onsdag 27 april 2011

Kap

Alltså, egentligen. Jag är ju värsta kapet. Kolla här; Schysst
jobb, höginkomsttagare (om än på den lägre skalan av detta), kan
laga mat (gillar att göra det också) lägga golv och måla, har en
sprillans ny bil och sommarstuga och ett hus utomlands. Sen bor jag
iochförsig lite trångt härhemma, but hey! Det är ju i Stockholm.

Vidare så är jag intelligent (jodå, IQ för att alldeles på håret
platsa i Menza) och snygg. Jaja i tjockaste laget, men utan tvekan
kvinnlig. Jag har intelligenta och snygga barn som är tillräckligt
gamla för att klara sig på egen hand när det krävs (läs:jag kan
dejta och resa på romantiska weekends om man så vill).

Jag har inte PMS bekymmer, jag medicinerar inte, jag blir inte ens arg
av p-piller. Jag är inte allergisk.

Vad mer..? Jo, jag gillar att tvätta.

Så. Kap eller bottenskrap?

måndag 25 april 2011

Väljer

Jag ser dig fast där, stående med förbundna ögon och du vet inte ens att du kan välja. Du viftar enkelt bort det som en ovilja och glömmer helt att det finns andra runtomkring, andra som du sårar i din litenhet.

Utan respekt och utan att ta ansvar för att bygga egen lycka trampade du på tilliten jag gav när jag släppte in dig igen. Jag, överrumplad och glad, hittade inte min tveksamhet och byggde för enkelhet och värme men skratten uteblev. Fantasimonster tog vid i tysthet och du rycker på axlarna mil ifrån mig trots att det var i ditt huvud de gjorde den största skadan.

Jag väljer nu. Jag väljer att sträcka på ryggen så att offerkoftan faller mot marken runt mina fötter. Jag suddar vackra bilder med trassel gjort av dina kalla fraser och jag väljer ljus i stället för mörker. Kanske släppte jag in dig igen, men delen av mitt hjärta som du hade förut höll jag intill mig den här gången, närmare än vad jag trodde själv.

Jag lämnar åter det du skjuter över på min sida för att du själv inte har förmåga att reda ut det. Men du kommer inte att lyckas få dit mig igen där jag trodde att det var så mycket jag som gjorde skadan. Det fanns ingen omtanke hos dig. Dina kärleksord var spel i leken där vinsten är kontroll. Men det är en kontroll du aldrig kan ha mer. Jag vill inte heller, när du visat mig vem du är mellan lagren av det jag ville se som helheten.

söndag 24 april 2011

Kärlek räcker inte alltid (Och lita inte på gråtande män i Italien)

All of these insurmountable tasks
That lay before me
All of the firsts
And the definite lasts
That lay in store for me

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself

Consequently
I've a tendency
To be unhappy you see
The thoughts in my head
All the words that were said
All the blues and reds
Get to me

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself

All of these absurdities
That lay before us
All of the doubts
And the certainties
That lay in store for us

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself.

Lita inte på gråtande män i Florens.

I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing

onsdag 20 april 2011

Superkraft



Ängeln hörde min Stora son förklara och beskriva sin diagnos för hennes 10-åriga son;

-Har du sett X-man?
- Ja, absolut!
- Då vet du vem Wolverine är?
- Jaaa, han är ju den coolaste.
- Ja, visst är han! Han har ju superkrafter, eller hur? Att han har utfällbara klor på händerna och kan läka sig, till exempel?
- Ja, han är värsta coola!
- Min ADHD är min superkraft, förstår du. Du vet ju att jag kan bygga saker väldigt enkelt och kan se system i det mesta. Jag kan spela alla instrument och jag kan göra saker jättesnabbt!
- Ja, du är bäst på att bygga, du har lärt mig massor!
- Men har du tänkt på en sak med vissa superkrafter? Som Wolverines utfällbara klor, har du tänkt på att det måste göra jätteont att fälla ut dem rakt genom huden?
- Nä, det har jag inte tänkt på....

- Men det måste göra ont. Och så är det med superkrafter, de kan ha baksidor. Sånt som är svårt med dem också. Och man måste lära sig när det är bra att använda dem och när man inte kan göra det. Kan du tänka dig Wolverine blåsa upp ballonger på ett barnkalas med de där klorna utfällda..??

- Ha, ha! Näee, det skulle ju inte gå alls!

- Precis så är det med min ADHD. Den är verkligen en superkraft, men ibland gör det lite ont och ibland passar det sig inte alls att använda den.



