Jag kör av banan. Befinner mig en bra bit från basläget. Kaos hemma, ingen ordning alls. Gör av med pengar jag inte har. Hinner inte med på jobbet. Hinner inte med min familj som behöver stöd där på andra sidan jordklotet. Hinner inte ge barnen det jag vill ge. Hinner inte ge vänner med brutna armar och hjärta och med döda pappor den tid och omtanke jag önskar ge. Jag räcker verkligen inte till för att renovera underbara torpet och känner mig därför mest stressad över att vara där.
Jag har fått i hemläxa att sörja det som inte blev. Det jag hoppades på, drömde om och trodde skulle bli. Min psykolog säger att det är okej att sörja det. Jag har svårt att tro henne. Jag har ju en massa bra saker i mitt liv och borde vara tacksam och hålla käften. Right? Men hon envisas. Vilket leder till att jag gråter som ett barn när jag sitter hos henne. Men jag har inte börjat snyfta runt på egen hand förrän nu. När jag inte befinner mig basläget. Det gör det besvärligt och troligen med en massa mer saker indragna än vad det ska vara. (Som att jag saknar O. Han är ju trots allt ganska mycket den som symboliserar det jag trodde, ville och hoppades på. En av de viktigaste bestånsdelarna i det jag var säker på var min framtid. Mina drömmar.) Det svåraste med läxan är att jag ska vara ledsen och känna att det är okej att vara det. Inte döma. Inte sörja och tycka att jag får skylla mig själv för att det är som det är. Bara sörja. Och säga till mig att det inte är konstigt att jag sörjer. Jag ville ju verkligen, i alla år, ha det. Nu är det försent. Sörj, acceptera.
Problemet nu är att jag tror att det gör lite FÖR ont. Rädd för att plocka fram känslorna, risken finns att det snurrar ner för hårt. Så jag håller det i från mig lite till.
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
måndag 16 maj 2011
fredag 15 april 2011
DBT
Nu har jag gått i dialektiskt beteendeterapi, DBT, i 9 månader. Lika
länge som en graviditet varar. I tisdags fick jag veta att jag kommer
att fasas ut ur terapin så sakteliga. Att jag i slutet av sommaren ska
sluta i färdighetsträningen med gruppen och till hösten bara gå i
individualterapi 1 gång varannan vecka.
länge som en graviditet varar. I tisdags fick jag veta att jag kommer
att fasas ut ur terapin så sakteliga. Att jag i slutet av sommaren ska
sluta i färdighetsträningen med gruppen och till hösten bara gå i
individualterapi 1 gång varannan vecka.
Separationsångest!
Jag fattar ju att jag inte kan gå där för alltid. Och att
anledningen till att jag ska sluta är att jag börjar bli "duktig" på
att använda de färdigheter jag fått. Jag har efter de här
månaderna fått så oändligt många nya, bra verktyg. Byggt nya
strategier, blivit starkare, fått aningens bättre självkänsla till
och med. Men att jag efter sommaren ska gå från 16 timmar terapi i
månaden till bara 2 känns ju urläskigt!
Men se där, strax efter att jag fått veta det kickar färdigheterna
in, jag använder dem utan att tänka på det förrän efteråt. Och
jag tänker på att det att jag fick möjlighet att gå i den här
terapin är det bästa som hänt mig på många år. Och att det är
så himla synd att det finns så få DBT team i Sverige.
Jag är otroligt glad för mitt team av psykologer och terapeuter och
inte minst för min grupp. Underbara, kloka, kämpande människor som
jag lärt mig massor av och som stöttat mig enormt. Jag undrar om inte
vi är den mest kärleksfulla DBT gruppen ever..? ;)
Vi i gruppen har träffats 3 timmar i veckan och det är ju mer än vad
man träffar de flesta av sina vänner. Det kommer att bli tomt. Men
jag är glad om jag kan gå vidare.
Idag har jag känt mig stark. Och jag tackar DBTn för att jag tar bra
beslut bra mycket oftare nu än för ett år sen. Jag vill vara kvar
på den här banan, lära mig ännu mer. Jag vet att jag kommer att
behöva det jag har lärt mig i resten av mitt liv. Jag är inte
"frisk". Men jag har fått en stor, fin verktygslåda med verktyg att
använda för att kunna leva ett liv av hög kvalité. Jag avser att
fylla den lådan med ännu fler verktyg och öva och öva mig på att
använda dem så att jag blir en hejare på att snabbt plocka upp rätt
verktyg i rätt sekund och använda det väl. Jag ser varje dag
resultat, jag mår bättre och får ett bättre liv av att använda det
jag lärt mig. Direkt belöning, liksom.
Jag är otroligt, otroligt tacksam.
tisdag 5 april 2011
Det var en gång
Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.
Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.
Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.
Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?
Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.
Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.
torsdag 24 mars 2011
Utan
Tick tock, tick tock. En timme, en dag. Borta på jobb utan någon
nära nära. Saknar redan mina barn och planerar och drömmer om resor
med dem. Kanske till Amazonas som volontär och hjälpa djuren där?
nära nära. Saknar redan mina barn och planerar och drömmer om resor
med dem. Kanske till Amazonas som volontär och hjälpa djuren där?
Göra något annat, om än bara för ett kort tag?
Jag staplar tankar i vardera ben och det gör dem konstigt nog lättare
att röra. Jag glider lite på snedden av att inte vara hemma, men inte
helt av. Hoppas jag. Lite förlamad och rädd för att inte få sova.
