Skruvat

Jag pratade med en av mina brorsdöttrar i dag. Ett långt förtroligt samtal där jag berättade massor om hur jag mår, vad som har hänt, vad som händer. Med mig, runtomkring mig. Vi pratade när jag körde in i garaget och samtalet bröts. Hemma hos henne undrade mannen varför hon såg så glad ut. "Jag pratar med J och hon berättar om sitt liv. Hon ringer snart igen, så du får ta hand om barnen"

Han hade sett lite förvånad ut så hon förklarade "Men det är trevligt att hon delar med sig så att jag får känna mig delaktig och sen är det så skönt att prata med någon som är mer skruvad än jag"

Jahapp, ja. jo. Det är nog alldeles sant. Det är ju kul att man glädja någon!

Fast jag tyckte det var roligt, på riktigt. Hennes liv har då sannerligen inte varit någon dans på rosor hela tiden, det heller. Jag är glad över vår kontakt och att vi får vara en del i varandras liv numera.

I går fick jag ett brev av henne. Japp, handskrivet. Hon är bra på det där. Det var ett väldigt fint brev och hon hade skickat med ett foto på sig och sin familj. Nu sitter det på mitt kylskåp tillsamman med foton på min del av familjen som bor i Thailand.

Hon är närmare, hon finns i samma land som jag och jag gillar att tänka på det när jag går förbi och tittar på fotot.

Råtträtt

Alla hjärtans dag. Även de hjärtan med hål i.

Jag har skickat blommor till två personer. En blev glad, jätteglad. Den andra vet jag fan inte alls vad den blev.

Jag blev bjuden på alla hjärtans middag av Lo efter en lång jobbhelg. Myyyyys. Fina, fina Lo.


Stora sonen har tjatat om en råtta. Han ville ha en råtta. Mest av allt. Jag har sagt nej. Jag har sagt upprepade gånger i ett halvår. Och förklarat. Jag ORKAR inte, jag HINNER inte ta hand om ett liv till. Det räcker. Kära son, du glömmer ju på väg från köket till hallen att det är meningena att du ska gå ut genom dörren.... hjärtat, det kommer att inte att funka. Jag älskar djur. Det kommer att bli jag som tar hand om råttan. Jag VILL inte det.

Detta har upprepats otaliga gånger.

I går var jag på fest hos kär granne. Vid midnatt ringer stora sonen till mig. "Mamma, jag behöver få prata med dig om en grej.." "ookej... " (Mamma rätt avslappnad efter ett par glas vin, vilket denna kloka unge naturligtvis har koll på, dessutom är jag ju på fest och borde således vara på rätt gott humör) "Men du måste lova att inte bli arg!" *rätt orolig mamma där*

"Okej, jag ska verkligen försöka" "Jo... för en å en halv vecka sen köpte jag en råtta. Den har bott hos oss sen dess."

"VAAA??? Näää... " Här ungefär börjar jag fnissa. "men hur har jag inte kunnat märka det?"

"Jag har tagit hand om den jättenoga, skyndat mig hem efter skolan och hämtat honom, jag har haft en lista som jag skrivit för att komma ihåg allt jag ska göra med honom!"

Här ungefär börjar jag skratta högt. Ungen har fintat mig med besked och mina argument faller helt platta. Han HAR ju tagit hand om råttan. Så bra att jag inte ens märkt den! Och han har skrivit en lista! Jag som alltid tjatar på honom att använda listor för att komma i håg när nu hans minne och planeringsförmåga är som en myggas... Råttan fick honom att skriva en lista. heja Råttan!

Ja, han får behålla den. Om han sköter den.

Grejen är bara att när jag kom hem blev jag presenterad för Buddha, vilket är råttans namn, och föll pladask för den lille krabaten. Han är ljuvligt underbar.

I kväll när sonen ringde och sa att han skulle till replokalen blev jag genast orolig för Buddha och hans känsliga öron. Sonen lugnade med att han skulle lämna hem Buddha innan han skulle repa.

Sådärja, jag är körd. Kär i en råtta, vår nye lille familjemedlem. Nu har jag ett till liv att oroa mig för.

Bra, va?

