söndag 27 februari 2011

Tragisk.

Idag började jag dagen med frukost på favvofiket med Pi. Sen gick vi till Calista och njöt av en timmes massage. Helt ljuvligt och en bra medvetennärvaroövning... Efter det träffade jag en annan vän och ägnade mig åt skönt samtal och Afternoon tea...

Stackars mig, va? Hemsk söndag. Näej, inte på något vis hemsk.... Men...

Men jag är så tragisk. För nu ligger jag här i sängen, fryser, tycker att livet är så trist. Otacksam. Väntar på att Ettan ska ringa, för det sa han igår att han skulle. Lyssnar på musik som antingen påminner mig om att han lämnat mig, eller på musik som påminner om Jhonny. Som är så obekvämt död och som jag saknar så förbannat. Ligger här med telefonen bredvid mig. Ledsen och trött, för trött för att vara duktig. Gräver runt bland mina tolkningar, undrar vad han vill. Ha kaka, äta kaka, kasta kaka, ha kaka..? Ha halv kaka? Ha lite kaka i bland? Ha kaka i låda att ta fram för behov? Helst glömma kaka, men kan inte låta bli kaka? Helst glömma kaka för det är en dålig kaka men dåliga kakan gett dåligt samvete?

Jag vet fan inte alls. Och inte frågar jag heller. Väntar på rätt tillfälle? Hoppas att månen ska trilla ner? Eller ngt annat lika troligt? Att han skulle ändra sig och bli den där som jag träffade igen?

En sak som jag bara inte fattar hur han kan välja det han är i nu hellre än vara i det vi hade? Han håller ju på att ta livet av sig med jobb och krav på sig. Inget liv. Han som vill njuta av livet. Han verkar inte njuta det minsta, ärligt talat.

Jag för min del tar en whisky och loggar in på en dejtingsajt för att få lite uppmärksamhet.

Tragisk?

Jag vet.

fredag 25 februari 2011

I dag var vi på studiebesök i Stora Sonens nya skola. Vi var tre som
åkte dit från vår familj, jag Sonen och Inneboende. (Som förvisso
inte bor hos oss längre, men det är ju hennes namn här på bloggen).

Det var en märklig känsla att inte vara den enda vuxna från vår
familj på ett möte av den här typen. Jag har gjort sånt här ensam
så många, många, många gånger nu. Jag kände att det liksom var
nog. Att jag kan få hjälp. Att jag kan be om det, för jag är bra
sliten nu. Och jag kunde be och jag fick hjälp. Och jag önskar att
jag gjort det så långt tidigare!

För nu är den värsta kampen över. På skolan finns ingen som
motarbetar mig som det gjorde på BUP och på Stadsdelsförvaltningen.
Där hade jag verkligen behövt någon vid min sida.

Nu blir det ny start. Han börjar i skola med behandling och vi gör
starten på det bästa sätt vi bara kan. Inneboende följer med på de
andra mötena inför skolatstarten oxå. Hon har känt sonen sen han
föddes, hon bodde hos oss för ett år sen när han mådde som värst.
Hon vet. Och han avgudar henne och hon känner mig.

Jag fick ett väldigt bra intryck av skolan, personalen och lokalerna.
Jag tror att det här kommer att bli bra. Riktigt bra. Min magkänsla
säger det. Hoppas den går att lita på i det här läget. Jag är
glad och trött och nöjd och ganska så mycket ensam fast inte alls.

Tankenfredag

Jag vill inte störa, men gärna skrika. Jag vill inte förstöra, men gärna be om att ta det igen.
Jag vill vara rytmen för hjärtslagen, inte bortglömd och utbytt.
Jag vill att andetagen ska nå ända dit bort och tillbaka, där du är och jag inte hör vad du säger.
Kunde jag vara det du såg mellan dig och dig som var jag, för oss nästan varje dag
När jag ser saker som visar att kanske allt inte var vad det verkade
så vill jag inte störa, men gärna vara det som luften fylls av och bär
bort på molnen och låta tillitstrasor torka tårarna.

onsdag 23 februari 2011

Indikationer?

Jag fyller i mitt liv. Jag fyller med jobb, aktiviteter och
färdigheter. Med musik och telefonsamtal och närvaro med barnen. Jag
aktar mig noga för att spinna nedåt i spiralen som drar mig över
kanten och ned i det mörka hålet. Hålen i mig själv proppar jag
fulla med mat. För där går gränsen för vad jag klarar av. Jag
fokuserar på att hålla tempot uppe på aktiviteter och färdigheter.
Stannar upp det som behövs för fokusets skull. Men inte mer. Då
måste hålen fyllas. Jag jobbar en timme till eller två för att
krampen ska släppa, den jag får när jag vill ringa. Höra hans
röst, berätta om det stora som hänt, eller det lilla.

