sovliv

Så slår det till. Igen. Livet. Den här gången inte jag. Men vad är det som pågår efter man fyllt 35? Det snurrar och knakar och brister, slits itu och byggs upp. Trasiga formationer där bitarna, skadade och tufsade ändrar form. I ny skepnad bildar de en ny formation. Vi små människor, i bland chockade till tystnad och tårar, klänger fast vi de trasiga bitarna tills den dag vi måste eller vill släppa taget.

Jag sliter med sömnen. Min terapeut försöker ge mig verktygen att klara mig ur det. Ge mig en sund tillflyktsort. Min yogi kommer att hjälpa mig. I natt sov jag bredvid en annan människa. För hennes skull egentligen... men jag somnade. Det var inte läskigt att gå och lägga sig. Det var skönt.... För första gången på väldigt länge. Jag hade det som status på Facebook för ett tag sen, att jag borde ha nån som gick och la mig. Det ligger verkligen något i det. Närheten av en levande person ger trygghet. Ingen ångest i natt, trots en uppslitande situation runt oss.

Katter är solitärer. Min katt vill sova hos mig, men det hjälper föga. Mysigt, men det funkar inte på det här med att känna obehag för att gå och lägga sig. (Mig..) Och hon gör det ju bara för att min säng är skön...

Vi är verkligen inte solitärer vi människor. Jag tror inte ett dugg på att "ensam är stark". Man är tvungen att vara det ofta, men det är en annan sak. Jag tror vi är grymt mycket starkare i hop.

Och jag sover bättre.