Mixat

Uppe i varv, full fart. Mitt i allt blev jag påmind om att någon tror
eller har trott att jag gjort ont när det i själva verket handlar om
lögner. Påmind om svek och frågetecken. Och ju längre tiden har
gått desto mer förstår jag utan svar.

Snurrade in mig i åtaganden för idag och undran om det finns något
jag borde göra åt det där från förr. För mig, bara mig. Finns det
saker jag behöver få säga? Tankar och kropp i stress och hets.

Sen bara... Gick jag på teater. Molieres Tartuffe. Jag gick med min
bror Dicks bonusdöttrar och det var första gången vi gjorde något
tillsammans bara vi. Och det var ljuvligt. Jag älskar orden, jag
älskar humorn. Jag fascineras över Molieres otroliga förmåga att
skriva på det underfundiga, sjungande, spetsiga vis han gjorde. Jag
gick därifrån med skrattet kvar i mungipor och mage. Väldigt
avslappnad och med värme inuti.

Jag väljer den känslan och går och lägger mig.

Man hänger med

Jag kastas mellan känslan av att ha gjort något väldigt bra och
känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?

I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.

Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.

Stort och oherhört svårt

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.

Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.

Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.

Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.

Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.

Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.

Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.

Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.

Sen gick jag.

Det är kanske nu

Steg för steg, ibland några fram och lika många bakåt, men
övervägande framåt när jag summerar det senaste halvåret. Steg
för steg bygger jag ett basläger där jag kan landa både fysiskt och
mentalt.

Just idag känner jag det tydligt.

Självrespekt

En plan börjar ta form. Jag ska nog göra ett försök att förhindra
att jag fastnar i hjälplöshet och frustration.

Bevara självrespekten, hur gör man det? Inte nöja mig med smulor,
inte hålla igen med att säga saker som jag egentligen tror på eller
står för. Eller, för all del, saker som jag inte tror på. Jag har
så många gånger valt att hålla tyst, med förhoppningen att jag ska
vinna något på det. Det jag har lagt bort är min självrespekt.
Genom att säga vad jag tror, hur jag ser på det, vad jag känner och
inte tror på finns det en stor risk för att jag bränner alla broar.
Om det är så.... So be it. Jag har då stått upp för mig.

Om jag känner mig lurad men säger att jag inte tror på lögnen, till
den som levererat den, då kan jag ju inte ses som lurad längre. Eller
hur? Oavsett vad det kan tänkas komma för eventuellt svar eller
åsikter. Så har jag sagt vad jag inte tror på.

Mycket bättre än att hålla det instängt och rivandes i mig, tjejen
med offerkoftan på, är att få det ur mig. Öppet, rakt och ärligt.

Med bibehållen självrespekt där inte frågor eller svar är det
viktiga, utan det jag står för. För mig.

Jag tror att jag ska testa.

Annorlunda

Min lilla minsta son blir tonåring i år. Sen har jag två
tonåringar. Coolt.
Jag känner mig annorlunda. Inte så trasig, mörk, rädd och
självdestruktiv som jag brukar bli i situationer som denna. Som i
lämnad. Jag är sorgsen, ja. Men inte förlamad. Jag är undrande, ja.
Men slår inte sönder möbler i frustration. Istället har jag
faktiskt möblerat om idag. Gjort om ett sovrum så att det blev två.
Lite egen space för killen som snart blir tonåring han med. Han blev
så nöjd och det kändes så bra. Att han fått mitt fokus och min
uppmärksamhet idag och att se honom glad.Fina, lugna, ordningsamma,
duktiga Lilla sonen som aldrig får lika mycket av min tid som den
Stora. Hur jag än gör kan jag omöjligen. Och jag lovar, jag har
försökt. Om några veckor ska Lilla och jag gå på en föreläsning
om att vara lillasyskon till någon med ADHD. Jag hoppas att det kan ge
honom något. För det är ju naturligvis inte bara Stora och jag som
drabbas av allt det röriga...

Det har märkligt nog varit en ganska bra dag. Jag har jobbat, lagat
mat, varit social, möblerat om, umgåtts med barnen och haft lite
energi till att hålla ledsen vän i handen lite. Känt mig stark nog.
Trött, ja. Men inte totalt urlakad.

Det är annorlunda. Men jag hoppas att det är ett bra annorlunda.

Valdel.

Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.

Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.

Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!

Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.

Oklara

Jag har min brorsdotter här. Hon blev verkligen inkastad i mitt liv... och då menar jag väl inte direkt de positiva sidorna av det. Hon kom till kontoret när jag precis ägnat en timme åt att gråta typ levern ut genom ena örat. Snorig, rödnäst och med nån slags jäkla prinskorvar på ögonlocken.