Men jag höjer volymen på min musik, ensam på kontoret. Försöker
att inte låtsas om att alla de tunga beslut jag alltid, alltid måste
ta på egen hand sliter på mig så hårt. En dörr öppnas för mig,
och allt skulle kunna bli så annorlunda om jag inte var ensam. Ensam
som i motsats till tvåsam. Och den dörren kommer att stängas och
allt blir sig likt igen. Så, visst fanns här indikationer på
förändringar i mina levnadsvillkor. Det onda är nog att jag inte kan
ta den förändringen nu.

Får jag

Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig

Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig eller så vill du det inte

Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det
När man var liten föll man jämt
Men nu ska det vara så jävla hemskt

Så fastän du kanske bara säger ja för att vara snäll
Får jag träffa dig ikväll?

Får jag gå precis så nära
Att min axel stryker vid din arm
Jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm
Du ser kall ut

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras
Får jag kliva indirekt på delen om hur allt skulle kunna ändras
Dom kanske tror att vi är typ kära
Får jag gå precis så nära

söndag 20 februari 2011

Delsumma

Veckan. Storson ska börja i skola. Jag har jobbat massor på alla
tänkbara plan. Min psykolog ska gå på mammaledighet, vilket har tett
sig mycket skrämmande, men den nya känns ok och separationsångesten
har lättat. På tisdag första träffen med nya. Utvärderat
halvåret hos den gamla och förundras själv över framstegen. De
tydliggjordes. Glad.

Skit och gott blandat på jobbet och bestämt mig för förändring.
Dörrar öppnas och jag tror mer på mig. Saker faller på plats och
även här har saker och ting tydliggjorts. Känner mig hoppfull och
mer kapabel än på länge.

Dessa tre saker synkar väldigt bra. Det är uppåtgående.

Saknar Ettan. Älskar Ettan. Fibblade iväg ett mess igår som inte
borde ha skrivits, än mindre skickats. Typiskt mig. Men nu är det
gjort. Han svarade fint, men med ordval som visar att han uppfattade
det som press. Men kanske lika bra. Som Åsa H så klokt kommenterade
igår... Jag ska nog inte vara vän med den jag vill så mycket mer
med. Typiskt nedåtgående.

På torsdag ska jag i alla fall bjuda världens vackraste man på
rårakor. Sämre kan man ju ha det, eller hur? Om han läser det här
får han hybris och blir paranoid samtidigt. Då blir han knepig att
tas med. Han tror nämligen att jag är kär i honom igen då. Det vill
han inte. Men risken är liten, han läser bara sin egen blogg, mig
veterligen. Han läser min om jag skriver om honom och skickar en
länk. Han är förjäkla skön. Och fruktansvärt jobbig ibland. Men
klok och framförallt väldigt ärlig. Och en person som hjälpt mig
otroligt mycket och som på många sätt betyder mycket för mig och
som har varit med och format mig mer än vad man nog kan tro.

Och världens vackraste man är han, sa jag det? Och han avgudar mina
rårakor.

;)

Säkert

jag ska dansa fastän hjärtat brister 
ska dansa fastän hjärtat brister
det går sönder i takt med basen i marken
det går sönder i takt med värkande huvud
vulkan inuti men polerade yta
det här golvet ikväll
jag ska va sist här
dansa fastän hjärtat brister
dansa fastän du inte är här

jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister
dåliga bandet jag tycker inte om er
men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer
spela nåt som alla kan jag kan berätta nåt som alla kan
är ni med mig syster, bröder
dansa för att hjärtat blöder

å jag ska dansa för att hjärtat blöder
ska dansa för att hjärtat blöder
om ett år eller två kommer det här va över

om ett år eller två kommer det här va över



lördag 19 februari 2011

Liteninna

Det har hänt så mycket den här veckan att det känts som att det
gått en månad snarare än en vecka. Flera väldigt bra saker på
slutet av veckan med några rejäla satsningar i början. Har inte
hunnit blogga alls. Hinner inte skriva om allt nu heller...

Men jag har kallats "hjältinna", "björninna", "föredöme",
"lejoninna". Helt otroligt. Blir alldeles generad. Jag har bråkat med
myndigheter och stridit för mitt barn. Med medias belysning har jag
nått ett delmål. Stora sonen ska få börja skolan. Men kampen om
alla barns rätt har bara börjat, likaså den om att få igenom en
förändring på synsättet på och tillvägagångssättet kring barn
och ungdomar med neuropsykiatriska funtionshinder.

