söndag 21 april 2013

Vems kropp?

Att inte kunna gå alls knappt, att inte nå, att inte kunna böja sig, att må illa, att det gör ont.

Nä, de bitarna är inte roliga alls.

I går släpade jag mig (ilsk, tjock, ful, värkande) till min fina väninnas vernissage. Där köpte jag och Kå en tavla som vi båda föll för. Det gjorde mig gladare, tavlan gjorde mig gladare.

Visst är den fin? Hon använder en lite speciell teknik på de här, hon häller en lackfärg på duk eller papper. Bara häller. Tycker det blir så coolt!

Nu är det 37 dagar kvar enligt plan. Och vi har skaffat en spjälsäng idag.

torsdag 18 april 2013

Hat man inte får känna

Jag hatar honom. Det händer att jag bara tycker synd om honom, men oftast så hatar jag honom. Trots att han var så psykiskt sjuk så kan mitt förnuft inte resonera bort hatet. Inte när jag ser det mörka, trasiga svepa förbi eller borra sig igenom min Lilla son. Det som är direkt relaterat till att hans så kallade pappa valde att hoppa framför ett tåg. Ta livet av sig, begå självmord, alla dessa benämningar som är de som beskriver den sk pappans död i stället för gått bort, avlidit, eller rätt och slätt dött.

Han skrev inte ens ett brev till sina barn, en idioten. Om han nu inte var kapabel att berätta VARFÖR han valde som han gjorde, så kunde han väl i alla fall ha sagt att det inte berodde på dem. Att han älskade åtminstone den Lilla som han inte hade sagt upp bekantskapen med. För Anton hade det nog varit skitsamma, hans sk pappa sa ju upp sig redan när Anton var 12 år så han hade nog aldrig trott riktigt på att han älskade honom ändå.

Jag hatar honom för att han förstört så mycket för mina barn. För de är mina, inte hans. Allt det han inte gjorde för deras skull-som till exempel sökte hjälp. Jag hatar honom för att han efter att ha varit sjukt egosistisk i så många år gör det mest egoistiska man kan ta sig för i livet- begå självmord. Utan så mycket som ett litet vykort. Att han sedan hade sagt upp sin livförsäkring och endast lämnar efter sig en enorm röra av skulder, trasiga företag etc (allt för mig att ta hand om) är ju en annan historia.

Alla slags skulder lämnar han, men fan ta honom om det finns ett uns skuld i mina barn över det här.

Jag hatar honom. Han misshandlade mig och genom sina val nu även barnen. Jag kommer aldrig att förlåta att han inte ens försökte få hjälp. Jag är fullt medveten om att jag inte får tycka det här, eller känna det här och att det finns någon slags oskriven lag att man inte får hata sjuka människor. Men vet ni- när jag ser smärtan. Så hatar jag honom. Så in i helvete jävla mycket.


måndag 1 april 2013

Boet

Jag har separationsångest. Över en flytt som inte ens är på gång eftersom vi inte fått tag på någon lägenhet ännu.

Inatt var jag vaken och grät. Läste mina blogginlägg med etiketten "grannar". Grät igen.

Och inser att jag aldrig berättat för Kå om hur det egentligen har varit under åren jag bott här.

Ett inlägg från maj 2010:
"Min gata
Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det....."