Det var en gång

Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.

Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.

Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.

Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?

Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.

Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.

Stök

Kommit hem. Till stöket och härligheten. Där dagen känns som att
den borde vara halvägs till ända redan innan jag åkt till jobbet
eftersom det är så mycket som gjorts redan. Barn hit och dit och
katten och råttorna och träningskläderna och glömda nycklar och
telefon som ringer och en glömd mobil och en sak att lämna hos en
granne och säga hej till en annan.

Och efter jobbet likadant, skjuts till träning för Lilla sonen och
middag hos ME för mig och stora. En granne lånar bilen och hos en
annan hämtar jag katten. Missar att jag inte ställt om klockan i
köket och lever glatt efter den, vilket gör att Lilla sonen kommer i
säng på tok för sent. Ändrar tvättstugetid till fördel för lite
tid med Jo som kommer till Stockholm i morgon och som jag SKA ha en
stund med. Kommer på att det är smart att ta in posten åtminstone en
gång per vecka och får reda på att jag får tillbaka mycket mindre
på skatten än vad jag räknat med. Men jag brukar ju räkna fel.. Så.

Vid midnatt gör jag mitt lilla träningspass. Bland en massa
lajvutrustning som Stora sonen fått låna och spridit ut i hela
lägenheten..,

Ja, jag är hemma i stöket igen. I mitt stök. Mitt liv.

Det finns mycket i det som jag gillar.

Fel

Det är mitt i natten och jag kom just hem efter en jobbhelg, har kört
hela vägen efter hel dags jobb och känner mig rätt urlakad. Och
några saker känns fundamentalt fel.

Jag tänker då inte i första hand på att jag för andra gången i
mitt liv blivit matförgiftad i Göteborg och fick tillbringa en dag
på hotellrummet instängd med bara mina egna påfrestande tankar. Inte
ens tänker jag på att Ärtans handväska blev stulen på en
restaurang där hon hängt den på sitt ryggstöd på stolen och någon
helt fräckt bara tog den. Med plånbok, Iphone, hemnycklar och två
Buddhas (varav hon fått den ena av en munk då vi besökte ett tempel
på en av våra resor och som var henne extra kär) med allt vad det
innebär.

Nej, jag tänker på två andra saker. Det ena är att det inte finns
någon som längtar efter mig eller oroar sig för att jag långkör
på natten eller gör te åt mig när jag kommer hem. Barnen längtar
nog lite, men funderar nog inte värst på hur det är att ha jobbat,
kräkts och kört fram och åter till Göteborg, vilket jag tycker är
helt i sin ordning.

Nej, det är liksom någon annan som borde vara den. Och den finns
inte, vilket känns fundamentalt fel och gör att det trots hemlängtan
känns rätt pyton att komma hem.

Det andra är att Lilla sonen bott hos sin pappa när jag varit borta
och Stora sonen bott hos goda vänner till oss. Som alltid de senaste
tre åren när jag rest i jobbet. När min väninna, som Stora sonen
bott hos, ringer mig och berättar hur han lagat sushi åt dem, lekt
med deras 10-åriga son massor, suttit uppe sent på kvällen och
dryftat politik och livsfrågor med henne på sitt skarpa, härliga
sätt och hon säger att hon nog faktiskt inte vill lämna honom åter
till mig. För att han är helt underbart fantastisk att vara med.
Vilket ju naturligtvis är helt rätt och fullt förståeligt att hon
tycker. Men jag ville ha tillbaka honom. Tji fick hon.

Men då tänker jag på hur fundamentalt fel det är att hans pappa
väljer bort det. Väljer bort det där underbara. Hur fundamentalt
knasigt det är för alla att det är som det är. Att de aldrig ses.
Att bara det ena syskonet av två med samma pappa har denna sagda pappa
i sitt liv.

Och jag kan inte göra mer än jag har gjort. Bädda så gott jag kan
för att de ska ses. Jag lirkar och frågar. Säger inget på ett tag.
Lirkar igen. Kommer med förslag. Lirkar och frågar lite. Säger
inget. Men nej. Och åren går.

Jag kan bara hoppas att de snart kan hitta en form. Bara ses någon
gång ibland, det behöver inte vara vardag tillsammans, bara ses.
Prata lite..?

Jag vet att Sonen vill. Jag vet att Lilla sonen önskar sin bror ofta i
de här sammanhangen.