Och dessutom spökar det på mitt rum.
Jag har inget veckoblad. Min psykolog avbokade i tisdags, så jag fick
inget nytt. Borde göra ett eget, men tänker att sömnen är viktigare
nu. Kanske är det fel? Gör några anteckningar strax.
Och jag längtar efter att göra i ordning min cykel. Min röda
åttiotalsracer med vitt bockstyre. Det är grejer det! :)
Och snart är det dags för nytt golv i sovrummet också. Tick tock,
tick tock.
måndag 14 mars 2011
Man hänger med
känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?
I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.
Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.
Stort och oherhört svårt
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.
Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.
Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.
Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.
Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.
Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.
Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.
Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.
Sen gick jag.
Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.
Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.
Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.
Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.
Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.
Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.
Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.
Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.
Sen gick jag.
torsdag 3 mars 2011
Självrespekt
En plan börjar ta form. Jag ska nog göra ett försök att förhindra
att jag fastnar i hjälplöshet och frustration.
att jag fastnar i hjälplöshet och frustration.
Bevara självrespekten, hur gör man det? Inte nöja mig med smulor,
inte hålla igen med att säga saker som jag egentligen tror på eller
står för. Eller, för all del, saker som jag inte tror på. Jag har
så många gånger valt att hålla tyst, med förhoppningen att jag ska
vinna något på det. Det jag har lagt bort är min självrespekt.
Genom att säga vad jag tror, hur jag ser på det, vad jag känner och
inte tror på finns det en stor risk för att jag bränner alla broar.
Om det är så.... So be it. Jag har då stått upp för mig.
Om jag känner mig lurad men säger att jag inte tror på lögnen, till
den som levererat den, då kan jag ju inte ses som lurad längre. Eller
hur? Oavsett vad det kan tänkas komma för eventuellt svar eller
åsikter. Så har jag sagt vad jag inte tror på.
Mycket bättre än att hålla det instängt och rivandes i mig, tjejen
med offerkoftan på, är att få det ur mig. Öppet, rakt och ärligt.
Med bibehållen självrespekt där inte frågor eller svar är det
viktiga, utan det jag står för. För mig.
Jag tror att jag ska testa.
tisdag 19 oktober 2010
Valdel.
Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.
Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.
Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!
Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.
Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.
Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!
Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.
lördag 17 april 2010
I Fredags
Nu har jag testat på ryggskott för första gången i mitt liv. Rekommenderas inte!
(Det här inlägget påbörjades i fredags men publicerades ej då, just pga ryggskottet..)
I dag kändes det lite bättre och jag åkte till min terapeut för en dubbeltimme. För första gången låg jag på golvet under en session hos henne, eftersom mitt ryggonda gjorde det omöjligt för mig att sitta. Det var en bra session och jag fick med mig lite enklare och ljusare därifrån. Lite bekräftat att jag får göra som jag tycker det känns bäst med en viss sak. Skönt.
Jag hade egentligen bestämt en semesterdag i dag, men eftersom jag blev liggande med ryggen i går och vi minst sagt blev påverkade av askmolnet i dag så tog jag en eftermiddag på jobbet i ändå.
Dumt nog, eftersom den goda känslan från sessionen med min terapeut byttes mot vredesmod och sorg och ett jädra splaffs då pga ett mejl jag fick. Jobbwise värdelöshetskänsla. Såg mig själv halka långt ner på näringskedjan av känslorna orden i mejlet framkallade. Nämen, man kanske skulle ta och bli receptionist i stället. Och HA en chef. Och bara babbla med folk dagarna i ända. (Jag HAR varit receptionist och det var ett väldans roligt jobb, slackigt och glatt och härligt! Om än grymt dåligt betalt, särskilt i just den branschen jag var i då)
Jag åkte hem till ME, grät ur mig orättviseilskatårar och tog ett glas vin och skickade i väg ett frieri när ME vände ryggen till. Så går det när man ska passa mig och inte passar sig. Det är ingen fara, det var bara Gud jag friade till. Han är van vid att jag stalkar honom ;) Eller jag hoppas att det inte är någon fara...?
Åt middag hos ME, Inneboende kom över också. Vinglade i självkänslan och tröttheten. Andades inte så djupt och saknade en arm att sova på. Tänkte att jag nog ändå, fast kanske inte, och ömsom trodde på mig och ömsom inte.
När jag kom hem väntade ett brev till mig från min mammas bästa väninna i brevlådan. (Som förövrigt var proppfull eftersom jag i min lavin inte klarat av att ta in posten)
Hon har tagit över en av mammas möbler (jag delade ut mammas ägodelar hej vilt bland hennes goda vänner då min fina mamma gick bort..) och hade hittat, längst bak i möbeln, ett brev från mig till min mamma. I det här brevet fanns en kopia på ett gammalt tidningsurklipp. Från 1996. När jag hade mitt första chefsjobb. Artikeln handlar just om att jag så ung, i en ytterst mansdominerad bransch, var chef. Och om företaget jag var chef på.
Det här brevet kom ju rätt lägligt. Det påminde mig om vad jag har haft för mig under mitt yrkesverksamma liv. De val jag gjort, mitt hårda slit som lett mig till att jag nu då varit VD i tre år. Eller mest om allt jag faktiskt kan och är bra på, mer än titeln jag innehar. Visst har det senaste året med allt som skett inte varit det mest produktiva av mina år. En del tid har gått till mig och stora sonen, om man säger. Men jag har varit tydlig med det, styrelsen har varit inbegripen i rubbet, jag har tagit hjälp och jag har gjort mitt bästa.
