springer han. Ska du inte hjälpa honom?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Jag fick juste ett telefonsamtal. Kan du be dem sänka lite?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Kan du hämta kocken?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det sitter ett gem i mitt hår...

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det står en pingvin i receptionen....?

måndag 2 november 2009

Skrivgegga


Ja, okej då. Jag har inte tagit hand om mig sådär väldigt jättebra på sistone. Nej, jag har inte tränat eller yogat eller ens ätit särskilt bra. Ja, jag har druckit lite mer alkohol än vad som brukligt är sådär allmänt. Jo, jag har bränt lite mycket pengar och haft lite dålig koll.

I bland hamnar jag i perioder där jag är självdestruktiv. Liksom som en reningsprocess av nåt slag. Kanske är jag i en sådan nu. Tänker ju på det. Som tur är har jag rätt kul, nej väldigt kul, mellan varven. Det måste sägas. Och jag betalar hyran. Och mina vänner vill fortfarande vara med mig.

I dag har jag varit på två stycken "stora sonen möten" och sen hjälpt honom med musikläxor. Där är jag lite kort...Ingen stenkoll på kvintar och tersar. Som tur är var ME här som kan det där bättre än jag. Och Herr Carr var här å killade mig på ryggen lite. Kurr, kurr...

En liten tanke...Undrar hur mitt beteende mot mina vänner skiljer sig mot mitt beteende mot män jag vill vara med...? För männen drar, men det gör sannerligen inte vännerna. De är kvar, år efter år. Trots att jag är besvärlig och destruktiv och glömsk....

Jag funderar på hur jag ska bli så där stark så att jag är oemotståndlig. När jag helst vill bli omhändertagen just nu. Hur ska det gå i hop? I dag kände jag också att det kanske var läge att göra om och göra rätt. Med livet liksom. Men det blir ju jättesvårt när man närmar sig 40....

Fick av terapeuten nu senast i läxa att helt ocensurerat skriva ner allt som får mig att må bra. Jag har inte börjat på det, men det är nog läge nu. NU. Mitt fokus är rätt splittrat, kanske måste jag börja där. Med fokus på vaddå? Äsch, det här inlägget får vara klart nu. Det blir bara blaj.

Bilden ovan är tagen av ME som allt som oftast håller mig med bildmaterial. Stora sonen och jag hälsar kär granne och vän välkommen. Han är en sån där sort som hänger kvar. År efter år.

lördag 31 oktober 2009

brandhand


Det här blir ett "on of a kind" inlägg. Jag kom just hem från krogen, kl är snart 6.00 på morgonen. 05.53... Okej, så här är det... Med män har jag;.. varit lyckligt kär. Varit olyckligt kär. Haft enbart sexuella relationer, Varit vän. Rest i hop. Varit osams. Haft stormiga förhållanden. Haft tråkiga förhållanden. Genomlevt graviditeter, förlossningar och parterapi. Blivit tillsammans med och gjort slut.

I kväll har jag.. ...för första gången och förhoppningsvis sista... har jag och en man/kille/pojke satt eld på oss. På riktigt. Inte bildligt, utan bokstavligt talat. Vi satte eld på oss.

Vi tycker fortfarande om varann.

Lek inte med handsprit och tändare. Det gör ont. Länge.

sovliv

Så slår det till. Igen. Livet. Den här gången inte jag. Men vad är det som pågår efter man fyllt 35? Det snurrar och knakar och brister, slits itu och byggs upp. Trasiga formationer där bitarna, skadade och tufsade ändrar form. I ny skepnad bildar de en ny formation. Vi små människor, i bland chockade till tystnad och tårar, klänger fast vi de trasiga bitarna tills den dag vi måste eller vill släppa taget.

Jag sliter med sömnen. Min terapeut försöker ge mig verktygen att klara mig ur det. Ge mig en sund tillflyktsort. Min yogi kommer att hjälpa mig. I natt sov jag bredvid en annan människa. För hennes skull egentligen... men jag somnade. Det var inte läskigt att gå och lägga sig. Det var skönt.... För första gången på väldigt länge. Jag hade det som status på Facebook för ett tag sen, att jag borde ha nån som gick och la mig. Det ligger verkligen något i det. Närheten av en levande person ger trygghet. Ingen ångest i natt, trots en uppslitande situation runt oss.

Katter är solitärer. Min katt vill sova hos mig, men det hjälper föga. Mysigt, men det funkar inte på det här med att känna obehag för att gå och lägga sig. (Mig..) Och hon gör det ju bara för att min säng är skön...

Vi är verkligen inte solitärer vi människor. Jag tror inte ett dugg på att "ensam är stark". Man är tvungen att vara det ofta, men det är en annan sak. Jag tror vi är grymt mycket starkare i hop.