Jag är stolt över Storsonens insatser, glad att jag har orkat
striden, nöjd över att det blev en sådan genomslagskraft att det
till och med ledde till en interpellation inlämnad till riksdagen. Än
så länge fortsätter debatten och jag hoppas den hålls vid liv till
det ger resultat. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Fantastiska människor har hejat på mig, stöttat mig, gett oss
kärlek och hjälpt till på många sätt. Det är så fint!

Men på kvällen när barnen har somnat har Björninnan varit frusen
och känt sig liten och ensam, trots allt. Som en Liteninna. Märkligt
att jag kan frysa i all värme jag får, att jag känner mig liten när
jag hyllas? Men när telefonerna tystnat och chatten är stängd så
är det en människa i min närmaste sfär, med händerna runt mig och
tankar och andetag i takt med mig, som jag saknar.

Ettan. Jag saknar honom. Vi pratar nästan varje dag, men inte om
"oss", utan om allt annat högt och lågt. Men jag saknar kärleken och
jag saknar honom fysiskt. Så väldigt, väldigt mycket. Och nu fryser
jag igen...

Kanske ska gå i ide en stund? Är inte björnar där så här års..?

tisdag 15 februari 2011

Turbo

Två dagar som nu känns som en månad. Sådan fart.

Nu ska jag försöka sova med all fart som far i kroppen, undrar hur det ska gå?

Ska bara.. lite först. Sen lägga mig i det nytapetserade sovrummet med rena sängkläder. Efter ett bad.

Jag vill att ni lyssnar på P1 i morgon. Om Barn som inte får gå i skolan. Ett par väldigt intressanta intervjuer där. Lyssna på www.sr.se om ni inte har P1 inrattat.

Eller för er morgonpigga, lyssna på inslaget kl 6.21 i morgon bitti.

söndag 13 februari 2011

Inunder

Och jag nådde in igen, utan att det alls var meningen. Och jag minns
när du ville ha mig där. Du sa nu igen att ingen annan kommer åt dig
så, eller någonsin har gjort.

Men du vill inte ha det nu?

Du skrev en gång om att det skrämde dig att jag kom så nära, att
jag fick dig att känna så många saker som du så länge tryckt
undan, men då såg du det som något som var bra för dig. Jag vet att
du stänger av igen och att det är så du vill ha det nu. Och jag
förstår att det inte blir bekvämt att jag trasslar mig in till
känslorna igen, bara av farten. Den farten som är drivet i mitt liv.
Av det som är jag. Den här gången min kärlek till stora sonen. Det
handlade inte ens om oss.

Jag vet inte varför vi pratar så mycket, du och jag. Varför du vill
berätta och visa. Jag vet inte alls vad du tänker och jag frågar
inte heller. Jag avvaktar.

Om du inte vill ha mig inunder, vad gör jag då där? Men det frågar
jag bara här. Och inne i mitt huvud.

3:e januari, Banana Point


Det här blir det sista inlägget skrivet i Marocko.

Morgonsurf och pistageyogurt.

Jag gick ut i havet med brädan under armen exakt samtidigt som solens strålar nådde över bergen och följde mig ut i havet.

Jag var helt ensam i vattnet.

Och ingen yogurt har någonsin smakat så gott som den med pistagesmak jag åt till frukost när jag kom tillbaka till huset efter mitt morgonsurf.

måndag 7 februari 2011

Annorlunda

Min lilla minsta son blir tonåring i år. Sen har jag två
tonåringar. Coolt.
Jag känner mig annorlunda. Inte så trasig, mörk, rädd och
självdestruktiv som jag brukar bli i situationer som denna. Som i
lämnad. Jag är sorgsen, ja. Men inte förlamad. Jag är undrande, ja.
Men slår inte sönder möbler i frustration. Istället har jag
faktiskt möblerat om idag. Gjort om ett sovrum så att det blev två.
Lite egen space för killen som snart blir tonåring han med. Han blev
så nöjd och det kändes så bra. Att han fått mitt fokus och min
uppmärksamhet idag och att se honom glad.Fina, lugna, ordningsamma,
duktiga Lilla sonen som aldrig får lika mycket av min tid som den
Stora. Hur jag än gör kan jag omöjligen. Och jag lovar, jag har
försökt. Om några veckor ska Lilla och jag gå på en föreläsning
om att vara lillasyskon till någon med ADHD. Jag hoppas att det kan ge
honom något. För det är ju naturligvis inte bara Stora och jag som
drabbas av allt det röriga...

Det har märkligt nog varit en ganska bra dag. Jag har jobbat, lagat
mat, varit social, möblerat om, umgåtts med barnen och haft lite
energi till att hålla ledsen vän i handen lite. Känt mig stark nog.
Trött, ja. Men inte totalt urlakad.