Så den skit jag fick ta i dag var.. just skit. Ett uttryck kommet ur en rädsla och en oro som jag inte bidragit till på riktigt.
Senare framkom det också att ett missförstånd legat till grund för det otrevliga mejlet. Så som det så ofta gör.... Missförstånd, ett otyg om du frågar mig!
Jag såg verkligen inte klok ut 1996 förövrigt...
(Det här inlägget påbörjades i fredags men publicerades ej då, just pga ryggskottet..)
I dag kändes det lite bättre och jag åkte till min terapeut för en dubbeltimme. För första gången låg jag på golvet under en session hos henne, eftersom mitt ryggonda gjorde det omöjligt för mig att sitta. Det var en bra session och jag fick med mig lite enklare och ljusare därifrån. Lite bekräftat att jag får göra som jag tycker det känns bäst med en viss sak. Skönt.
Jag hade egentligen bestämt en semesterdag i dag, men eftersom jag blev liggande med ryggen i går och vi minst sagt blev påverkade av askmolnet i dag så tog jag en eftermiddag på jobbet i ändå.
Dumt nog, eftersom den goda känslan från sessionen med min terapeut byttes mot vredesmod och sorg och ett jädra splaffs då pga ett mejl jag fick. Jobbwise värdelöshetskänsla. Såg mig själv halka långt ner på näringskedjan av känslorna orden i mejlet framkallade. Nämen, man kanske skulle ta och bli receptionist i stället. Och HA en chef. Och bara babbla med folk dagarna i ända. (Jag HAR varit receptionist och det var ett väldans roligt jobb, slackigt och glatt och härligt! Om än grymt dåligt betalt, särskilt i just den branschen jag var i då)
Jag åkte hem till ME, grät ur mig orättviseilskatårar och tog ett glas vin och skickade i väg ett frieri när ME vände ryggen till. Så går det när man ska passa mig och inte passar sig. Det är ingen fara, det var bara Gud jag friade till. Han är van vid att jag stalkar honom ;) Eller jag hoppas att det inte är någon fara...?
Åt middag hos ME, Inneboende kom över också. Vinglade i självkänslan och tröttheten. Andades inte så djupt och saknade en arm att sova på. Tänkte att jag nog ändå, fast kanske inte, och ömsom trodde på mig och ömsom inte.
När jag kom hem väntade ett brev till mig från min mammas bästa väninna i brevlådan. (Som förövrigt var proppfull eftersom jag i min lavin inte klarat av att ta in posten)
Hon har tagit över en av mammas möbler (jag delade ut mammas ägodelar hej vilt bland hennes goda vänner då min fina mamma gick bort..) och hade hittat, längst bak i möbeln, ett brev från mig till min mamma. I det här brevet fanns en kopia på ett gammalt tidningsurklipp. Från 1996. När jag hade mitt första chefsjobb. Artikeln handlar just om att jag så ung, i en ytterst mansdominerad bransch, var chef. Och om företaget jag var chef på.
Det här brevet kom ju rätt lägligt. Det påminde mig om vad jag har haft för mig under mitt yrkesverksamma liv. De val jag gjort, mitt hårda slit som lett mig till att jag nu då varit VD i tre år. Eller mest om allt jag faktiskt kan och är bra på, mer än titeln jag innehar. Visst har det senaste året med allt som skett inte varit det mest produktiva av mina år. En del tid har gått till mig och stora sonen, om man säger. Men jag har varit tydlig med det, styrelsen har varit inbegripen i rubbet, jag har tagit hjälp och jag har gjort mitt bästa.
Så den skit jag fick ta i dag var.. just skit. Ett uttryck kommet ur en rädsla och en oro som jag inte bidragit till på riktigt.
Senare framkom det också att ett missförstånd legat till grund för det otrevliga mejlet. Så som det så ofta gör.... Missförstånd, ett otyg om du frågar mig!
Jag såg verkligen inte klok ut 1996 förövrigt...
onsdag 7 april 2010
Kännedom
Att lära känna sig själv bättre, att få reda på saker om sig själv kan verkligen vara till hjälp för att minska pressen. Även om man får reda på saker som kanske inte är så bra. "Man" som i jag då..
Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.
Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....
Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!
Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)
Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?
Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?
Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.
Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....
Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!
Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)
Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?
Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?
torsdag 18 mars 2010
Torsdagsgodis
Jag har på något sätt mina ögon lite mer öppna. Ser mig aningens lite vidare omkring. Jag var hos min terapeut i morse och för första gången på länge kunde vi fokusera på det är som är bra. För det finns några spirande, goda känslor i mig.
Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.
Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.
Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.
Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!
För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.
Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)
Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!
Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.
Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.
Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.
Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!
För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.
Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)
Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!
fredag 19 februari 2010
Återfall
Jag har haft ett första återfall på tre år. Destruktivt beteende. Äcklat ner mig. I förrgår var det.
Sprang till min terapeut i går, det blev en dubbeltimme med övertid. Har lite baksmälla efter att allt terapeutande. Men vi hittade roten och verktygen. Det är en frihet utan dess like. Det behöver faktiskt inte hända igen. Inte nu, inte om tre år igen. Det behöver inte det.