Och jag sover bättre.

onsdag 28 oktober 2009

Tack så säkert


Jag och så många andra säkrar har säkrat för min stora son. Tack min kära brorsdotter som jag nyss lärt känna (ja, min släkt ÄR snurrig) som tog dig tid att skriva ett brev, ja ett riktigt brev som kom i min postlåda, ja den nere i trappen. Brevet var fyllt av omtanke och tips på hur man göra livet enklare med ADHD i det. Tack, vänner som ställer upp här hela tiden och finns för oss. Vare sig ni är vakna på nätterna och håller mig sällskap i cybern eller nåt kök, steker saker åt mig och mina barn, håller mig med bilder, får mig att skratta hysteriskt, eller lyssnar när jag behöver prata. Tack alla ni som inte dömer. Tack för barnvaktande och Juliavaktande. Tack för skruvande och bärande. Tack mina anställda för det jobb ni gör, har gjort och kommer att göra. Tack för att ni ställt upp så helhjärtat när jag inte haft förmågan jag brukar ha.

Stora sonen börjar ny klass efter lovet. En mindre med mer uppbackning. Alla mina möten har gett resultat. Han är nöjd, men lite orolig. Jag är nöjd, men lite orolig.

I dag säkrade jag oxå lilla sonen.

Tog en halvdag off för att ha lite höstlov med lilla sonen. Stack i väg och klättrade. Slogs av hur länge sedan det var när jag hittade stora sonens nyckelknippa som försvann i somras blandkritpåsar och klätterselar......

Man säkrar och säkrar men är aldrig riktigt säker.

tisdag 27 oktober 2009

i väntan

Fantiserar om det stora lugnet
Värnar om det sköra
Blickar mot det totala
och allt tussas i hop i denna anatomi som är jag
Väntar på det skyfall
som jag tänker mig ska förgöra
åldrande, ätande, opreciserade,
fumlande och rädda tankar


Smekande, trevande,lätta ord
för att få fram min mening

som är stångande brutal
och utan räddande fallgropar
Rak och enkel är vägen mot stigen som vill
bära mina fötter och mitt huvud mot mitt mål

söndag 25 oktober 2009

byggbitar


Om man öppnar mig är det nog lite som när man öppnar en kartong från IKEA. Det behövs en del verktyg för att få i hop allt och en beskrivning för att veta hur man ska vända delarna. När man är klar är det ett par delar över, men jag funkar ändå.

Jag var hos min nya terapeut i fredags. Fick en läxa. Eller två egentligen, men den ena gör jag redan och det är att hålla koll på ungefär var jag är på måbraskalan varje dag och försöka komma på varför jag är där jag är. Men den andra läxan var att fundera ut hur jag, om jag är..låt säga på 5.0 på en 10 gradig skala, kan komma upp till 5,5. På den här skalan är 0 där jag var den fredagen i somras på köksgolvet och 10 någonstans där jag trologen aldrig befunnit mig.

Hon frågade mig om hur det skulle märkas om jag en dag vaknade upp och ett mirakel har skett och jag är helt utan de problem jag i dag tampas med. Svår fråga. Men jag kom på några grejer. Eller en stor grej om man sammanfattar; jag skulle inte vara så självdestruktiv. Jag skulle inte röka, inte fastna på FB före frukost med barnen, inte göra mig liten och/eller hålla mig undan, inte vara kvar i saker som bryter ner mig. Ge mig i väg från saker där mitt förnuft skriker "spring, Julia, spring" men jag ändå är kvar.... lite så. Och så skulle jag yoga och träna. Förstås.

I dag är en dag när jag nog ligger på 5,0. Tror jag. Himla svårt, jag kan ju fara från 2,0 till 7,0 på nån timme bara. Påverkbar och rubblig. Och sen från 7.0 och ner igen lika snabbt. Stabiliteten är väl inte på topp.

Med en hud helt tom och öppen
ord i lager som väntar
Skratt inbäddat
i
längtan och hopp
Trycker jag ner

för att inte vara i vägen

för mig eller livet

brådskar tror jag

torsdag 22 oktober 2009

Tag

Ta tag i mig med dina vackra händer
Rosa skuggor över väggar
skulpterade av kroppar och hårda tankar
Kräv mig till mörker bakom ögonlocken
samtidigt som jag hör hur det prasslar i löven omkring mig
Rött gult flammar mot himlen
som när jag får synen tillbaka

(Dra i mig hårdare
slit med mig
Gräv in fingrarna i min midja
Se mig i ögonen
andas i min mun)

Kom så nära så naken du kan
så min lust kan komma in i dig
när jag skär upp din hud
Så naken ska du vara
Står med fötterna i högt gräs
av dagg nerkylt och blött
Lika grönt som det som vänder i min mage

När vi sedan vandrar längs en grusig väg
hör hur stjärnorna fräser
på den gamla nötta filmduken
spänd högt över våra liv
Du kan tänka på vad som förut sagts
Sedan se dig i spegeln som är nu
finna spår och märken efter mig
Låter jag dig så få en tid att sova
med tyngden av dig mellan mina ben
Eller över min rygg med fukt emellan

Kom igen så nära att du gör mig illa
Tryck ner mig så hårt
att jag inte kan röra något annat än dig
Så får du min själ röd och varm
om den finns
eller bara jag

onsdag 21 oktober 2009

rånrisk


Jag har varit på banken igen. Alltså, vad är det här? En kund betalade kontant i dag, det händer mycket sällan. Men jag tog emot det och tänkte "vaddå, det är ju bara att gå till banken och sätta in det". Kunde inte ha haft mer fel!