Att min son ser det på det här sättet och att han kan förmedla det så att ett barn förstår det gör mig glad på så många sätt. Han har sådana resurser och äntligen ser han det själv!

tisdag 19 april 2011

Vackel

Det blir inte som jag vill och det är inte bara du som är rädd! Nu sitter jag här helt jävla ensam.

Fast inte så länge, visade det sig. Det kom ett monster och slog sig ner och ba "Tjena! Vill du ha sällis? Jag hänger gärna en stund".

Och nu ska jag försöka undvika att bli våldtagen av ovan nämnda monster.

måndag 18 april 2011

Omärkligt

Utan att ens märka det förrän efteråt så har jag suttit och
väntat. Igen.

Men nu är jag arg. Undrar om det håller i sig?

söndag 17 april 2011

Ordning

Om man skulle ta tag i meditation, träning, alkholvanor, sömnproblem,
rökning, jobbet och ekonomin nu också?

Ellä?

lördag 16 april 2011

fredag 15 april 2011

DBT

Nu har jag gått i dialektiskt beteendeterapi, DBT, i 9 månader. Lika
länge som en graviditet varar. I tisdags fick jag veta att jag kommer
att fasas ut ur terapin så sakteliga. Att jag i slutet av sommaren ska
sluta i färdighetsträningen med gruppen och till hösten bara gå i
individualterapi 1 gång varannan vecka.

Separationsångest!

Jag fattar ju att jag inte kan gå där för alltid. Och att
anledningen till att jag ska sluta är att jag börjar bli "duktig" på
att använda de färdigheter jag fått. Jag har efter de här
månaderna fått så oändligt många nya, bra verktyg. Byggt nya
strategier, blivit starkare, fått aningens bättre självkänsla till
och med. Men att jag efter sommaren ska gå från 16 timmar terapi i
månaden till bara 2 känns ju urläskigt!

Men se där, strax efter att jag fått veta det kickar färdigheterna
in, jag använder dem utan att tänka på det förrän efteråt. Och
jag tänker på att det att jag fick möjlighet att gå i den här
terapin är det bästa som hänt mig på många år. Och att det är
så himla synd att det finns så få DBT team i Sverige.

Jag är otroligt glad för mitt team av psykologer och terapeuter och
inte minst för min grupp. Underbara, kloka, kämpande människor som
jag lärt mig massor av och som stöttat mig enormt. Jag undrar om inte
vi är den mest kärleksfulla DBT gruppen ever..? ;)

Vi i gruppen har träffats 3 timmar i veckan och det är ju mer än vad
man träffar de flesta av sina vänner. Det kommer att bli tomt. Men
jag är glad om jag kan gå vidare.

Idag har jag känt mig stark. Och jag tackar DBTn för att jag tar bra
beslut bra mycket oftare nu än för ett år sen. Jag vill vara kvar
på den här banan, lära mig ännu mer. Jag vet att jag kommer att
behöva det jag har lärt mig i resten av mitt liv. Jag är inte
"frisk". Men jag har fått en stor, fin verktygslåda med verktyg att
använda för att kunna leva ett liv av hög kvalité. Jag avser att
fylla den lådan med ännu fler verktyg och öva och öva mig på att
använda dem så att jag blir en hejare på att snabbt plocka upp rätt
verktyg i rätt sekund och använda det väl. Jag ser varje dag
resultat, jag mår bättre och får ett bättre liv av att använda det
jag lärt mig. Direkt belöning, liksom.

Jag är otroligt, otroligt tacksam.

Känner

mig jäkligt nöjd med mig själv idag. Dessutom skiner solen!

onsdag 13 april 2011

Med och utan

Det är tomt utan barnen som är i fjällen. Dock att det finns
fördelar. Det är rent här. Jag städar och.. Det förblir städat!
Knappt någon disk alls och bara lite tvätt. Och den här gången har
jag njutit av att vara lite ensam. Ensam som i fri att göra det som
faller mig in. Som att stanna till hos granne och fika till långt
efter middagsdags och strunta helt i middagen. Som i att träffa god
vän och gå på Kafe Klaver och lyssna på när Josefina Sanner spelar
och sjunger. Båda rekommenderas, för övrigt. God mat och trevlans
spelning.

Sen har jag haft migrän också. Igen. Men det är liksom enklare att
ha det när inga barn behövs skjutsas till tåg eller skola och
således inte heller behöver någon annan form av uppmärksamhet.

Vad som händer med Ettan? Han är hemma nu. Han har hört av sig varje
dag sedan i fredags natt, men han agerar otroligt försiktigt. Jag
väntar in, låter honom agera. Om han inte gör det så är det så.
Jag är här och nu, har haft roligt och dansat spontant i mitt kök
över att jag skulle träffa min väninna igår. Katten tittade
konstigt på mig där jag dansade med armarna högt för att deon
skulle torka. Ettan får reda vidare lite i sitt. Jag älskar honom
inte mindre, men jag säljer mig inte hur billigt som helst. Jag är
som sanden i ett timglas. Så ofta jag bara kan.