Jag vet inte hur det kommer att bli, men som det är nu känns fel.
Kanske är det inte det, kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag
tror att alla barn behöver, vill och har rätt till att känna kärlek
och intresse från båda sina föräldrar.

Tänker jag. Och nu ska jag lägga mig tillrätta i min säng, nöjd
med att vara hemma. Nöjd med att ha kört genom stan på diverse
ärenden i natten och fått se såväl Norrtull som Östermalm som
Gamla Stan innan jag åkte hemåt via Södermälarstrand. Hej
Stockholm, det känns bra att vara här.

Så.

Så. Vi ser alltså inte alls lika på det här med familj. För dig är kvalitetstid med Miniettan att ni är ensamma. För mig är kvalitetstid med barnen att vi är tillsammans, bara vi eller många och gör saker tillsammans. eller bara är tillsammans. I dag har jag varit hemma med barnen och deras kompisar, jag har varit sportlovsmamma. Jag har fixat med mitt mellan varven men servat dem med jättebrunch och jättemiddag. Stora sonen kom ut till mig köket och sa "vad mysigt att du är hemma, mamma". Kvalitetstid. Men ibland oxå långa samtal om kvällarna, bara vi. Men det är inte bara det som räknas för mig.

När jag är singel är jag navet här. Jag finns för mina barn, jag umgås med mina barn. Jag är deras mamma och de är det viktigaste jag har. Men de ska frigöra sig från mig, de har sina vänner och intressen, de har sina liv. De ska snart flytta ifrån mig. Kvar blir jag. Och mina vänner och mitt liv!
I vår relation var det du och jag som var navet. För mig. Så självklart för mig att se det så, vi är ju de vuxna (som hjälper och styr och stöttar och älskar) och det är vi som blir kvar när barnen flyger ut på egna äventyr. I tvåsamhet och med vänner och livet! Det var inte så för dig. Och du kunde inte se de värden som jag såg, såg inte fördelarna med att vara en familj som hjälps åt, som skrattar tillsammans, som gör livet mjukare och enklare. Du hade två familjer, inte en. En med ditt barn och en med mig och mina barn. Och jag störde din lilla familj.

Och nu när jag vet att det är så, så vet jag ju att vi inte kan leva tillsammans heller. Jag vill inte leva med någon som inte ser det som något gott och bra. Jag vill inte vara någon som stör.

Jag skriver på en lista i huvudet på vad som inte är bra med dig. Det här är några saker. Det är enklare att sätta det här på pränt än att älta saknaden av rosa fluff, härliga möten, kärleksfulla ord och passion mellan två kroppar och sinnen.

Jag ska fortsätta.

Var dag

Inser att jag jag saknar Exet (men bara delvis just i det här, eftersom han inte hade så lång historia med mig som de övriga som nämns här) och O och mamma och pappa och mina bröder. För att de visste. Hur jag funkar, vad jag behöver. De visste om min vardag. Hade namn och karaktär på såväl vänner som arbetskollegor och som nu, min personal.

Mina bröder finns kvar, men bara på håll. Men de bor 1600 mil härifrån och när kommer hem från jobbet så sover de!! Och de är inte här på mina fester och vi äter inte middag ihop nån gång i bland och vi har ingen vardag alls ihop.

Mest saknar jag mamma och pappa. Och jag saknar Os föräldrar. Som kan gå in och vara stora och starka och kloka. Jag orkar inte vara äldsta generationen i familjen alltid. Jag är för ung för det! Jag är som en liten föräldralös flicka i såna här lägen.

Jag vill ha någon av de jag haft. För att kunna släppa in någon ny verkar för svårt. För tungt. Hur ska någon enda kunna var allt det här.

Sen tänker jag. ... Att det finns ju andra oxå. Som inte är mamma och pappa eller mina bröder. Som vet en hel del. Men just idag orkar jag inte vara klok och se det. Jag vill ha tillbaka mina nära i det enkla. Jag vill sitta vid köksbordet och gå igenom dagen med pappa. Få hans frågor om hur det gått med det och det. Höra vad han anser. Få stöd och nya synvinklar. Jag vill prata med O som varit med från början från när jag blev VD. Som känner till alla turer och säkert kan se sådant som jag inte kan se.

Jag försöker intala mig att ensam är stark, för det verkar så himla praktiskt att tycka det och vara det på riktigt. Men det går sådär. Jag känner mest att ensam är ynklig, jag. Men jag orkar inte vara den som tar mig ur ensamheten och håller upp allting. Jag vill inte styra hela tiden. Jag vill inte vara chef jämt.