SEB tar inte emot kontanter. Vet jag sedan förut. Men min gamla, hederliga, pålitliga bank gör det. Toppen, jag går dit. Handelsbanken. Men neeej, serni. De sätter inte in pengar på en annan banks konto. Inte om det är mer än 100 kronor. 100 kronor? Det går man nu inte ens till banken för?

Okej. Ja, men det går ju att lösa ändå. Jag sätter in pengarna på mitt konto i stället och för över dem till företaget sen. Toppenidé!

Näpp. Inte det heller. Jo, om jag åker till Upplandsväsby, som är MITT kontor. Men.. alltså, jag bor ju inte där? Kan jag få byta kontor till det här? Ja, om jag bokar tid med någon där.

Så det gick inte heller.

Dessa bestämmelser har de pga rånrisken. Men risken för att JAG ska bli rånad då? När jag springer omkring på stan med en massa pengar i väskan som jag inte får sätta in på nån bank?

Slutet på denna historia är att alla på kontoret fick rycka in för att dela upp pengar, använda konton etc....

Jag tar aldrig mer emot kontanter.

tisdag 20 oktober 2009

ensamamma


Helgen var fantastisk. Fantastiskt rolig. I dag har jag kört hem från Malmö, bara ett stopp i övrigt full fart hemåt i ett streck. Bilen gick så bra så med kusinens vinterdäck på genom dimma och regn. Dimman och regnet la sig lite över huvudet på mig, blött och tungt.

Jag fick ett samtal från Thailand som gjorde mig orolig och ledsen. Kommer nog att ta upp inom kort vad det handlade om, men inte nu. Det ledde i alla fall till att jag kände mig ensam. Ensammast. Den jag senast, i min värld så självklart, vände mig till när jag blev rädd och kände mig ensam på toppen finns inte där längre. Vill inget hellre än att få känna mig liten, kura i hop mig, sova nära och ha någon där som säger att det blir bra. Men nu.... Ensammast.

Fast ändå inte. Jag släpper av A i Gamla stan. Beger mig hem till Åsen. Åker till Ica. Träffar första vännen utanför, andra därinne, tredje utanför och så kommer Åsens snyggaste punkare gående också. Min son, alltså. Och plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Jag är ju HEMMA. När jag satt i bilen ville jag helst åka ner till bröderna i Thailand och kura där. Men nu när jag är hemma minns jag varför det är här jag bor och inte i Thailand. Det här är mitt hem. Hemma.

Jag har inte riktigt landat i att det finns ett nummer i min telefon som nyss kändes tryggt, roligt, bra att ha där men som idag inte är/känns ringbart. För den här personen har valt/vill inte synka delar av sitt liv med mitt. Jag saknar och känner mig övergiven av någon jag kände mig trygg med. Någon jag på riktigt trodde var på väg att bli en del av mitt fluff men som nog ärligt talat mest tyckte jag var jobbig. Tänk så det kan bli och så fel man kan ha. Men så ÄR det ju. Sådant händer. Jag har en massa gott ut från tiden vi lärde känna varann i alla fall. Och det är fullständigt omöjligt att tro att det går att kontrollera en annan människas tyckande, eller framförallt känslor, det allra minsta lilla. Eller jag menar att TRO är inte alls omöjligt, det har ju jag ägnat massor av tid åt genom åren, men att det skulle gå.. nejnejnej. Jag kom dessutom in i det här då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, på min egotripp och ja... Vad ska jag säga? Tyck om mig, annars jäklar?

Jag hoppas att ensamhetskänslan inte blossar upp igen och framförallt att jag inte blir så liten och rädd att jag tvingar mig på någon med mitt uppmärksamhetsbehov. Jag har gjort nog av sånt.

Jag har dessutom under helgen sett en annan person begå samma misstag som jag brukar göra i min vilja att vara till lags. Förvandlas till en helt ointressant person. För det blir man ju när man sätter sina behov helt på "on hold" och är till lags... Det här var dessutom en man (pojke?) som gjorde det. Det ÄR inte typiskt kvinnligt eller manligt. Det finns även killar som inte fattar ett jota av hur spelet ska spelas....

Jag vill inte mer vara till lags. Jag vill inte mer leva på smulor. "Dare to be difficult"

Ska öva på det. Lovar inget, men ska öva.

måndag 19 oktober 2009

små små fotbollshuliganer?