Kul början.

Men vi fick en rätt mysig kväll i går, hemma, pratandes, mysandes. Vi har massor att ta igen hon och jag. Av anledningar som jag inte går in på nu och här träffades hon och jag för första gången i våra liv i somras. Jag är glad över att vi gjorde det, det är som att jag liksom hittat en förlorad syster. Det är bara 4 år mellan oss i ålder och jag har aldrig haft någon syster, så...

Vi tittade på bilder från mitt liv. Har en sådär 6000 st som ligger i datorn bara från de senaste 5 åren. Surfresa, skidsemester, Thailand, segla i skärgården, nästa surfresa, huset i skärgården, Thailand, ny skidresa, bilsemester, ännu en surfresa, ännu en bilsemester..och så vidare! Hela tiden!

Jag gick och la mig på kvällen och undrade vem det var på de där bilderna. Och var hon är nu?
Jo, jag var i Thailand i januari. Men det är ju inte så att jag springer på gymmet för att vara fit till nästa surfresa, för jag har ingen inplanerad. Det blev ingen resa till fjällen i år. Jag låg väl här och grät i stället. Jag låg vaken till 4 i morse och tänkte på det här. Vem jag är som singel och vem jag är i en relation. Hur mycket mer energi jag har i en relation.... Vad många saker jag väljer att inte göra när jag inte har någon att göra det med.

Jag gjorde saker efter att O hade lämnat mig också. Jag åkte till Bali och surfade med vänner, jag åkte till Thailand med vänner. Jag åkte på bilsemester på Österlen med en väninna och ut i skärgården med en vän. Men jag saknade O massor och jag gjorde det mest för att jag tänkte att det nog "skulle vara bra för mig".

Ja, inte vet jag. Sjukskriven för utmattningsdepression blev jag i alla fall. Jag tog mig tillbaka och jag kom över O. Jag började göra saker för att jag VILLE, inte bara för att jag kände mig tvungen. Men visst saknades något. Jag är inte en singelperson i grunden, kan man säga. Jag vill dela mitt liv. När blev tillsammans med honom med stort H så sa han vid något tillfälle att han hade suttit och tittat på mina bilder på FB. Och undrat var hans plats var i mitt liv. Med alla resor, alla vänner, allt det fantastiska i mitt liv så undrade han vad jag skulle med honom till....?

Jag försökte få honom att förstå. Visst händer det en massa bra i mitt liv, med resor, vänner, bra jobb, roliga fester och ännu fler resor. Men det är ju meningslöst om jag inte får dela livet med någon. Och då menar jag hela livet... Det som pågår varje dag. Att få vakna med honom på morgonen och somna på hans arm på kvällen, att få alla de där kärleksfulla sms:en som fick det att pirra i magen. Att veta att någon saknar en och tänker på en. Bara att ha någon att planera middagsmaten med och gå och handla med. Att han fanns där för att prata med om vad som händer i vardagen, som stöttar i frågor som rör barnen, i jobbet. Att det finns någon som tycker att jag är den vackraste tjejen på planeten till och med, eller kanske just allra mest, när jag är osminkad med tofsar i håret och har tjocktröja på mig och eldar i spisen på torpet. Helt enkelt så som det var, det ville jag ha. Det var det som saknades på bilderna på FB. Jag vet inte om han förstod, men jag tror det.

Och jag är utan det där nu igen. Jag är singel och jag har ingen att dela livet med i den bemärkelsen jag beskriver ovan.

Jag vill inte på något sätt förringa alla mina viktiga. Vänner och familj. Gudarna ska veta att jag inte klarar mig en dag utan dem och att de gör mina dagar ljusa och bra så ofta.

I dag blev det otroligt tydligt hur mycket jag behöver mina nära. Hur vinglig jag är.

Jag behöver mina nära. Jag behöver mina barn. Jag behöver ME. Jag behöver Inneboende.
Det finns så många saker jag inte klarar utan dem. Jag klarar mycket av de stora kamperna på egen hand, jag driver och sliter med problematiken kring stora sonen, jag driver och sliter på egen hand svårigheter i jobbet. Men jag kan oftast inte gå och handla själv. Jag kan inte ta in posten utan att någon håller mig i handen. Jag kan tydligen verkligen inte ta ut min brorsdotter på en helkväll på stan utan någon mer som håller mig handen. Jag inser det här med kraft och det blir en hemmakväll igen. Jag slår mig i huvudet med min oförmåga. Det gör mig ont att min närmaste inte mår bra och jag vill vara där och vara hennes stöd men i stället rasar jag nerför min kant utan hennes stöd. ...