Jag bär runt på en kasse med tolkningar, frågor och funderingar.
Ställer ifrån mig den förvånansvärt ofta och gör saker för mig
själv. Skapar trivsel, är medveten, kollar fakta.. Med kassen
stående i ett hörn.

Det är bra. En dag i taget.

lördag 9 april 2011

En dröm?

Jag drömde att Ettan ringde mig i natt. Han ringde från Florens och
sa att det var tomt och att han bara ville säga hej. Och jag undrade
vad han ville egentligen. Och han berättade hur levande staden var,
att man till och med kände det på lukten, att det luktade liv. Han sa
att han saknade mig. Och grät. Han sa att ville säga hur mycket han
tycker om mig, men att han vet att han inte får. Jag rättade honom
och sa att det var ringa han inte fick. Frågade om jag inte var tydlig
med det. Han sa jo. Och jag frågade om han mindes att jag sa att jag
bara vill att han ringer om han kommit fram till att han vill leva med
mig. Han sa jo o.
Sen sa han att han tänkt på mig varje dag och att han kämpat emot
impulsen att ringa mig varenda dag. "För att jag inte kan lova dig
Universum och jag tror inte att du nöjer dig med mindre". Detta sagt
till tjejen som nöjt sig med smulor. Pyttesmå asteroidkorn.

Vi pratade i nästan fyra timmar. Om oss. Om det som hänt, om vad vi
känner. Han sa att han älskade mig. Han sa det en gång innan han sa
att han vill igen. Oss. Efter det sa han det flera gånger till.

Gör om gör rätt. Börja om på nytt, varning för dåliga mönster
och ja till det bra, kärleksfulla. Nej till att jag skjuter över makt
han inte vill ha. Ja till lycka och att leva här och nu. Nej till att
jag lägger min lycka i hans händer och nej till att hans närvaro i
mitt liv gör mig orolig. Ja till att börja om i smyg för barnen. Ja
till att dejta. Nej till att fortsätta där vi var. Stort ja till att
jag ska lita till min intution.

Jag minns inte allt som sades i detalj och jag vill inte heller återge
allt. Det är helt mellan bara oss.

Och det var ingen dröm. Det känns lite så idag, för jag sov när
han ringde. Han väckte mig med orden."Det är jag, jag är i Florens
och det är tomt".
Det känns lite som en dröm idag, för jag trodde aldrig det här.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Det är ett massivt jobb vi
har framför oss om vi verkligen gör det. Jag hoppas att vi gör det,
jag tycker att vi är värda det. Samtalet i natt visade så tydligt
att det vi funderat över när vi varit ifrån varann möttes precis
på mitten. Det känns otroligt värdefullt.

Har jag förresten sagt att jag älskar honom? Det gör jag.

Och till er som känner mina barn; det här en hemlis.

fredag 8 april 2011

Stora sonen har beställt en bok.

Den första han köpt på eget initiativ..

Kors i taket!

onsdag 6 april 2011

Kantareller och sol

Jag står i köket på kvällen, lagar mat tillsammans med Lilla Sonen.
Solen skiner in genom fönstret och vi steker kantareller som min bror
har plockat ute vid vårt torp.

Jag häller upp ett glas vin, vi lagar Lillas favoritmaträtt,
svamprisotto. Jag steker snabbt några mjälla sparrisar till.

Det var en riktigt njutbar kväll, bara vi två. Det händer inte så
ofta.

Idag orkade jag laga mat åtminstone, så äntligen kan jag säga att
jag är på bättringsvägen. Lilla sonen har längtat efter hemlagat
när jag varit sjuk, så nu fick han bli stillad.

Nu sover han sött bredvid mig och jag väntar på Stora som varit hos
Ängeln och hennes sambo och fått hjälp med att bygga pilar till
lajvet han ska vara med på.

Alla lite nöjda i min lilla familj.

tisdag 5 april 2011

Det var en gång

Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.

Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.

Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.

Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?

Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.

Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.

söndag 3 april 2011

Opublicerat

Jag ligger sjuk. Och har haft huset fullt och mitt internet utlånat.
Inte läst era bloggar och saknar det. Själv skrivit inlägg som
förblivit opublicerade då jag inte litar på mig när jag är så
här sjuk. Jag skulle kunna få för mig att berätta precis vad som
helst.

Och det skulle ju kunna bli farligt, right?