Blir det snudd på sjukt förvirrat att sakna pappa, bröder och ex i samma svep, månne...?

Jag kanske måste redigera det här inlägget sen. Men nu ville jag bara få det ur huvudet, genom fingrarna och ut!

Slagen

Det slog mig nyss att jag kommer att vara helt ensam här hemma i helgen.

Stora sonen på vift hos barndomskompis (måste man få kalla dem eftersom de känt varann sen de föddes även om de på sätt och vis fortfarande är barn?) Lilla sonen hos pappa och Inneboende på resa.

Oj.

Bara jag.

Sen tänkte jag att det ska bli skönt att få sova i min egen säng. Och det slog mig... jag är nu den i det här hushållet som sover på en madrass på golvet! Hur blev det så?

En som jag inte känner egentligen skrev till mig idag att han tänkte att jag nog bör skynda mig hem på dagarna för att få mig en plats i den här farten här och jag svarade då att jag minsann har en egen plats. Helt tydligt blev det dock nu att jag inte menade sovplats....utan snarare sittplats. Och jag har inte ens tänkt på det förrän nu!

Måste säga att jag blir lite full i skratt. Och att det inte gör mig det allra minsta.

Och jag sover på madrassen ett par nätter till.

Familjeliv

Jag sitter och pratar med stora sonens flickvän i köket. Hon utbrister "Jag tycker det är så mysigt att vara här!" Jag blir glad och varm i hjärtat och svarar henne att det är väldigt mysigt att ha henne här.

"Det är roligt här, det händer alltid saker, det kommer folk och hälsar på och ni har roligt och det är varmt och glatt. Ni är en riktig familj!"

Hejsan hoppsan, tjejen... Hur tänkte du nu? Vi är en singelmamma, en inneboende, ett varannanveckasbarn och ett heltidsbarn, en katt och två råttor---En riktig familj..?

Hon har ju en riktig familj. Föräldrarna är inte skilda och de har hund och katt till och med.

Men hon hävdar vidare.

Och jag tror hon har helt rätt när jag tänker efter. Vi är en riktig familj.

Vi är människor i olika åldrar som trivs tillsammans, som har roligt i hop, som hjälps åt med livets alla dimensioner. Som bryr sig genuint om varandra och som lägger sig i om någon av oss har det jobbigt, vi håller koll på varann, vi ställer upp för varann. Vi skrattar i hop, vi gråter i hop, lånar varandras grejer eller bara är tillsammans i samma luft utan att dela just så mycket mer än det. Vi är trygga ihop. Vi har ett hem i hop som vi tar hand om tillsammans och där våra vänner trivs och är välkomna.


Det måste väl ändå vara definitionen på en familj...?

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

Skruvat

Jag pratade med en av mina brorsdöttrar i dag. Ett långt förtroligt samtal där jag berättade massor om hur jag mår, vad som har hänt, vad som händer. Med mig, runtomkring mig. Vi pratade när jag körde in i garaget och samtalet bröts. Hemma hos henne undrade mannen varför hon såg så glad ut. "Jag pratar med J och hon berättar om sitt liv. Hon ringer snart igen, så du får ta hand om barnen"

Han hade sett lite förvånad ut så hon förklarade "Men det är trevligt att hon delar med sig så att jag får känna mig delaktig och sen är det så skönt att prata med någon som är mer skruvad än jag"

Jahapp, ja. jo. Det är nog alldeles sant. Det är ju kul att man glädja någon!

Fast jag tyckte det var roligt, på riktigt. Hennes liv har då sannerligen inte varit någon dans på rosor hela tiden, det heller. Jag är glad över vår kontakt och att vi får vara en del i varandras liv numera.

I går fick jag ett brev av henne. Japp, handskrivet. Hon är bra på det där. Det var ett väldigt fint brev och hon hade skickat med ett foto på sig och sin familj. Nu sitter det på mitt kylskåp tillsamman med foton på min del av familjen som bor i Thailand.

Hon är närmare, hon finns i samma land som jag och jag gillar att tänka på det när jag går förbi och tittar på fotot.

Sorglad

I dag var det begravning.

Min bror Dick begravdes. Eller i alla fall hölls en begravning. För att begrava är väl att gräva ner? Han grävdes inte ner i dag.