Lilla sonen går i femte klass. Femmorna spelar fotboll mot sexorna på rasten. Under skoltid. Femmorna vinner. Kanske var de lite kaxiga över det. Kanske sa de något som retade sexorna. Kanske retade det sexorna bara att femmorna vann. Kanske räckte det i sig för att sexorna skulle klå upp fyra killar i femman varav en av dem var min son.

Min lilla son är, som de flesta av er redan vet, ganska lågmäld, duktig i skolan, mer intresserad av sport och böcker än att hänga med polarna och busa.... Han har inte tuppkam, är högljudd eller utmärker sig på något sätt. Han är en pojke.

Han och hans tre klasskompisar som är samma typ av pojkar som min fick regelrätt stryk, blev sparkade, har blåmärken och sår. En av dem tog de stryptag på.

Jag försöker nu bringa klarhet i om det här blivit polisanmält av skolan, har i skrivande stund inte fått svar. Jag har fått beskedet att mentorerna jobbar på det och att föräldrarna till de misshandlande barnen kontaktats. Jaha..?

Ska man bara ta det som "det är sånt som händer mellan grabbar" eller ska man skrika högt och dra i bromsen? När min stora son gick i den här skolan (ute i förorten) fick han stryk flera gånger. Han sa inget för att han var rädd att det bara skulle bli värre då. ......

Blir det det? Kommer min lilla son råka värre ut om det här blir anmält?

Ska han sluta spela fotboll?

Några rådde min stora son att tagga ner punkutstyrseln för att slippa bli slagen, ska min lilla son sluta spela fotboll.. eller framförallt vinna i fotboll?

Finns det något att göra mot våldet? Jag tycker att det känns som att hur man gör har man rumpan bak och måste vara på sin vakt hela tiden. Det spelar ingen roll om mitt barn är en som syns eller ej, stryk åker de på i alla fall uppenbarligen.

Jag inväntar reaktioner från skolan och agerar utifrån det. Fortsättning följer.

söndag 18 oktober 2009

skrattfnatt











Jag kommer inte att kunna beskriva hur det här har varit.... Inte återberätta det som sagts, skojats om, de dråpliga kommentarerna, varför det var så roligt, våra galna skämt, alla unika händelser, allt som har hänt den här helgen. Men jag kan berätta lite om hur det känts. Jag vet att jag kan ha roligt och leva järnet utan att veta allt. Faktiskt utan att inte veta något alls. I fredags ville mina fötter inte sluta dansa och min röst inte sluta sjunga, så jag lät dem fortsätta så länge det bara gick.
Jag har inte sovit mycket den här helgen. Inte alls. Men nu är det bara därför att allt roligt tagit tiden från sömnen, inte för att jag inte kunnat sova. För när jag har lagt mig så har jag sovit som vaggad av glädje, trygghet och kärlek!

Jag har låtit mig vara barnslig och öppen och bara, bara mig själv. Jag har varit nöjd med mig som jag är och glad över mitt sammanhang. Jag har inte ångrat, inte grämt, inte förfasat mig.

Om jag med ett ord skulle beskriva vad jag gjorde i går kväll och i natt så måste det ordet bli: skrattat. Jag har skrattat så jag har skrikit, länge, många gånger. Jag har skrattat så att jag var tvungen att stampa med fötterna och vifta, det var så mycket skratt som skulle ut så att kroppen inte hann med att leverera ut det i luften. Jag har skrattat så att tårarna sprutat, så att jag inte kunnat andats. Och vi var många som skrattade, hela tiden. Det var en helt ljuvlig kväll och natt med allt skratt :)

Jag låter det vara bara så här. Det här var helt underbart.

Bilderna föreställer dels lappen där det nu mycket, mycket välanvända uttrycket "Jag vet fan inte alls" såg dagens ljus i det här sammanhanget, dels en bit carpaccio i en ljuslykta.

onsdag 14 oktober 2009

Kalla fötter

Det kom frost under fötterna. Ingen värme nådde dem nu.
Det är gegga kring hjärtat, ingen kom för att torka bort det.
Det har sagts så mycket.
Orden hänger där i luften, dallrande.
Faller sedan ner, ganska hårt. Det som är sagt finns kvar.
Jag slänger mig ner på knä för att skrapa i hop, spara dem, samla på dem.
Jag fyller en säck med dem och i bland häller jag ut dem och plockar med dem.
Vårdar dem, ger dem näring, håller dem intill mig. Säcken börjar bli tung, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tömma den. Jag bär vidare på den. Ett tag till.

Ljustund


Bra dag på jobbet. Mycket gjort. Till och med lagat grejer, förutom att jag jobbat.

Sov fem timmar i natt i stället för de sedvanliga 3 och drömde heller inget konstigt.