Jag gick tillbaka till vad jag lärt mig om varför jag tidigare varit så destruktiv och hur jag tog mig ur det då. Jag måste tillåta mig att vara i mina jäkla känslor. Nu gjorde jag inte det den här veckan. Jag har himlat med ögonen åt mig själv. Slagit mig i huvudet med att jag får skylla mig själv, gjort ett helt kluster av små och stora anledningar till varför jag är så dålig och varför jag blir lämnad. Otroligt egofixerat. Som att saker bara skulle bero på mig...? Det här har hursomhelst inte gett mig något utrymme att landa i vad jag känner på riktigt. Jag har "varit duktig". Så himla bra på det.
Så, jag har slagit mig i huvudet med mitt kluster och "skyllt mig själv" och försökt vara i nån normal miljö. Städning och träning och matlagning och sociala kontkter. Det är bra. Det ÄR bra. Men jag har inte haft balansen jag behöver. Jag har återigen tryckt undan. Tills det måste ta uttryck på riktigt. Men det blev inte på riktigt, det blev fel. Fel uttryck. Äckla ner i samma bana som jag slagit mig i huvudet hela veckan.
Jag ska fortsätta göra de här bra sakerna. Ta mina städkvartar, vara social, laga mat, träna-ta hand om mig och mitt liv. Utan att glömma att VARA här. Och i vad jag känner. Jag får känna mig ensam. Jag får känna mig övergiven. Jag ÄR det i bland och det FÅR jag vara ledsen över.
Allt är inte mitt fel, jag ska inte bara skylla mig själv. Jag är inte värd att bli misshandlad av mig själv såhär.
Jag fick en asjobbig läxa av min terapeut. Jag blir helt kall bara jag tänker på att göra den. Jätterädd. Men när jag gör den kommer det inte finnas någon som helst chans att fly undan vad jag känner. Inte en chans. Jag är ju bara så rädd att känna det....
Men hon har rätt. Det är bättre och sundare att känna och rasa ut än att ramla tillbaka i dessa självdestruktiva mönster.
Jag vet att jag "reagerer överdrivet" på att bli lämnad. Men det är ju jag. Jag vill ju vara genuin. Det är så här jag känner. Jag vill inte spela spel. Och den här gången gjorde jag inte det. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig med någon i hela mitt liv som jag var den här gången. Jag blev lämnad ändå. Men jag kan inte se tillbaka och ångra att jag inte var mig själv. Det har jag gjort så många gånger förut. När jag ändrat mig efter något jag trott att jag måste vara och smulat sönder det som egentligen är jag. Vilket senare visat sig varit helt fel av mig att göra. Och som jag sedan ångrat så fruktansvärt. Den här gången gjorde jag inte det.
Okej, ett återfall. Men jag fortfarande på väg uppåt. Och det har jag varit ett tag nu. Även mitt under återfallet så var jag det.
Små, små steg...
Sprang till min terapeut i går, det blev en dubbeltimme med övertid. Har lite baksmälla efter att allt terapeutande. Men vi hittade roten och verktygen. Det är en frihet utan dess like. Det behöver faktiskt inte hända igen. Inte nu, inte om tre år igen. Det behöver inte det.
Jag gick tillbaka till vad jag lärt mig om varför jag tidigare varit så destruktiv och hur jag tog mig ur det då. Jag måste tillåta mig att vara i mina jäkla känslor. Nu gjorde jag inte det den här veckan. Jag har himlat med ögonen åt mig själv. Slagit mig i huvudet med att jag får skylla mig själv, gjort ett helt kluster av små och stora anledningar till varför jag är så dålig och varför jag blir lämnad. Otroligt egofixerat. Som att saker bara skulle bero på mig...? Det här har hursomhelst inte gett mig något utrymme att landa i vad jag känner på riktigt. Jag har "varit duktig". Så himla bra på det.
Så, jag har slagit mig i huvudet med mitt kluster och "skyllt mig själv" och försökt vara i nån normal miljö. Städning och träning och matlagning och sociala kontkter. Det är bra. Det ÄR bra. Men jag har inte haft balansen jag behöver. Jag har återigen tryckt undan. Tills det måste ta uttryck på riktigt. Men det blev inte på riktigt, det blev fel. Fel uttryck. Äckla ner i samma bana som jag slagit mig i huvudet hela veckan.
Jag ska fortsätta göra de här bra sakerna. Ta mina städkvartar, vara social, laga mat, träna-ta hand om mig och mitt liv. Utan att glömma att VARA här. Och i vad jag känner. Jag får känna mig ensam. Jag får känna mig övergiven. Jag ÄR det i bland och det FÅR jag vara ledsen över.
Allt är inte mitt fel, jag ska inte bara skylla mig själv. Jag är inte värd att bli misshandlad av mig själv såhär.
Jag fick en asjobbig läxa av min terapeut. Jag blir helt kall bara jag tänker på att göra den. Jätterädd. Men när jag gör den kommer det inte finnas någon som helst chans att fly undan vad jag känner. Inte en chans. Jag är ju bara så rädd att känna det....
Men hon har rätt. Det är bättre och sundare att känna och rasa ut än att ramla tillbaka i dessa självdestruktiva mönster.
Jag vet att jag "reagerer överdrivet" på att bli lämnad. Men det är ju jag. Jag vill ju vara genuin. Det är så här jag känner. Jag vill inte spela spel. Och den här gången gjorde jag inte det. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig med någon i hela mitt liv som jag var den här gången. Jag blev lämnad ändå. Men jag kan inte se tillbaka och ångra att jag inte var mig själv. Det har jag gjort så många gånger förut. När jag ändrat mig efter något jag trott att jag måste vara och smulat sönder det som egentligen är jag. Vilket senare visat sig varit helt fel av mig att göra. Och som jag sedan ångrat så fruktansvärt. Den här gången gjorde jag inte det.