Vi var på Rackstadsmuseét i Arvika. Det var rätt ställe tycker jag.. En vacker byggnad fylld av konst, med solens strålar in genom fönstret, över kistan och oss som satt där. Vi, 70 personer. Familj och vänner. Nära och kära.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.

Under söndagkvällen var vi hemma hos Dicks fru. Hans ena dotter var där, min fina brorsdotter som är mig så kär. Hans frus barn var där. Vi pratade om Dick. Jag fick höra historier jag inte kände till sedan förut och andra som jag hört många gånger förut. Båda varianterna kändes lika bra att lyssna till. Vi satt i hans kök. Men utan honom.

Dick och hans fru har en särdeles kärlekshistoria. Som jag tar fram och värmer mig med i bland. De hade nu varit gifta i 12 år, men känt varann sedan de var 12. Hon hade då skrivit i sin dagbok "Det har börjat en ny pojke i klassen. Han ser inte mycket ut för världen, men han klär sig snyggt. Han skriver bra uppsatser... jag tror jag har mött min överman där."

Kanske skriver jag någon dag mer om deras historia. Den är glad och varm.

Dick var en underbar berättare. Och han skrev underbara brev. Jag undrar hur många brev den mannen skrivit i sitt liv? De flesta jag träffat de här dagarna har berättat om brev Dick skrev till dem. Även han och jag har brevväxlat. Jag är nog dock en av de få som fått handskrivna brev av honom, för jag tyckte de maskinskrivna var opersonliga. Det sa jag till honom och sa också att eftersom jag faktiskt var hans lillasyster så var jag värd att få handskrivna brev. Sen fick jag det. Jag tror jag var 14 år när jag bad om det.

En av mina vänner kom direkt från en jobbresa och mötte upp mig i går för att vara med som mitt stöd. Jag kommer alltid att vara honom tacksam för det. Han träffade Dick i somras och "föll" direkt för honom. Vilket jag förstår, förstås-men det gjorde mig stolt och glad också. Och tycket var i allra högsta grad ömsesidigt, vilket Dick påpekade vid flera tillfällen. Min vän erbjöd sig själv att följa med på begravningen och jag har under hela tiden vi varit där känt att han uppskattat att vara med. Att får lära känna Dick ännu bättre trots att han inte finns kvar bland oss. Min vän fick några tankeställare om livet med sig från det här och han berättade att personer som Dick gör att han ser fram emot att bli äldre. Det är en bra sak. En fin gåva.

Hans erbjudande om att följa med dit är otroligt värdefullt för mig. Det finns ingen person som är ett "naturligt val" som skulle följa med. Jag har ingen kärlek vid min sida. Inga andra syskon i det här landet som kan följa med. Inga föräldrar. För mig kändes det otroligt svårt att be någon ta ledigt från jobbet och allt annat för att åka till Arvika två dagar.. För något så trist som en begravning...För bara min skull... Men jag ville verkligen inte åka själv. Och nu i efterhand inser jag hur otroligt dåligt det hade varit för mig att åka själv. Han behövdes verkligen där vid min sida. Verkligen. Min tacksamhet tar plats i mitt hjärta och den kommer alltid att finnas där.

Att en av Dicks goda vänner var min väns gamla filosofilektor (omtyckt sådan ska tilläggas!) gjorde det inte sämre. Hej lilla, lilla värld!

Dicks önskan var "inga blommor, inga pengar till välgörenhet-ha roligt i stället! Ha fest, drick champagne, var glada!"

Vi gick honom till mötes i det mesta. I allt utom att vara glad. Det var svårt. Väldigt svårt.

Men mitt i allt... så träffade jag så många fantastiska människor de här dagarna. En del som satt spår i mig och fått mig att tänka lite nya tankar... och det.. är jag glad över.

Så, min käre bror. Jag gav inga blommor, inget till välgörenhet. Jag kom festklädd och drack champagnen. Och jag har hittat något att vara glad över i sorgen över att du inte finns hos oss längre.

Jag hoppas att de fina minnena snart inte kommer att smärta mig, utan lysa upp min tillvaro. Jag är glad att ha känt dig och vill inte vara utan. Även om jag så innerligt önskat att det kunde ha få fortsatt många, många år till.

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Svensk fosterländsk sång från 1822.

Brada

Började med försovning. som vanligt när lilla sonen inte är här och väcker mig. Trots att Jo ringde och väckte mig. För jag somnade om.