Fick besök av en mycket nöjd kund som hade med sig en grymt god tårta/cheesecake-- Åt den som frukost nummer två. Ja, inte hela....förstås.

Åt synnerligen god mat till middag, drack gott och hade utsökt sällskap, bäste vännen med flickvännen på besök från Singapore.

Fick tag på terapeuten och har en tid nästa vecka.

Barnen har varit hemma ensamma på kvällen och varit sams (kan knappt tro det!) och nu har de båda varsin flickvän. Den lillas första!

Upptäckte att jobbresan (som jag inte sett fram emot sådär jättemycket) till Malmö i helgen fick en ny vändning när det visade sig att Liberator spelar i just Malmö, 20 m från hotellet där jag ska bo, på fredag. Soft, kul, bra! Dit ska jag!

Livet har sina ljusa stunder, ju.

Det fick jag berättat för mig i dag. Och det stämmer bra, det.

tisdag 13 oktober 2009

Onöjd


Alltså, jag är inte sådär överväldigande glad. Fan. I bland hjälper det att tänka efter lite vad som finns att vara tacksam för och skriva lite här. Testar. Har häftat fast halva strumpor på en mössa, det blev en del av lilla sonens hunddräkt. Jag är så fruktansvärt, in i märgen, benen, magen, hjärtat trött. Har jobbat, hämtat mitt nya körkort på posten i Västberga (konstigt ställe att ha en post på där bland bilföretagen). Jag har varit utan giltigt körkort i en månad. Det har gått bra, tack. Så nu hämtade jag då äntligen det nya, sista dagen för uthämtning. Det som var roligt med det var att jag ser bättre ut på fotot taget 2009 än på det taget för 10 år sedan. Alltid nåt.

Sen handlat, fixat mat, stora sonen sjuk och ämlig. Jag bara trött och vill bädda ner mig och inte tänka.

Jag känner fortfarande av influensan, ont i halsen och hostig. Och så trött. Men det beror nog också till stor del på att jag sover på tok för lite på nätterna. Det skrämmer mig lite. Det var så den stora kraschen började.

Fortsatte jakten på min nya terapeut i dag. Jag fick en remiss till henne i juli. Då hade hon semester och det sas mig att hon skulle kontakta mig i augusti. Var på återbesök hos min läkare i slutet av augusti och då hade terapeuten inte ringt mig. Läkaren skulle kolla. Nu är det oktober and I am on my own, så att säga. Försökt få tag på min läkare några gånger under de senaste två veckorna, men fått tji. I dag såg jag till att få prata med mottagningen åtminstone. De hade inget nummer till terapeuten. Men jag fick ett efternamn. Så i morgon fortsätter jakten. Tur man ändå mår relativt bra så man orkar se till att man får hjälp när man mår dåligt.

Vänner har kommit med en massa förslag på trevliga och roliga aktiviteter att ägna kvällen åt. Jag har tackat nej till alla. Ångrar mig samtidigt som jag känner att jag inte skulle orka. Fast liksom behöva för att bli gladare, för jag blir ju glad av mina vänner och upptåg med dem. Bangade en dejt också. Fast det vet jag inte om jag behöver nån å andra sidan.

Nu är det sjukt mycket jobb på tapeten också, resor och annat. Och på tal om resor. Jag har bokat en. Visst känner jag av flyktinstinkten, för jag håller redan på och bokar nästa efter denna. Men jag vet inte vad jag skulle fly i från då.. har ingen person att bespara från mig. Det skulle vara någon ny grej då som jag flyr från (kan det vara flyttkartongerna och den ofärdiga lägenheten?). Får väl ta det med terapeuten om hon vill ha mig.

Eller så kanske jag bara vill sola, bada och hänga med min familj och sen festa i Bangkok och träffa vänner och sen bara åka till Portugal och surfaaaaaaa för att jag älskar det!! Kan det vara så? Jag är ju en glad och spontan och impulsiv och rolig människa på riktigt, eller hur?

Och bra. Jag är ju bra!

Jag behöver nog bara lite surf och lite hav. Att vara där på brädan och inte kunna ägna en tanke åt något annat än att bara vara där och då. Inte tänka på om man duger, hur man ser ut, vad man sagt rätt eller gjort fel. Bara där. Med havet och den överhängande risken att göra en nosedip eller på något sätt slå sig hårt om man tappar fokus. Det är grejer det! Adrenalinet pumpande när man försöker fånga vågen och lyckoruset när man gör det. Och den härliga saltvattensbaksmällan när det plötsligt forsar vatten ur näsan på en fem timmar efter surfet. Gärna när man sitter på en restaurang. :)

Ah, jag blev ju gladare nu. Skriva om surfet. Det ska jag göra någon mer gång.