Okej, ett återfall. Men jag fortfarande på väg uppåt. Och det har jag varit ett tag nu. Även mitt under återfallet så var jag det.
Små, små steg...
fredag 5 februari 2010
Brada
Började med försovning. som vanligt när lilla sonen inte är här och väcker mig. Trots att Jo ringde och väckte mig. För jag somnade om.
Kastade mig i väg till min terapeut. Körde en mindfullnessövning och grät en stund. Fast på ett lite skönt tillåtande sätt. Min läxa tills nästa gång är att strunta i det risiga, gamla, fula i rabatten och i stället fokusera och vårda och vattna den lilla fina planta jag kan hitta där. Med andra ord... låt de sämre sakerna bara vara där. Se dem, men inte slå mig själv i huvudet med dem. Okej, jag äter fel, tränar för lite, yogar för lite, städar inte, betalar räkningar försent. Det är där bara liksom.
Men fokusera på och tänk igenom när det dyker upp en planta. Om jag lagar riktig mat någon dag, beröm mig. Ta reda på VAD som fick mig att göra det och VAR I DET. Klokt och bra tänker jag och ska på riktigt försöka mig på det. Ska tänka på om jag haft någon planta att vattna i dag... Neeh.. kan inte komma på nån nu. I morgon kanske?
En mycket bra sak hände i dag. Verkligen goda nyheter! Stora sonen ska äntligen få en elevassistent! Som jag har slitit och bråkat för det..... och jag trodde inte att han skulle få det. Trots hans läkare och psykologs påtryckningar verkade rektor och kurator inte alls positiva till att det skulle gå att ordna. Men det är ordnat! Och han börjar på måndag. Det är en kille på 25 år som ser fram emot att få jobba med sonen. Han skulle bara veta att han kommer att få tillbringa dagarna med världens skönaste kille... ;) Lyckos honom!
Kvällen bjöd på premiär på teatern för stora sonen. Han har gjort ett bra jobb med repetioner sen i oktober, han har verkligen gått dit och varit med, flera gånger i veckan. Återigen enkelt att se vad han kan åstadkomma om han är motiverad. Tänker nu att jag inte sagt till honom att jag är imponerad över jobbet han har lagt ner. Det ska jag säga i morgon.
Barnens pappa var på teatern. Det är andra gången sen jag lämnade honom ( 7 år sen) som han stått ut med att vara under samma tak som jag. Förra gången var det på min mammas begravning för ett år sen. Undrar om det här betyder att han kan fortsätta gå på barnens konserter och föreställningar trots att jag är där? Det vore ju helt toppen och verkligen på tiden.
Så kan barnen få ha båda föräldrarna där när det gäller, liksom. Tiden kan göra underverk, det är tydligt i bland.
Jag har ingen blodsfamilj i krokarna här, men som alltid hade jag "familj" med mig i kväll ändå. Delar av den här familjen som valt mig. ME och "bror" var med och applåderade punkarns sång och död på teaterscenen. Skönt att punkarn oxå trivs så bra med dem, att det är självklart för honom att han är viktig för dem. Jag hoppas han ser det så och att det ger honom styrka. Han har blivit övergiven av viktiga personer i sitt liv, men han vet också att långt i från alla överger. Faktiskt är det väldigt få som gör det. Och att även de som gör det kan komma tillbaka. Hans pappa var ju där i kväll. Det var bra.
Det var på det stora hela en rätt bra dag.
(på bilden dör sonen på scen)
tisdag 2 februari 2010
Hjärtetack
En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.
Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.
Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.
Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!
Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.
Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.
Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .
Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.
Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.
Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.
Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.
Tack... Verkligen tack.
söndag 31 januari 2010
Gemej!
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Sådärja. Nu ska jag bara ta reda på vad som är vad....
Sådärja. Nu ska jag bara ta reda på vad som är vad....
torsdag 28 januari 2010
Mixat
Det finns nog ingen som behandlat mig så väl som du gjorde.
Det finns nog ingen som behandlat mig så illa som du gjort nu.
Så om jag skulle köra dig i en mixer skulle du bli som så många andra bara då?
Fast mer flytande....
Var hos terapeuten i dag. Har tid i morgon också, här jobbas det för fullt.
Minns ni självklar katt? Jag ska ha den bilden att sträva mot. Att jag ska bli mer och mer så.
Och jag ska ha ett snöre från mina känslor till katten liksom.... Och inte bara gå på känsla eller bara på intellekt och inte alls mycket på grupptryck. Göra medvetna val och gå framåt.
Jag har fattat att jag inte gjorde riktigt allt tvärtom, som jag hoppats, den här gången heller. Även om jag kom en bra bit på vägen. Jag har nämligen återigen hållt igen när min intution sagt mig annat. Fast kanske spelar det mindre roll inom just det här.... Jag vet inte. Jag vet ju inte vad som hände!! Och jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan bara se framåt ved det gäller det och vara ännu mer medveten om jag riskerar att begå samma misstag igen. Vaken, och inte lägga så mycket energi på att analysera andra människor utan mer mig själv. Det är ju där jag kan åstadkomma förändring.