Kastade mig i väg till min terapeut. Körde en mindfullnessövning och grät en stund. Fast på ett lite skönt tillåtande sätt. Min läxa tills nästa gång är att strunta i det risiga, gamla, fula i rabatten och i stället fokusera och vårda och vattna den lilla fina planta jag kan hitta där. Med andra ord... låt de sämre sakerna bara vara där. Se dem, men inte slå mig själv i huvudet med dem. Okej, jag äter fel, tränar för lite, yogar för lite, städar inte, betalar räkningar försent. Det är där bara liksom.

Men fokusera på och tänk igenom när det dyker upp en planta. Om jag lagar riktig mat någon dag, beröm mig. Ta reda på VAD som fick mig att göra det och VAR I DET. Klokt och bra tänker jag och ska på riktigt försöka mig på det. Ska tänka på om jag haft någon planta att vattna i dag... Neeh.. kan inte komma på nån nu. I morgon kanske?

En mycket bra sak hände i dag. Verkligen goda nyheter! Stora sonen ska äntligen få en elevassistent! Som jag har slitit och bråkat för det..... och jag trodde inte att han skulle få det. Trots hans läkare och psykologs påtryckningar verkade rektor och kurator inte alls positiva till att det skulle gå att ordna. Men det är ordnat! Och han börjar på måndag. Det är en kille på 25 år som ser fram emot att få jobba med sonen. Han skulle bara veta att han kommer att få tillbringa dagarna med världens skönaste kille... ;) Lyckos honom!

Kvällen bjöd på premiär på teatern för stora sonen. Han har gjort ett bra jobb med repetioner sen i oktober, han har verkligen gått dit och varit med, flera gånger i veckan. Återigen enkelt att se vad han kan åstadkomma om han är motiverad. Tänker nu att jag inte sagt till honom att jag är imponerad över jobbet han har lagt ner. Det ska jag säga i morgon.

Barnens pappa var på teatern. Det är andra gången sen jag lämnade honom ( 7 år sen) som han stått ut med att vara under samma tak som jag. Förra gången var det på min mammas begravning för ett år sen. Undrar om det här betyder att han kan fortsätta gå på barnens konserter och föreställningar trots att jag är där? Det vore ju helt toppen och verkligen på tiden.
Så kan barnen få ha båda föräldrarna där när det gäller, liksom. Tiden kan göra underverk, det är tydligt i bland.

Jag har ingen blodsfamilj i krokarna här, men som alltid hade jag "familj" med mig i kväll ändå. Delar av den här familjen som valt mig. ME och "bror" var med och applåderade punkarns sång och död på teaterscenen. Skönt att punkarn oxå trivs så bra med dem, att det är självklart för honom att han är viktig för dem. Jag hoppas han ser det så och att det ger honom styrka. Han har blivit övergiven av viktiga personer i sitt liv, men han vet också att långt i från alla överger. Faktiskt är det väldigt få som gör det. Och att även de som gör det kan komma tillbaka. Hans pappa var ju där i kväll. Det var bra.

Det var på det stora hela en rätt bra dag.

(på bilden dör sonen på scen)

En av mina fina bröder.

Min bror dog i natt. Nu, nyss...En av mina fyra. Den äldsta. Dick heter..hette han. En infarkt. Några timmar i respirator. Sen inte mer. Jag fick ett brev av honom häromdagen som jag inte vare sig tackat för eller svarat på. Jag hoppas att han vet.. ändå.. vad han betydde för mig.

Min äldsta storebror. Med en historia som sträcker sig långt innan jag föddes. Som han delat med sig av till mig. Vår pappa dog för snart 20 år sedan och vi hade levt varsitt liv med honom. Dick och jag bodde aldrig tillsammans med pappa. Vi brukade byta historier med varann om pappa. Dick var väldigt, väldigt lik sin..min pappa. Och det var världens bästa pappa!

Dick har gett mig något väldigt värdefullt. Först och främst kärlek. Vi hade inte jättemycket kontakt men den hade var väldigt kärleksfull. Omtänksamt, genuint intresserade var vi nära varann. Lika i mycket. Han har också gett mig en brorsdotter som blivit viktig för mig. Hon var den som ringde mig i natt och berättade. Vi grät tillsammans. Vi finns för varandra, även om vi är långt ifrån varandra geografiskt just nu. Hon är i mina tankar. Fina du, du har förlorat din pappa.

Jag vet hur det känns.