Fortsättning följer.....

måndag 12 oktober 2009

Min mamma




Tänk att någon
som inte längre pratar

kan höras så mycket


Tänk att någon

som inte längre går

har sina avtryck kvar så tydligt

Tänk att någon
som inte syns
finns överallt

Tänk att någon

som inte tänker

är med i så
många tankar

Tänk att det fanns

så mycket kärlek
att det räckte till oss alla

Tänk att det kan vara så


De som inte kände min mamma kommer att tro att det jag skriver här inte är riktigt sant. Men det är det. Det vet ni som känner mig och som kände min mamma. Hon är den snällaste, mest genuint goda person jag vet om. Det känns som att vad jag än skriver om henne här så kommer det inte att göra henne rättvisa.
Jag skriver vad jag saknar i stället.
Jag saknar att prata med henne, jag kunde prata med henne om allt. Nästan, utom när jag inte ville oroa henne med grejer som jag höll på med som kanske inte var riktigt kloka. Fast de där lite halvknasiga sakerna berättade jag om.... Jag saknar hennes kloka råd i livet. De som man fick be om, eftersom hon högaktade människors integritet så mycket att hon aldrig skulle lägga sig i. Men om man ville ha hjälp, då gav hon av själ och hjärta. Jag saknar hennes bullar, jag saknar hennes humor och värme. Jag saknar att bara få ringa och skvallra om livet och vänner och kärleken och barnen. Ingen har tagit sig sådan tid för mig, ingen annan har varit så intresserad av mitt liv. Jag saknar att få gråta ut hos henne när livet varit för tufft. Jag saknar att höra henne säga att allt blir bra. Att jag är bra. Jag saknar att fika med henne, att gå på stan, att titta på människor tillsammans . Jag saknar att vara på torpet med henne och se henne rumstrera om bland växterna. Jag saknar att ligga med huvudet i hennes knä och få håret borstat. Jag saknar min mamma. Min mamma var en riktig, riktig mamma. Dessutom var hon snygg och rolig och inte alltför sällan rätt busig, mycket konstnärlig om än grymt oteknisk... :) Det är svårt att föreställa sig att det gått ett år sedan hon lämnade oss och ännu mer svårt att föreställa sig att det var för gott.


lördag 10 oktober 2009

ko(m)påis


Har väl kanske en bit kvar på vägen tillbaka....... Var på en tjemiddag i går. Grymt trevligt och roligt. Tjemiddag med "Karlskogaflickvännerna" där vissa också numera är fruar. Jag är enda exet, dock.... Våra pojkvänner tillhörde samma gäng och vi lärde känna varann så och hade den enorma turen att våra pojkvänner hade/har grymt bra smak. Vi fann varann direkt, en efter en och skapade ett eget sammanhang. En av dem är en av mina allra bästa väninnor som jag har kontakt med varje dag och har rest tillsammans med flera ggr, tex.

Men kanske är dagens resultat lite en "baksmälla" från i går. Mitt "citysingeldejtande" känns inte alls så lockande, jag känner mig mest ensam. Trött på att dra själv. En riktigt dålig dag i dag. En dålig natt i natt. Sov knappt något på natten, dock på morgonen. Väcktes av vän, släpande mig till Aspudden för frukost, stora sonen följde med. Här kom lite liv in och klappade på mig.

Sen åkte jag ensam ner till Liljan för att gå på systemet. Åh, vilket dåligt beslut! Ingen parkering, dumparkerade, gick in på systemet.. det var hur mycket folk som helst. Andningen slutade fungera, kom i korta stackatoryck, väldigt grunt. Svetten formligen sprutade inom loppet av 5 sek. Benen skakade. Vände, gick ut, åkte hem. Misslyckandekänslan total. Lyckades hållas uppe (gråten lugnade sig) av chatt med vän. Bekräftelsebehovet enormt. Dåligt att jag är ensam just nu. Finns inget jag orkar ta tag i av det jag borde. Det får va till sen.

Lilla sonen har spelat golf i dag. Undrar vems barn det där är egentligen...? Golf..? Ja, han gillar det. Han är på väg hem nu och det känns bra. Ska rycka upp mig. Vi kanske kan göra ngt som är vettigt här. Få det lite mer till ett hem. Sen finns ju mitt fluff där längre bort på gatan. Vi kanske ska dricka glögg i kväll..? Jag är inte ensam på riktigt. Om jag tar ett par djupa andetag och höjer blicken så kan jag ju se det. Jag lägger in flera bilder i dag, mest för att visa mig själv... Japp.


torsdag 8 oktober 2009

cykelycka


I natt låg jag på balkongen och tittade på månen. Igen. Det har varit många månnätter den här veckan. Fint. Jag klädde av mig feberns tunga stickiga ickepassande kappa mitt på dagen i går och är nu på väg tillbaka. Under månens sken tänkte jag på saker jag är tacksam för.

I morse vaknade jag med ett ryck. Allt for upp på mig utom mitt högra ögonlock. Det satt tvärfast. Uääk. Hade fått ett mess som jag inte kunde läsa förrän jag blött upp ögat, liksom. Hmm, ännu ett svinsymptom, månne? Både jag och sonen hade försovit oss. Var är min väckare...?