En tanke eller två ägnades också åt att man kan vara på nivåer där man inte är redo att ta de stora kliven. Att man inte kan fast man kanske på riktigt vill. Inte är där liksom.
Äh, jag tar en gammal Lisa. För det jag skrev här sen vågar jag inte lägga ut idag...
Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet
Det finns nog ingen som behandlat mig så illa som du gjort nu.
Så om jag skulle köra dig i en mixer skulle du bli som så många andra bara då?
Fast mer flytande....
Var hos terapeuten i dag. Har tid i morgon också, här jobbas det för fullt.
Minns ni självklar katt? Jag ska ha den bilden att sträva mot. Att jag ska bli mer och mer så.
Och jag ska ha ett snöre från mina känslor till katten liksom.... Och inte bara gå på känsla eller bara på intellekt och inte alls mycket på grupptryck. Göra medvetna val och gå framåt.
Jag har fattat att jag inte gjorde riktigt allt tvärtom, som jag hoppats, den här gången heller. Även om jag kom en bra bit på vägen. Jag har nämligen återigen hållt igen när min intution sagt mig annat. Fast kanske spelar det mindre roll inom just det här.... Jag vet inte. Jag vet ju inte vad som hände!! Och jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan bara se framåt ved det gäller det och vara ännu mer medveten om jag riskerar att begå samma misstag igen. Vaken, och inte lägga så mycket energi på att analysera andra människor utan mer mig själv. Det är ju där jag kan åstadkomma förändring.
En tanke eller två ägnades också åt att man kan vara på nivåer där man inte är redo att ta de stora kliven. Att man inte kan fast man kanske på riktigt vill. Inte är där liksom.
Äh, jag tar en gammal Lisa. För det jag skrev här sen vågar jag inte lägga ut idag...
Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet
torsdag 21 januari 2010
Tanketennis
Det får bli två inlägg i dag helt enkelt.
Jag var hos min terapeut i dag. Hon är skitsnygg och skitsmal och ändå gillar jag henne och tycker att hon är asbra. Det ni.
Vi pratade om att acceptera känslor och att vara i dem. Alltså vara kvar i dem i stället för att fly dem. Jag har ju en förmåga att vilja fly. Eller inte tillåta, då. Har tidigare använt mig av olika strategier, som hetsätning och att resa bort. Båda fungerar urdåligt. Den första lyckades jag sluta med efter 1,5 års terapi.. vilket var sisådär tre år sen jag avslutade nu. Inga återfall. Att resa bort gör jag fortfarande, men inte i lika stor utsträckning. Jobbat lite med det.
Jag gjorde mig illa på nyårsafton. Såpass illa att jag blev chockskadad och fortfarande delvis befinner mig i det tillståndet. Att säga att "jag gjorde mig illa" är kanske något missvisande.... Men ont gjorde det i alla fall. Jag är ledsen över det, men tillåter mig inte att vara det någon längre stund. Jag säger till mig själv att "rycka upp mig", att jag får skylla mig själv, att jag borde veta bättre, att jag är fel och så vidare. Och så åker jag på i min berg och dalbana i en jäkla fart där jag är ledsen, glad, arg, besviken, saknande osv osv. Men inte någon gång tillåter jag mig att vara kvar i en känsla särskilt länge.
När jag kom hem testade jag. Att låta mig vara ledsen. Det funkade att vara det. (Inga barn hemma och middag med vännen avbokad) Jag blev bara mer och mer ledsen och till slut grät jag så jag skrek. Och i takt med att gråten eskalerade kändes livet mindre och mindre värdefullt. Till slut blev jag apatisk. Och då accepterade jag den känslan också. Bara låg där och tittade in i väggen.
Men inte så länge. Nu sitter jaghär och skriver igen. Mår som innan tror jag...men det kanske tar ett tag det här. Jag är väldigt varm om kinderna, dock...Jag måste nog jobba vidare med det här tillåtandet och accepterandet. Och följa bergen och dalarna, men i ett långsammare tempo där jag är mer medveten om vad jag gör eller rättare sagt känner.
Men jag undrar om det hjälpte? Jag trodde kanske att livet skulle kännas mer värdefullt om jag grät ut ordentligt. Lite förvirrad av det här.
Tankar som tennisbollar berördes också. Att om jag kastar i väg en boll med en god tanke , en spekulernade god tanke ska tilläggas, som "jo, men han/hon sa ju så det måste betyda det här goda" så kommer det snart en ond tanke tillbaka "nä, självklart menade han/hon förstås det här dåliga".
Kontentan. I mitt spekulerande ska jag inte tillåta mig att bolla i väg för många påhittade tankar om gott jag inte vet något om, för mitt medvetande kommer strax kontra med något ont jag vet minst lika lite om. Ska försöka hålla mig i från tennis av det slaget alltså. Och i stället landa i ett "jag vet inte det här" som är ett BRA "jag vet inte". Inte det här maktlösa, arga, ledsna som jag befinner mig i nu, utan ett avslappnat: "Jag vet inte det här hur mycket jag än spekulerar, jag kan inte kontrollera det hur mycket jag än tänker på det, jag vet helt enkelt inte. Kanske får jag reda på det, kanske inte." Helt mjukt, liksom.
Där skulle jag vilja vara. Det låter underbart skönt.
Sen kom vi överens om att jag ska ha en rörelse framåt och försöka stå med båda fötterna så stadigt det bara går mitt i all rörelse runtomkring mig. Det låter också skönt tycker jag.
Hon säger saker som låter sköna, den häringa psykologen.