Jag har förlorat en bror. Jag vet inte riktigt hur det känns ännu. Mer än att det gör ont att ha förlorat ännu en kär. Och att saker jag hoppats på nu aldrig kommer att bli av.

Samtidigt är jag glad för det som faktiskt blivit av. Jag har några riktigt, riktigt fina minnen av dig, min bror.

Julida

Lite trött idag. Det var min födelsedag i går och jag hade sällskap av en massa fina vänner hemma hos mig till in på småtimmarna. Nu är jag på jobbet, dagen före julafton. Inte många som jobbar i dag inte. Tänker på julen och traditioner och familjer.

Jag saknar Jhonny. Sjukt mycket. I dag är en riktig sån "saknardag" och jag hade sällskap till morgonkaffet av rinnande tårar och magkramp. Men hur mycket jag än saknar och gråter så kommer han inte tillbaka. Jag tror att en del tycker det är märkligt att jag fortfarande kan bli så ledsen, att det borde ha gett sig med tiden. Till viss del har det ju det, jag lever och fungerar. Men i bland... Han var inte hos mig i går på min födelsedag. Jag har inte honom att vara arg på julen tillsammans med. Jag saknar att "intefirajul" med honom.

Sedan min pappa dog har jag varit rätt negativt inställd till julen och de hårda traditionerna... Min pappa firade jul, jäklaranamma. Det börjades i november med koka karameller, stoppa korv, rulla köttbullar, ystas ost och gud vet allt. Och julaftnarna var perfekta. Underbara faktiskt. Man visste vad som gällde hela dagen, men det var avslappnat. Efter tredje rundan mat var vi alltid några som sov middag en stund. Familjen, kärlek, god mat och många skratt.

Sen dog pappa och julen med honom. Jag började jobba på julaftnarna. Vi hade en copyshop på Arlanda som var öppen året om, tex. Bara jag som ville jobba julafton. Jobbade i stallet. Och firade "intejul" med Jhonny. Inser nu att även det var lite en tradition. Det som jag ville hålla mig i från....

Jag bestämde mig för när jag fick barn att de inte skulle uppleva julen som något som måste vara på ett speciellt sätt för att vara rätt. Att det inte spelar någon roll var på jorden man befinner sig eller vilka man firar med. Bara att det är ledighet då det är fint att vara med folk man tycker om, oavsett om det är familjen eller inte. Jag tror de har det med sig nu. Det bör innebära att om en julen ett år inte är som den var föregående år riskerar de inte att känna sig som om de har hamnat i ett svart hål.

Familjen. Min familj, förutom mina barn, bor på andra sidan jordklotet. Jag saknar dem. Jag saknar mitt ex:s fina familj som jag firat jul med några år nu. Jag saknar familj. Mina barn ska vara hos sin pappa den här julen. När de är där brukar jag resa bort, står med fördel på en surfbräda på julafton när jag inte har barnen. Men icke så denna jul. Men jag tror det blir bra ändå. Och bra att stora sonen träffar sin pappa. Det har han inte gjort sen.. i augusti?

Familjen. Den här julledigheten kommer jag att hjälpa till med två flyttar. Båda beror på separationer. Här blir det barn som får sig förändrade jultraditioner. Och föräldrar som får lov att fira varannan jul utan sina barn. Jag hoppas att deras jultraditioner inte var så djupt inrotade att de nästa år befinner sig i svarta hål. Jag hoppas att de alla landar i något fint och kärleksfullt även om det är svårt just nu. Svårt och smärtsamt.

Ja, det här blev ju ett glatt inlägg i äkta julanda.

God Jul.

Hej Livet!

Först: Jag lever! Alltså, det är inte så att jag inte bloggat för att jag det inte händer något eller att jag på något sätt gått i ide eller så. Snarare tvärtom, det händer så mycket att jag i allt tumlande faktiskt inte riktigt hinner blogga. Och kanske har inte behovet att göra det varit så påtagligt...?