Som sagt, min brorsdotter blev inkastad i det svåra i mitt liv..... och jag försöker se det goda i att jag den här gången tar hjälp, erkänner att jag behöver mina fina, nära. Inte bara kör på, med ett järngrepp kring mina strategier... Jag öppnar mig, jag trevar och försöker. Jag testar nya sätt.

Och vi var på en otroligt mysig frukost på hemmafiket i morse. Jag och ME, lilla sonen, Inneboende och brorsdotter. God frukost, på många sätt. Jag kom i väg, trots att jag hade en svår morgon. Jag hade aldrig kommit iväg utan dem...

Jag är rädd att jag gör så många besvikna med min oförmåga. Jag hoppas så innerligt att jag inte gör det. Det finns så mycket jag vill klara, men inte klarar. Jag är ledsen om det påverkar mina nära negativt.

Jag vill ha er här, jag klarar mig inte utan.

Summarum

Summering: Bra helg.

Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.

Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.

Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....

Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.

Nöjd.

Kännedom

Att lära känna sig själv bättre, att få reda på saker om sig själv kan verkligen vara till hjälp för att minska pressen. Även om man får reda på saker som kanske inte är så bra. "Man" som i jag då..

Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.

Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....

Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!

Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)

Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?

Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?

Förändrag

Stora saker, små saker. En liten förändring här, en stor förändring där. Riktningar som jag försöker se var de leder där jag inte styr. Andra riktningar försöker jag själv sätta. Komma vidare. Driva mig med min egen nyfikenhet och vilja. Kanske kan jag hoppas på den. Jag vågar inte tro för mycket, fast jag nästan vill.

Det glittrar till ibland och det känns nöjt. Vill behålla det. Inte bara ha korta glitter. Längtar lite och hoppas. Tackar för skratten som håller mig över ytan. Vänder ansiktet mot ljus och värme. Försöker hålla det bortvänt från sorg och saknad. Tittar efter någon möjlighet i bland. Inte med hjärtat eller själen, bara med förnuftet. Försöker koppla i hop det, men inte heller för snabbt. Inte trycka bort, gömma ner. Det som varit så emblematiskt för mig vill jag inte. Inte heller det alltför hårda och snabba när det onda snurrar.

Lugnare. Här och nu. En sak i taget. Med blick framåt.

Torsdagsgodis

Jag har på något sätt mina ögon lite mer öppna. Ser mig aningens lite vidare omkring. Jag var hos min terapeut i morse och för första gången på länge kunde vi fokusera på det är som är bra. För det finns några spirande, goda känslor i mig.

Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.

Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.

Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.

Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!

För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.

Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)

Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!

Drivill

Ja, jag vet inte. Men jag tackar och tar emot. Dagarna är bra på jobbet, solen skiner när jag åker hem. Är det ljuset? Är det förändringen i luften? Jag vill lite. Det finns saker jag är nyfiken på.

Det finns faktiskt saker jag är nyfiken på! Jag planerar lite för sommaren och tycker det är okej. Jag träffar människor jag gillar varje dag. Lilla sonen är en myskille som jag vill åka hem till. Stora sonen är gladare i dag. Han kom och hälsade på mig på jobbet och var liksom en glad kille. I går kväll satt han uppe med min "sambo" och pratade och pratade.

Ja, jag vet inte. Jag är också nykär. Alltså, det här med Appleprodukter.... Mmmm. För en sån oteknisk tjej som jag är det verkligen rena rama drömmen. Finns en risk att jag måste ta ett par dagar bara för att umgås med mina Applegrejer....

Jag har ett driv som kommer lite av sig själv. När det sackar kan jag påverka det. Det är inte illa. Jag vet inte vad som gör det här, men jag vet att jag borde försöka ta reda på det på något vis. Jag har ju flera, massa, plantor här som jag ska vattna och ta reda på varför de spirar här och nu.

Nu ska jag laga mat strax. Får skånebesök i kväll, Jo kommer hit! Jag lagar mat varenda dag nu. På riktigt, god mat. Dag efter dag.

Det snurrar saker som är suddiga och gråa hos mig, i bland i förgrunden, i bland i bakgrunden- men de får inget riktigt grepp om mig. Det känns skönt.

Nu poppar lilla sonen "Passenger" med Iggy och plaskar i badet. Jag vill klättra, känner jag. Och springa. Och så vill jag till havet.

Och jag vill sitta på en uteservering. Och köra bil på sommarvägar. Och surfa, både vind och våg. Sen vill jag dricka vin på en gräsmatta.