Jag var hos min terapeut i dag. Hon är skitsnygg och skitsmal och ändå gillar jag henne och tycker att hon är asbra. Det ni.
Vi pratade om att acceptera känslor och att vara i dem. Alltså vara kvar i dem i stället för att fly dem. Jag har ju en förmåga att vilja fly. Eller inte tillåta, då. Har tidigare använt mig av olika strategier, som hetsätning och att resa bort. Båda fungerar urdåligt. Den första lyckades jag sluta med efter 1,5 års terapi.. vilket var sisådär tre år sen jag avslutade nu. Inga återfall. Att resa bort gör jag fortfarande, men inte i lika stor utsträckning. Jobbat lite med det.
Jag gjorde mig illa på nyårsafton. Såpass illa att jag blev chockskadad och fortfarande delvis befinner mig i det tillståndet. Att säga att "jag gjorde mig illa" är kanske något missvisande.... Men ont gjorde det i alla fall. Jag är ledsen över det, men tillåter mig inte att vara det någon längre stund. Jag säger till mig själv att "rycka upp mig", att jag får skylla mig själv, att jag borde veta bättre, att jag är fel och så vidare. Och så åker jag på i min berg och dalbana i en jäkla fart där jag är ledsen, glad, arg, besviken, saknande osv osv. Men inte någon gång tillåter jag mig att vara kvar i en känsla särskilt länge.
När jag kom hem testade jag. Att låta mig vara ledsen. Det funkade att vara det. (Inga barn hemma och middag med vännen avbokad) Jag blev bara mer och mer ledsen och till slut grät jag så jag skrek. Och i takt med att gråten eskalerade kändes livet mindre och mindre värdefullt. Till slut blev jag apatisk. Och då accepterade jag den känslan också. Bara låg där och tittade in i väggen.
Men inte så länge. Nu sitter jaghär och skriver igen. Mår som innan tror jag...men det kanske tar ett tag det här. Jag är väldigt varm om kinderna, dock...Jag måste nog jobba vidare med det här tillåtandet och accepterandet. Och följa bergen och dalarna, men i ett långsammare tempo där jag är mer medveten om vad jag gör eller rättare sagt känner.
Men jag undrar om det hjälpte? Jag trodde kanske att livet skulle kännas mer värdefullt om jag grät ut ordentligt. Lite förvirrad av det här.
Tankar som tennisbollar berördes också. Att om jag kastar i väg en boll med en god tanke , en spekulernade god tanke ska tilläggas, som "jo, men han/hon sa ju så det måste betyda det här goda" så kommer det snart en ond tanke tillbaka "nä, självklart menade han/hon förstås det här dåliga".
Kontentan. I mitt spekulerande ska jag inte tillåta mig att bolla i väg för många påhittade tankar om gott jag inte vet något om, för mitt medvetande kommer strax kontra med något ont jag vet minst lika lite om. Ska försöka hålla mig i från tennis av det slaget alltså. Och i stället landa i ett "jag vet inte det här" som är ett BRA "jag vet inte". Inte det här maktlösa, arga, ledsna som jag befinner mig i nu, utan ett avslappnat: "Jag vet inte det här hur mycket jag än spekulerar, jag kan inte kontrollera det hur mycket jag än tänker på det, jag vet helt enkelt inte. Kanske får jag reda på det, kanske inte." Helt mjukt, liksom.
Där skulle jag vilja vara. Det låter underbart skönt.
Sen kom vi överens om att jag ska ha en rörelse framåt och försöka stå med båda fötterna så stadigt det bara går mitt i all rörelse runtomkring mig. Det låter också skönt tycker jag.
Hon säger saker som låter sköna, den häringa psykologen.
måndag 18 januari 2010
Tillstånd
Jag fick ett mejl av min terapeut i dag där hon bad mig skriva ner mina olika känslotillstånd tills när vi ses på torsdag.
I morse var jag i en låtsasvärld. Jag lullade på som allt var bra. Hade jättemysig frukost med lilla sonen på hemmafiket (redan kl 6.30 klev vi innaför dörren). Kände mig som för några veckor sen, stängde av allt annat. Låt oss kalla det tillståndet förnekelse.
Sen kom lite verklighet. Träffade stora sonens nya psykolog. Bara hon och jag pratade i två timmar om honom. Jag fylls av en oändlig kärlek trots att det vi pratar om är hans problematik. Hon var bra, lät mig få veta att det inte är någon total omöjlighet att få en assistent till honom i skolan (en MED utbildning på NP!!) Hon lugnade mig också med att just skoltiden är den värsta och svåraste tiden för en männsika med ADHD. Att det blir bättre sen, att just det här systemet passar så dåligt. Låt oss kalla det tillståndet hoppfullt.
Sen jobbade jag. Jättehårt.. Det var skönt att vara tillbaka. Möten, telefonsamtal, 150 mejl att hantera. Jobbfokus, helt enkelt. Låt oss kalla det tillståndet effektivt.
Kl 16.10 spelades ett soundtrack ur mitt liv på radion. Då drabbades jag av följande; Tänk dig att du blir uppsliten ur ett ljuvligt, på alla sätt rätt, rosafluffigt paradis-får grymt med stryk och lämnas i snömodden på en öde fotbollsplan där du inte känner igen dig. Utan plåster eller mobiltelefon.
Undrar vad det tillståndet kallas...?