Jag tog mig i väg på förmiddagen för att träffa stora sonens läkare. Det var ett märkligt möte... Hon undrade om jag, lärare och sonen var överens om att han har de svårigheter som psykologen kommit fram till. Vi sa ja. Så behövde hon faderns telefonnummer, vilket hon fick. Det var allt. Nu ska jag åberopa vårdgarantin för att sonen ska få komma till nåt center i Liljeholmen. Jahapp.

Han har fått ett nytt schema i skolan, mer anpassat för honom, men lärarna har svårt att ge honom det han behöver... Efter höstlovet ska han läsa kärnämnena i en liten grupp. Håller tummarna...

Lilla sonen kom hem i dag. Myyys. Cykeln stod beredd klädd i omslagspapper och väntade på honom. Lyckan var total! Hans frihet! Han stack ur direkt :) Cyklade först till ena grannen och sen till andra. Fick jag reda på via Facebook innan han ens kommit tillbaka hem. Och mina barn satt kavr vid köksbordet och pratade och skrattade efter middagen i dag. Min lycka kan knappt vara större än då!! Tra la la la!

Så, dagen har varit rätt bra på många sätt. Jag mår bättre, stora sonen har pluggat inför sitt NO prov, lilla är supernöjd med cykeln.

Bara en endaste besvikelse so far i dag. Ännu en smäll på tilliten till den där ex mannen i våra liv (mitt ex, men barnens man, alltså inte pappan.. äh, ni hajjar ju)..spoff. Spläfs. Att man bara orkar göra saker så mycket svårare än vad de är... i stället för att bara ha skoj. Och såra på vägen. Och inte bara mig, det är det värsta. Grrr...

Nu ska jag göra ett sovrum till lilla sonen och natta honom. Det vill säga, röja en bit av vardagsrumsgolvet åt honom... Snart, snart ska det nog bli ordning här.. hoppas jag. Jo, men det blir det. Inte i morgon, inte i övermorgon.. Men snart!

tisdag 6 oktober 2009

Gingerpuppy!


Hyresrätt. Det har jag inte bott i så mycket i livet. Jag gjorde liksom lite omvänt, köpte ett hus när jag flyttade hemifrån som 18-åring. Sen lite singelboende här å där efter det huset och sen villa (stort åbäke, även kallad ångestlådan av mig) och dyra bilar. Sen min första hyresrätt och då hade jag redan två barn.Kan tilläggas att det var en 1,5:a på 41 kvm där jag bodde med två barn, två katter och under en 4-månadersperiod även med min kusin. Det var tider det! Då var jag också student på universitetet. Ingen dyr bil alls. Ja, jag har gjort saker i lite konstig ordning i livet. Blev chef innan jag gått gymnasiet och gick sen gymnasiet när jag var tvåbarnsmamma, bara för att nämna något. Har liksom tagit traditionella vuxenpoäng och sen förkastat dem. Nöjd med det. Fast jag är ju trots allt chef igen.

Nu bor jag i hyresrätt igen då, alltså. Har inte riktigt fattat tidigare vad man kan få av värden, börjar så smått fatta nu och testar. Jodå, det kommer en Olle och lagar spisen, fixar lamputtaget mm.. sånt som jag alltid gjort själv förut. Eller inte bett värden om ialla fall. och nu ska det bli målat och omtapetserat i två rum! DET, mina vänner har aldrig någon annan än jag gjort i mina bostäder tidigare! Men mitt rum får jag fixa själv.

Jag är sjukt trött på att vara sjuk. Jag har alldeles för mycket tid att tänka på. Börjar också bli smått paranoid, det känns inte så lyckat. Jag gör mitt bästa för att leda in mig själv på någon slags kreativa tankar, men nä-blir mest destruktivt. Funderar på den här citysingelgrejen jag funnit mig själv ingå i. Eller cityöppnaförhållandegrejen? Definitionsfråga. Hur som helst är det jäkligt krävande. Inte minst när jag försöker hålla ställningarna samtidigt som jag hostar blod och blir hög på en blandning av treo, panodil och ingefära...

Alltså jag kan ju inte blogga om vad jag GÖR de här dagarna, för jag GÖR ju inget. Har sett de 4 senaste avsnitten av.. typ allt? Pratat i telefon och hånglat med min dator. (Åh.. Mac..) I alla fall känns det så. Min käraste those days :) Undrar hur bra det är med all den där ingefäran? Ja, jag är inte arg på nåt i alla fall. Alltså, bara kolla på den! Ser ju ut som en glad valp :) Gingerpuppy.

måndag 5 oktober 2009

gammeltakt


Jag funderar över platser i systemet. Dels i de små systemen som familjer och i vänskaper eller på en arbetsplats. Men sen också i stora sammanhang. Som i ekonomi eller ännu större.. ekologi. Varför finns det ekonominyheter men inte ekologinyheter? Ekonomin är ju ändå bara en liten fjuttdel av världsekologin? Är det inte märkligt? Om vi inte har koll på ekologin så spelar ju det andra väldigt liten roll. Varför är alla ekonomiprofessorer så mycket bättre på att få ut sina kunskaper och sin forskning än de som forskar inom ekologi? Finns det förresten ens något som heter "systemekonomi"? Systemekologi finns ju.