Och så vill jag hångla också, faktiskt.

Solsinne

Längtade till jobbet i dag. Skön känsla och skönt att komma dit. Ligger så mycket efter att det är nästan ogreppbart, vilket leder till ett skönt tempo.. Jag tuffar på, mer än att jag stressar runt. Det finns ändå inte en chans liksom, jag kan bara göra så mycket som det går på given tid. Stämningen är hoppfull på kontoret och vi ser framåt med tillförsikt. Och dessutom kom ett utskick från M/S Gerda att de kommer att ha lunch i sommar, perfekt! Fast kanske kommer det bli lite dyrt.....Då det kommer att vara omöjligt att motstå att luncha där om solen skiner...

Sen längtade jag hem också. Inte som att jag ville ifrån jobbet, utan att det skulle bli skönt att komma hem. För det är städat. Och finns nya möbler att fortsätta skruva med så att det blir ännu finare. Dessutom behövde jag inte stresshandla på vägen hem, middagen var planerad och bara att laga. Det är ett lugn jag behöver att komma hem till något som är fint och fungerar. Att jag dessutom har en inneboende som gör min familj till en storfamilj gör ju inte saken sämre.

Och solen som har skinit, sen då! Tur jag köpte nya solglasögon i helgen.

:)

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

En å annan vinge

I går kände jag som en liten fjärils vingfladder några sekunder en gammal välkänd känsla. Den där känslan jag kan få av att se något vackert, höra något glatt, göra något roligt. Känslan som infinner sig i en topp. Det var bara ett par sekunder. Men den var där.

Jag hade sovit rekordmånga timmar, hela 6 till antalet och hade haft en kväll med lugn. Ingen stress, ingen press, var inte i flyktberedskap. Min kropp slapp för några timmar pumpa ut stresshormoner. Vila är gott. Sömn är god.

I dag har jag sovit ännu mer, mer inte med samma lugn. Stressad av stöket härhemma, allt som måste göras. Men jag gör inte det, inte städar. Ligger kvar i sängen länge. Äter frukost. Går till gymmet. Fikar med en granne. Handlar på Ica.

Gör lite vanliga grejer alltså. Men ser inte till att ta bort skiten som stressar mig. Vad är det för dum mekanism som gör det här?

Det är väl för att förnuftet inte är särskilt väl kopplat till känslolivet, antar jag?

Men jag har någon slags förhoppning om att det så sakteliga kommer att bli bättre.

Och på tal om något helt annat så vill jag byta lägenhet igen. Jag var kanske lite för snabb och oförnuftig när jag valde den här. Det blir liksom inte riktigt bra.

Jag har varit på massage i kväll. Fått höra en annan historia ur livet. En historia så olik min, men oxå med gupp och hål och mörker och ljus och kärlek, spänning, nyfikenhet och vänskap och tillit och svek. Det var spännande att få höra.

Nu ska jag hänga med barnen. Både den lilla och den stora. Och med Tuffa och Buddha förstås.

Vingarna (fåglarna, då) på bilden fick jag som en hälsning av en vän. En sån vän som står ut med mig alltid och finns för mig alltid. Vad jag än känner, vad jag än tror, vad jag än vill.

Jag hoppas få känna av mer vingar framöver. Både fjärilsvingar och andra vingars slag. Mina?

Nyhopp

Det kom ändå lite hopp till mig i går. Jag låter det vara bra. För hopp ger mig en styrkepuff som jag verkligen behöver för jag har så himla mycket att jobba på med. Letar efter en quickfix men inser egentligen att det inte finns. Får lov att landa i det, även om det känns fruktansvärt jobbigt mellan varven.

Egentligen vet jag inte om det är alldeles bra. Med hoppet. Men så länge jag skiljer på önsketänkade och hopp så ska det väl ändå vara bra. Jag bestämmer mig för att det är bra.

Sedan är det här med glädjen. Den som envisas med att lysa med sin frånvaro. Steget från totalt mörker och elände till glädje är stort. Jättestort. Så stora kliv klarar nog inte ens jag med mina långa ben att ta. Men från totalt mörker och elände till nyfikenhet är inte ett lika stort steg. Det ska jag väl kunna klara?

Så nu ska jag hoppas lite och vara lite nyfiken.

Jag vill så gärna komma ur det tråkigaste. Att det är så mörkt och meningslöst.

Att vara på gränsen är ok. Att ha mina "ups and downs" är ok. Så länge jag har mina toppar kan jag stå ut med dalarna. Men här, nedputtad från kanten knatandes omkring på botten av hålet varv efter varv, vill jag inte vara.