Häromdagen gick jag hem från Ica (som förresten inte finns, upptäckte jag på Icas hemsida häromdagen, mycket märkligt. Vi är många här som blivit lurade, tänk att vi gått här och trott varje dag att vi handlar, hejar, delar erfarenheter och en massa annat och så har vi inte det.. Ica finns ju inte här). Nåväl, jag gick där på väg hem i alla fall. På gatan här där jag bott ett tag, där jag hamnade tack vare en kärlek. Den kärleken är borta men jag är kvar. Nu är det, som ni redan vet, hemma. Väldigt mycket hemma. Plötsligt blev jag helt yr, överväldigad. Fick känslan av hur jag kände mig och vem jag var ett år tidigare (promenerande på samma gata) och vem jag är och vad jag känner i dag. Eoner emellan är det. Det har hänt så OTROLIGT mycket. Sjukt, galet mycket. Jag skulle egentligen enkelt kunna skriva en fet roman om det här. Om allt som hänt, alla förvecklingar, alla förunderliga ting som hänt, alla relationer som skapats och andra som fallit i sär. Det har varit intensivt, lärorikt, utvecklande, magiskt, hemskt, läskigt, härligt, spännande och jag kan fortsätta så här ett tag till... som ni nog anar.

Jag är så verkligen inte den person jag var för för ett år sen. Trots att jag gått igenom perioder där jag varit extremt egoistisk och faktiskt gjort riktigt dumma saker, trots att jag mått sämre än jag någonsin gjort förut under det här året så tror jag på riktigt att jag är en bättre människa nu. Mer ödmjuk, mer tuff, väldigt mycket mer tolerant och väldigt mycket mindre dömande.

Jag har förlorat en familj och fått ett annan. Som till och med har valt mig, det är inte illa alls.

Det fortsätter att hända saker, det fortsätter att vara spännande, magiskt och läskigt. Det är LIV.

Hej Livet! Jag är här.

Jhonny.

Jag saknar dig. Japp. Pratade med din pappa i dag. Var så arg på stora sonen. Eller ledsen. Så jag ringde för att få vara liten själv en stund och få goda råd och tips. Han tog in, bekymrade sig, kom med råd. Jag ville att han skulle ta hand om sonen ett tag, att jag skulle få skicka ner honom.. Men han orkar inte ta på sig det nu. Fast jag vet att han vill. Han pratade om dig och din bror. Om hur det var med er och jämförde med din kusin, min son. Han saknar dig också. Förstås. Trots att du var en sån jobbig tonåring... Mitt svarta tvillingfår. Din pappa har förändrats så mycket sedan du dog. Jag undrar om du skulle känna igen honom... Mest till sättet. (och med ett galet långt skägg!!) Så mycket mer ödmjuk, lugn, visar kärlek. Inte som när vi var tonåringar.. då enda gången vi fick höra att han tyckte något gott om oss var när han sa något till dig om mig som du berättade för mig och vice versa. Nu snålar han inte alls. För han vet att det inte i bland inte alltid hinns med att säga det man egentligen vill säga. Och att livet är oss till låns. Att våra barn är oss till låns. Han fick bara låna dig alldeles åt helvete för kort tid.

Om du var här. Jag lyssnar på Depeche just nu. Jag tror knappt du hade gillat det längre, du var så framåt uppåt, men jag kommer nog vara fast hela livet. Jag är lost utan dig och din påfyllnad av min Ipod, du fattas oss. Mitt musiklyssnande är begränsat utan dig.

Jag är inte alls arg på sonen längre. Han berättade allt för mig om hur han känner, hur han mår, varför han gör som han gör. Jag fattar. Jag gör verkligen det. Och jag blir arg på skolan i stället. Vill skydda och hjälpa honom. Vara hans kanal till och mot systemet och likriktingen. Nu är han och provspelar med "Dödsslakt". Jag vet att många tycker att jag gör fel, att jag är för mjuk, mesig, för mycket vän med honom. Men jag är ju den han har! Om han inte vill komma till mig längre, vem ska han då komma till?

Jag tror att du skulle tycka att jag gjorde rätt. Jag vill gärna tänka så. Jag vet att du skulle vara här med oss nu om du inte vore .. liksom var fan du nu är..? För alltid, alltid när jag behövde dig så fanns du där. Jag undrar om du kände detsamma med mig? Jag vet inte om det var så... Men jag tror att du vet precis hur det var. Och du var den som hjälpte mig. Räddade mig.

Du verkligen räddade mig! Fattar du det? Jag hade inte varit i mycket av det goda jag är i dag om det inte varit för dig. För det finns en massa gott.

"Life's a bitch. Then you get hit by a bus."

Or maybe not. Maybe not....