Eller har det mer med efterfrågan att göra? Det har det ju såklart. Jag svarar nu på min egen fråga. För jag vet ju... Börsen och läkemedelsföretagen (de som sköter de mesta av korrumptionen i vårat lilla land) ålägger knappast Nils Kautsky att ta reda på något åt dem, men de har säkert bett Kenneth Rogoff om ett å annat. (Det namnet kanske var ett jättedumt val... men han är ekonomiprofessor i alla fall. Jag känner mer till de inom biologin, förstås)

Är det nån här som orkar läsa sånt här: http://www.beijer.kva.se/discussions.php

Nä, trodde inte det heller.

Men det är superviktigt, otroligt spännande och jag blir grymt frustrerad över att det är så här.

Hmpppff...

söndag 4 oktober 2009

feberyra


Först nåt kul (för mig i alla fall): Min blogg har haft 515 besök sen starten 19:e augusti. Jag är hela tiden så himla nyfiken på vilka som läser. Jag vet typ ..5 som följer den. Men det är 10-40 som läser den varje dag! Amazing. Undrar vem som vill läsa förutom de som känner mig väl? Sen visar det sig att det visst finns folk som inte känner mig så väl som läser den, och faktiskt en å annan som inte känner mig alls som gör det.

Mmm, jaha. Jättesjuk. Typ influensa? Gör ont överallt. Var ute i fredags och hade skoj som sjutton, trodde lördag morgon att jag bara var grymt bakis, men nej... feber får man ju inte av whisky... Det var länge sen jag var så här sjuk. Hemskt trist. Och hemskt mycket tid att tänka. Men ingen kraft till allt det jag skulle göra i helgen. Alla dessa kartonger och möblering och sånt.

Egentligen skulle jag vilja skriva om hur lurad jag känner mig, hur arg jag är, hur typiskt det är med saker. Men jag vill inte framstå som bitter och trist. Om jag står på ett berg och skriker "Lura mig inte!!!!" hur kan man få för sig att ändå göra det då? Hur många fega människor ska jag behöva träffa i mitt liv? När ska jag lära mig att det är det? Fega människor, alltså. Är det bästa att inte tro på nån? Men jag är för glad och naiv för att inte göra det, det är nog bara att gilla läget. Någon gång kanske det lönar sig. För varje gång jag blir lurad så blir jag nog snäppet mer cynisk ändå, vare sig jag vill eller inte. En sak som är extra skrämmande i detta är när folk faktiskt tror sig vara så mycket mer modiga än de i själva verket är. Undrar om jag också tror det om mig själv?

Nu skrev jag ju om det ändå... jaja. Jag får väl vara bitter och trist då. Jag är i alla fall ärlig. Med all feber som yr runt i kroppen vill jag helst gråta en skvätt också. Över halvsanningar och osanningar och besvikelser. Och saknad och annat elände. Visst blir det trist när man är sjuk.

Fast jag vet ju också att jag alltid kommer att ge mina medmänniskor stort spelrum... naiv och blåögd som jag är ;) Jag förlåter väldigt lätt.

Och det låter ju som att jag blivit lurad miljarders gånger. Det har jag inte alls. Bara två på rätt kort tid och båda gångerna av någon som jag uttryckligen bett om ärlighet i från och faktiskt trodde jag fick det. Ett tag. Tills jag insåg. Jag är naiv, men inte dum.

NÄ, nu till lite roligare saker! Jag har äntligen köpt en cykel till lilla sonen!
Det var banne mig på tiden! Han har fått två cyklar stulna, den stackaren. Men nu så. Nu kan han börja cykla till tåget på morgnarna som han så gärna vill. Sötis. Han tror att bion i måndags var den födelsepresenten han skulle få, men tada! det kommer att stå en cykel med rosett på här när han är åter på torsdag :)

Stora sonen ska på middag hemma hos flickvännen i kväll. För första gången. Med flickvännens mamma och hennes pojkvän. Han är nervös och vet inte vad han ska på sig och hur han ska ha håret... tuppkam, spikes....

Nu har jag genom att ligga i soffan och ropa instruktioner åt sonen hjälpt honom att klorinbleka ett par jeans. Och jag funderar på att ta en dusch och släpa mig en trappa ner och bli lite omhändertagen.... få te och ligga i en annan soffa än min. OM jag gör det så blir det ytterligare en märklig sak jag gör denna helg.