Hopp och nyfikenhet. In i det, go bejbi, go bejbi.

Dröm

Nu sjunger jag och stora sonen. Jag sänker kraven på oss.

Han gör så mycket bra och jag vill inte tjafsa, vill inte att vi blir osams. Jag vill vara med honom på ett bra sätt. Ha roligt i hop. Jag behöver det. Jag tror han behöver det.

Jag åt frukost med och hade möte med hans assistent i dag. Han vill så väl. Han är så bra. Men kraven höjs på sonen när skolan fungerar bättre. Han måste liksom göra mer. Ochhan har en gungig vecka med humörsvängningar. Och det har ju jag med...

Så nu sjunger vi i stället. Och struntar i alla krav en stund.

I dag var det terapi för mig. Sänka kraven och öka resurserna.

Jag sov middag när jag kom därifrån. Det var extremt länge sen jag gjorde det. Jag drömde.

Min önskan om att få vara i en låtsasvärld en stund gick i uppfyllelse. För jag drömde om det jag helst vill ha.

Jobbigt att vakna upp från det.

Jag försökte be om hjälp i dag. Jag fick ingen. Det kan bero på att jag var extremt otydlig.

För att jag innerst inne vet att jag inte kan få den hjälpen.

Nu ska jag sjunga mer.

Vägen upp

Jag tänker mig mig själv på en stig på ett högt, väldigt brant berg. Stigen är snirklig, smal och stenig. På sina ställen går den vågrätt längs med berget, i bland brant uppåt och ibland till och med lite neråt. Jag går på stigen med ryggsäck och vandrarkängor. Och en stav. Det är varmt och jag svettas.

I bland har jag följe av någon annan, eller flera andra på, på stigen. Men den mesta av tiden vandrar jag på stigen alldeles ensam. Jag kliver över ett stenröse, det är svårt med balansen, jag är trött och har gått hela dagen. Solen har nästan helt gått ner och det är mörkt. Stigen slingrar sig nedåt över röset och jag gå i en nerförsbacke.

Här stannar jag. Någon därute frågar mig mig "Var är du på väg?" Jag pekar upp mot toppen av berget som knappt syns i mörkret.

"Upp, svarar jag. Jag är på väg upp dit, allra högst upp på berget"

musikstök i mitt kök!

En besvärlig grej har dykt upp. Hade en period för sådär snart tre månader sen när jag var så glad att jag sjöng och dansade varje dag. Då lyssnade jag på en särskild musik. Nyhittad. Var t o m på en spelning med bandet i fråga under sagda period. Sprall!

Det var så jäkla schyssta dagar och nätter då. Inte för att jag sov särskilt mycket då heller, men det berodde inte på panikångestattacker utan snarare prillrus i hela kroppen och alla sinnen. Förväntansfull glädje, härlig närhet, drömmar. Även om det, beroende på mina spöken och yttre påverkan inte minst, fanns tillfällen då jag oroade mig så var det hanterbart, för det fanns någonstans där jag kunde hämta glitter.

Okej, den besvärliga grejen. Den här musiken. När sen allt detta glitter och denna förväntan och alla drömmar och styrka försvann ur mitt liv så blev det ju mörkt och eländigt. Minst sagt.

Jag försökte då liva upp mig själv med musik på hög volym mellan varven. Den här musiken, då. När det var så tungt och hemskt. Osedvanligt korkat. Nu gör den ju bara ont att lyssna på! För vad relaterar mitt svaga sinne till? Det glada och glittriga och spännande eller det mörka, smärtsamma, tråkiga?

En gissning får ni.

Förresten.. ni ska få en ledtråd. Här e en av låtarna:

From hundreds of miles you cry like a baby
You plead with me, shout, scream, tell me I'm staying
I know I know I know, I'm still your love
Back from the last place that I wanted to fake you
Laugh with me, shout, scream now tell me you're staying
I know I know I know, you're still my love
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Box after box and you're still by my side
The weather is changing and breaking my stride
I know I know I know, it's just this day
House after house, just like car after car
You see club after club and it all seems so far
I know I know I know what else are we here for
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Stick your hands inside of my pockets
Keep them warm while I'm still here
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
Last night I was writing about you
I know my screaming and shouting won't keep you
I know I know I know, you're still my love
I wake up to the sound of you working
You're one room right over, stressing and loving me
I know I know I know, be still my love
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Stick your hands inside of my pockets
Keep them warm while I'm still here
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
Stick your heart inside of my chest
Keep it warm here while we rest
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you