I morse var jag i en låtsasvärld. Jag lullade på som allt var bra. Hade jättemysig frukost med lilla sonen på hemmafiket (redan kl 6.30 klev vi innaför dörren). Kände mig som för några veckor sen, stängde av allt annat. Låt oss kalla det tillståndet förnekelse.
Sen kom lite verklighet. Träffade stora sonens nya psykolog. Bara hon och jag pratade i två timmar om honom. Jag fylls av en oändlig kärlek trots att det vi pratar om är hans problematik. Hon var bra, lät mig få veta att det inte är någon total omöjlighet att få en assistent till honom i skolan (en MED utbildning på NP!!) Hon lugnade mig också med att just skoltiden är den värsta och svåraste tiden för en männsika med ADHD. Att det blir bättre sen, att just det här systemet passar så dåligt. Låt oss kalla det tillståndet hoppfullt.
Sen jobbade jag. Jättehårt.. Det var skönt att vara tillbaka. Möten, telefonsamtal, 150 mejl att hantera. Jobbfokus, helt enkelt. Låt oss kalla det tillståndet effektivt.
Kl 16.10 spelades ett soundtrack ur mitt liv på radion. Då drabbades jag av följande; Tänk dig att du blir uppsliten ur ett ljuvligt, på alla sätt rätt, rosafluffigt paradis-får grymt med stryk och lämnas i snömodden på en öde fotbollsplan där du inte känner igen dig. Utan plåster eller mobiltelefon.
Undrar vad det tillståndet kallas...?
torsdag 12 november 2009
Borderline
Jag har ju en ny terapeut, vet ni. Har varit hos henne några timmar nu. Hon är snabb och har värsta kollen. Hon läser till exempel min blogg och fattar saker om mig som ingen annan fattat förut. Nästan läskig. På ett bra sätt. Nu vet hon snart att jag tycker det, om hon fortsätter läsa min blogg... Men det är ju förstås inte bara från det hon läst på bloggen som hon dragit sina slutsatser, utan mest utifrån det vi pratat om när vi träffats.
På förkommen anledning har jag i dag läst massor om personlighetsstörningen Borderline. Samt gjort ett test. Samt läst massor om terapiformen "Dialektisk beteendeterapi" (DBT). Jag har gått från klarhet till klarhet. Som jag nu luddat till med ett par glas vin. Men spännande är det.
DBT kanske är grejen för mig? Kanske kan jag äntligen få bukt med tillexempel: Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska". (Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar .......) Nehe...
Eller varför inte med: Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Jasså, minsann...
Eller, inte minst: I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven. Hoppsan, hejsan...!
Jag ska fortsätta läsa lite mer nu. Om det här. Jag är fascinerad.
På förkommen anledning har jag i dag läst massor om personlighetsstörningen Borderline. Samt gjort ett test. Samt läst massor om terapiformen "Dialektisk beteendeterapi" (DBT). Jag har gått från klarhet till klarhet. Som jag nu luddat till med ett par glas vin. Men spännande är det.
DBT kanske är grejen för mig? Kanske kan jag äntligen få bukt med tillexempel: Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska". (Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar .......) Nehe...
Eller varför inte med: Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Jasså, minsann...
Eller, inte minst: I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven. Hoppsan, hejsan...!
Jag ska fortsätta läsa lite mer nu. Om det här. Jag är fascinerad.
måndag 2 november 2009
Skrivgegga
Ja, okej då. Jag har inte tagit hand om mig sådär väldigt jättebra på sistone. Nej, jag har inte tränat eller yogat eller ens ätit särskilt bra. Ja, jag har druckit lite mer alkohol än vad som brukligt är sådär allmänt. Jo, jag har bränt lite mycket pengar och haft lite dålig koll.
I bland hamnar jag i perioder där jag är självdestruktiv. Liksom som en reningsprocess av nåt slag. Kanske är jag i en sådan nu. Tänker ju på det. Som tur är har jag rätt kul, nej väldigt kul, mellan varven. Det måste sägas. Och jag betalar hyran. Och mina vänner vill fortfarande vara med mig.
I dag har jag varit på två stycken "stora sonen möten" och sen hjälpt honom med musikläxor. Där är jag lite kort...Ingen stenkoll på kvintar och tersar. Som tur är var ME här som kan det där bättre än jag. Och Herr Carr var här å killade mig på ryggen lite. Kurr, kurr...
En liten tanke...Undrar hur mitt beteende mot mina vänner skiljer sig mot mitt beteende mot män jag vill vara med...? För männen drar, men det gör sannerligen inte vännerna. De är kvar, år efter år. Trots att jag är besvärlig och destruktiv och glömsk....
Jag funderar på hur jag ska bli så där stark så att jag är oemotståndlig. När jag helst vill bli omhändertagen just nu. Hur ska det gå i hop? I dag kände jag också att det kanske var läge att göra om och göra rätt. Med livet liksom. Men det blir ju jättesvårt när man närmar sig 40....
Fick av terapeuten nu senast i läxa att helt ocensurerat skriva ner allt som får mig att må bra. Jag har inte börjat på det, men det är nog läge nu. NU. Mitt fokus är rätt splittrat, kanske måste jag börja där. Med fokus på vaddå? Äsch, det här inlägget får vara klart nu. Det blir bara blaj.
Bilden ovan är tagen av ME som allt som oftast håller mig med bildmaterial. Stora sonen och jag hälsar kär granne och vän välkommen. Han är en sån där sort som hänger kvar. År efter år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)