Byxmyndig

Frukost på fiket med 15 åringen , hans kompis och ME. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!

Framåt eftermiddagen var jag så trött att jag vinglade omkring på jobbet. Det här med 3 h sömn per natt i genomsnitt funkar sådär i längden. När det började snöa massor bestämde jag mig för att göra livet enklare för lilla sonen genom att åka och hämta honom så han slapp åka pendeltåg. Sagt och gjort. Naturligtvis öste jag i mig stora mängder kaffe innan jag åkte för att hålla mig vaken.

Av en massa kaffe blir man kissnödig. Av att sitta i bilköer med en massa kaffe i sig gör en vääääldigt kissnödig. Vi kommer hem, jag kryper nästan av kissnödighet. Det visar sig att stora sonen är hemma, inlåst i badrummet (jag kommer alltså hem ca 2 timmar tidigare än vad jag brukar göra ska tilläggas..). Jag knackar på..

-Vad gör du?
-Ligger i badet!
-Jag måste komma in! Jag håller på att kissa på mig!
-Ok, vänta.
-Du behöver inte kliva ur badet, jag låser upp utifrån (det går att göra enkelt)

Jag låser upp och kliver in. Där står stora sonen och en söt tjej jag aldrig sett förut med handdukar kring midjan.

Lilla sonen ropar "Grattis på födelsedagen!" från hallen varvid jag, stora sonen och den söta tjejen börjar fnissa hysteriskt.

Stora sonen frustar "ja, grattis på födelsedagen på mig!!"

(antar att jag måste, för ordningens skull, tillägga att jag senare gjorde föräldragrejen med utfrågning, lärakännastuffet, sex och ansvar och hela biten oxå...)

Pengafrukt

De magiska äpplena.http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/magiska-applen.html och http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/efter-lysning-kommer-klarhet.html
Jag har blivit ombedd att berätta hur det gått. De funkade nämligen. Så jag börjar lite här.

Det första äpplet var ju för pengar. Vi har haft det lite segt på företaget med försäljningen ett tag, va. Som så många andra i "dessa tider". Har känts lite som att min främsta arbetsuppgift i bland varit att kapa kostnader... Urtrist. Nåväl. Den 5e november släppte vi ett nytt område och.... har haft rekordförsäljning!! På några veckor har det sålts fler enheter än vad vi gjort tillsammans på två år! Jag kommer att kunna ge mig löneförhöjning i mars.

Så gick det efter pengaäpplet. Helt magiskt, jajjemän!

Jag återkommer till de andra. I turordning.

tonårsdrömmeri

Hemma å packar idag då. Lyssnar på all gammal Noice som finns att hitta. Jag var medlem i Noicearmy när det begav sig... Minns så många av de tankar och tankar jag hade på den tiden när jag lyssnar på det här. Jag har också packat ner fotoalbumet med bilder på baaaaaaraaaa Hasse Carlsson. Det här med Noice föranledde en drogdiskussion med sonen. Eller diskussion... nä, han sa inte så mycket alls. Lyssnade. Först handlade det om musiken och vad de här killarna åstadkom när de faktiskt var i sonens ålder. Sen drogerna som tagit livet av två av fyra bandmedlemmar i Noice. Jag hoppas jag skrämde sonen ordentligt... Först lyssnade vi på Hasses späda Tonårsdrömmarröst och sen berättade jag om när jag träffade Hasse på plattan tio år senare. Det var ingen snygg syn kan jag lova.

Sonen skulle orientera i dag. Ha matsäck med sig. Jag ställde mobilen på larm för att inte glömma att skriva en lapp för att inte glömma att göra matsäcken. Så får jag göra för att komma i håg. Gick upp i morse och tack vare lappen som jag kom i håg tack vare larmet kom jag i håg att göra mackorna.

Nyss ringde sonen och berättade att han slängde matsäcken med soporna när han gick till tunnelbanan.

Ska jag vara glad för att kom i håg att ta med soporna....? Ja, det ska jag. Med en son som har ADHD får man vara glad för det ena och det andra och gilla läget. Han har i alla fall bestämt yrkeskarriär och jobbar mot att få G i alla ämnen. Han ska bli rörmokare. Det är en av hans tonårsdrömmar.