Min mamma

Tänk att någon
som inte längre pratar
kan höras så mycket

Tänk att någon
som inte längre går
har sina avtryck kvar så tydligt

Tänk att någon
som inte syns
finns överallt

Tänk att någon
som inte tänker
är med i så många tankar

Tänk att det fanns
så mycket kärlek
att det räckte till oss alla

Tänk att det kan vara så


De som inte kände min mamma kommer att tro att det jag skriver här inte är riktigt sant. Men det är det. Det vet ni som känner mig och som kände min mamma. Hon är den snällaste, mest genuint goda person jag vet om. Det känns som att vad jag än skriver om henne här så kommer det inte att göra henne rättvisa.
Jag skriver vad jag saknar i stället.
Jag saknar att prata med henne, jag kunde prata med henne om allt. Nästan, utom när jag inte ville oroa henne med grejer som jag höll på med som kanske inte var riktigt kloka. Fast de där lite halvknasiga sakerna berättade jag om.... Jag saknar hennes kloka råd i livet. De som man fick be om, eftersom hon högaktade människors integritet så mycket att hon aldrig skulle lägga sig i. Men om man ville ha hjälp, då gav hon av själ och hjärta. Jag saknar hennes bullar, jag saknar hennes humor och värme. Jag saknar att bara få ringa och skvallra om livet och vänner och kärleken och barnen. Ingen har tagit sig sådan tid för mig, ingen annan har varit så intresserad av mitt liv. Jag saknar att få gråta ut hos henne när livet varit för tufft. Jag saknar att höra henne säga att allt blir bra. Att jag är bra. Jag saknar att fika med henne, att gå på stan, att titta på människor tillsammans . Jag saknar att vara på torpet med henne och se henne rumstrera om bland växterna. Jag saknar att ligga med huvudet i hennes knä och få håret borstat. Jag saknar min mamma. Min mamma var en riktig, riktig mamma. Dessutom var hon snygg och rolig och inte alltför sällan rätt busig, mycket konstnärlig om än grymt oteknisk... :) Det är svårt att föreställa sig att det gått ett år sedan hon lämnade oss och ännu mer svårt att föreställa sig att det var för gott.

återblick

På balkongen igen. Nu med levande ljus och ett par filtar. Jag har tillbringat mycket tid på balkongen i sommar. Många timmar. Först på en balkong, nu på den här. Sönerna och jag börjar så smått boa in oss i vår nya lägenhet. Den är fin.

Jag tänker tillbaka på sommaren och allt som hänt. Tänker tillbaka på förra hösten och vintern och våren. Om 11 dagar är det ett år sen min mamma dog. Hur kan det ha gått så fort? Och hur är det möjligt att jag klarat mig utan att prata med henne och träffa henne genom allt? Hur har jag gjort det? Fast jag vet ju egentligen.... det är fluffet. Men ändå är det konstigt. När verkligheten kom i fatt mig .. man brukar ju säga så, men jag undrar jag. Det är nog någon kvasiverklighet i så fall. Jag väljer att säga: när jag inte orkade stå upp i allt som hände mig under hösten, vintern och våren. Då gjorde jag det, föll, var det utan min mamma. Och jag har rest mig igen. Utan min mamma. Otroligt.

När jag skulle flytta och verkligen insåg att jag hade väldigt mycket praktiskt att ta hand om så saknade jag min familj. Mina föräldrar, som är döda båda två. Mina syskon som bor på andra sidan jordklotet. Vid en flytt är det liksom så självklart att ta hjälp av familjen, det är på något vid deras skyldighet. Svårt då, när den inte finns här. Men jag fick ju hjälp. Av en massa människor som inte är skyldiga mig någonting alls. Det är ju faktiskt ännu mer kärleksfullt. Någon påpekade det för mig när jag gnällde om att jag är utan familj här. Denna någon hade rätt. Det är liksom enormt värdefullt.

Jag tänker på sommaren och alla ljuvliga dagar mitt i mörkret. När solen sken på mig, vilket den gjorde hela tiden. Jag hade en egen sol som följde mig överallt. Längs Skånes kust, på Arvikafestivalen, ute på olika ställeni skärgården, på torpet. Överallt var den. Och överallt fanns mitt fluff.

I dag var jag i stora sonens skola igen. Jag har flera möten inbokade. Nu SKA det hända något. Jag ser till det. Vet ni om att Stockholms stad är anmält för diskriminering av elever med neuropsykiatriska funtionshinder? (Jag vet det nu, tack ME.) Det är illa. Jag ska berätta mer om hur det går, men inte nu. Nu ska jag bara vara i min känsla av att allt är bra. Bökigt, livligt,i bland vemodigt, men bra. Jag måste inte ha alla svaren.