Det är annorlunda. Men jag hoppas att det är ett bra annorlunda.

söndag 6 februari 2011

Nu

Jag gör och gör. Vaknar där bredvid det tomma, men går ändå upp.
Gör mitt jobb, plockar ihop både mig och saker. Hälsar på, tar
emot. Skrattar och ler. Planerar, organiserar, kväver gråter, sparkar
ifrån, tar ansvar och hjälper till. Åker på liten semester, håller
ihop, hittar tacksamhet, andas frisk luft rätt in i hela systemet.
Straffar lite, gräver lite, ser ner på mig. Önskar annat och andas
lite till. Tänker mig mindre destruktiv framtid.

Sen faller mina armar tomma i sömnlöshet om natten. Magen svider och
hjärnan serverar spöken till vickning. Huden pulsar och är rädd
för lång ensamhet. Jag vill inget hellre än dig. Som smeker mitt
hår och lägger din kind mot min. Stora händer som vill hålla hela
mig i en famn där jag inte syns. Där jag kan vila så jag i morgon
kan inte bara orkar göra och göra, utan även vilja.

fredag 4 februari 2011

Tårtork

Vi torkar tårar med tillitstrasor och jag undrar vad vi gör här, vad
den egentliga meningen är.

Jag har undrar varför Ettan inte hörts av. Tänkt mig att han så
lätt bara klippt. Och att jag nog aldrig var viktig. En vän sa nej.
Sa att Ettan är rädd för vad som händer om han hör av sig, att han
inte vet om jag vill. Om det gör ondare då. Att jag skulle öppna
för dialog om det är vad jag vill ha. Jag har funderat i flera dagar
på det. Om jag ska. Men bestämt inte. Tills i kväll då jag skickade
ett litet mess. Han ringde nästan direkt. Sa att det var (utan att jag
frågat eller påstått) precis som min vän sagt till mig. Det var ett
märkligt samtal. Å ena sidan så vant, en timmes godnattsamtal, å
andra sidan helt koko. Helt koko för att vi inte delar liv längre och
det han berättade om inte längre har med mig att göra. Han sa att
mitt mess kom i exakt rätt tid som om jag hade vetat vad han tänkte.
Att han ville höra min röst. Han sa att "tomt" var det bäst
beskrivande ordet för hur det var.

Han har följt mig på Facebook. Vilket han inte gjorde när vi var
tillsammans. På det viset har han haft koll på mig och att jag haft
näsan ovan ytan.

Det var jobbigt att prata. Ontskönt att höra hans oro över mina
barn. Ontskönt när han sa att han tänkt på mig så mycket.

Nu ligger jag här och snorar och gråter och älskar och hatar att han
också grät och att han sa att han tycker om mig och att han vill att
vi ska ses. För jag förstår att det inte handlar om en väg
tillbaka, bara ett mer utrett avslut.

Någon annan jag älskar har blivit sårad och fått sin tillit skadad.
Igen. Och jag tänker på oss som älskar så här. Att vi är så
lätta att svika, lura, bedra eller lämna. Medan jag vet de som fått
exakt det de vill ha med hjälp av ilska och hot. Som det är
skrämmande som ett hot mot livet att svika, lura, bedra eller
lämna.....

Och jag kan inte låta bli att tycka att det oerhört orättvist och en
mycket märklig mekanism hos de här männen.

I kväll har jag sett en anings norrsken och i morgon blir det
skidbacken. Jag torkar tårarna nu. Och hoppas att tillitstrasorna ska
få lagas igen. För oss alla som fått tilliten trasad på ett eller
annat sätt.

onsdag 2 februari 2011

Gick

Jag bara gick därifrån i onsdags. Som om jag skulle komma tillbaka.
Kläder, tandborste, ansiktstvätt. Är kvar där.

I morgon ska jag till fjällen och han skulle ha följt med, men
istället är en del av mitt underställ hos honom.

Känns som att jag velat ha med dem båda.

tisdag 1 februari 2011

Bara

Idag har jag haft en ledsen dag. Inte chock, inte panik, inte arg,
inte frustrerad. Bara. Så. Ledsen.

Jag har inte gråtit mycket alls den här veckan som gått. När
tårarna smugit sig upp i halsen har jag med varierande styrka kvävt
och svalt dem. Men i morse, hos min psykolog, då grät jag. Stora
tårar. Hela timmen. Sen grät jag igen på eftermiddagen när jag var
på väg till min läkare, satt i bilen på motorvägen och grät.
Stilla.

Hela dagen har varit liksom bara ledsen inne i mig. Ändå har jag
fungerat, jobbat, handlat, lagat mat och tvättat. Jag känner inte
riktigt igen mig. Jag tror att det är på ett bra sätt. Det är
liksom lite....bara. Jag bara gråter, jag är bara ledsen.

Kan det vara så?