På balkongen igen. Nu med levande ljus och ett par filtar. Jag har tillbringat mycket tid på balkongen i sommar. Många timmar. Först på en balkong, nu på den här. Sönerna och jag börjar så smått boa in oss i vår nya lägenhet. Den är fin.
Jag tänker tillbaka på sommaren och allt som hänt. Tänker tillbaka på förra hösten och vintern och våren. Om 11 dagar är det ett år sen min mamma dog. Hur kan det ha gått så fort? Och hur är det möjligt att jag klarat mig utan att prata med henne och träffa henne genom allt? Hur har jag gjort det? Fast jag vet ju egentligen.... det är fluffet. Men ändå är det konstigt. När verkligheten kom i fatt mig .. man brukar ju säga så, men jag undrar jag. Det är nog någon kvasiverklighet i så fall. Jag väljer att säga: när jag inte orkade stå upp i allt som hände mig under hösten, vintern och våren. Då gjorde jag det, föll, var det utan min mamma. Och jag har rest mig igen. Utan min mamma. Otroligt.
När jag skulle flytta och verkligen insåg att jag hade väldigt mycket praktiskt att ta hand om så saknade jag min familj. Mina föräldrar, som är döda båda två. Mina syskon som bor på andra sidan jordklotet. Vid en flytt är det liksom så självklart att ta hjälp av familjen, det är på något vid deras skyldighet. Svårt då, när den inte finns här. Men jag fick ju hjälp. Av en massa människor som inte är skyldiga mig någonting alls. Det är ju faktiskt ännu mer kärleksfullt. Någon påpekade det för mig när jag gnällde om att jag är utan familj här. Denna någon hade rätt. Det är liksom enormt värdefullt.
Jag tänker på sommaren och alla ljuvliga dagar mitt i mörkret. När solen sken på mig, vilket den gjorde hela tiden. Jag hade en egen sol som följde mig överallt. Längs Skånes kust, på Arvikafestivalen, ute på olika ställeni skärgården, på torpet. Överallt var den. Och överallt fanns mitt fluff.
I dag var jag i stora sonens skola igen. Jag har flera möten inbokade. Nu SKA det hända något. Jag ser till det. Vet ni om att Stockholms stad är anmält för diskriminering av elever med neuropsykiatriska funtionshinder? (Jag vet det nu, tack ME.) Det är illa. Jag ska berätta mer om hur det går, men inte nu. Nu ska jag bara vara i min känsla av att allt är bra. Bökigt, livligt,i bland vemodigt, men bra. Jag måste inte ha alla svaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar