Med och utan

Det är tomt utan barnen som är i fjällen. Dock att det finns
fördelar. Det är rent här. Jag städar och.. Det förblir städat!
Knappt någon disk alls och bara lite tvätt. Och den här gången har
jag njutit av att vara lite ensam. Ensam som i fri att göra det som
faller mig in. Som att stanna till hos granne och fika till långt
efter middagsdags och strunta helt i middagen. Som i att träffa god
vän och gå på Kafe Klaver och lyssna på när Josefina Sanner spelar
och sjunger. Båda rekommenderas, för övrigt. God mat och trevlans
spelning.

Sen har jag haft migrän också. Igen. Men det är liksom enklare att
ha det när inga barn behövs skjutsas till tåg eller skola och
således inte heller behöver någon annan form av uppmärksamhet.

Vad som händer med Ettan? Han är hemma nu. Han har hört av sig varje
dag sedan i fredags natt, men han agerar otroligt försiktigt. Jag
väntar in, låter honom agera. Om han inte gör det så är det så.
Jag är här och nu, har haft roligt och dansat spontant i mitt kök
över att jag skulle träffa min väninna igår. Katten tittade
konstigt på mig där jag dansade med armarna högt för att deon
skulle torka. Ettan får reda vidare lite i sitt. Jag älskar honom
inte mindre, men jag säljer mig inte hur billigt som helst. Jag är
som sanden i ett timglas. Så ofta jag bara kan.

Jag bär runt på en kasse med tolkningar, frågor och funderingar.
Ställer ifrån mig den förvånansvärt ofta och gör saker för mig
själv. Skapar trivsel, är medveten, kollar fakta.. Med kassen
stående i ett hörn.

Det är bra. En dag i taget.

Gåva

I helgen var jag och jobbade i Göteborg. Igen. På lördagen kom två
unga tjejer till oss och pratade om vad vi gör och hur vi arbetar. De
sökte upp oss spontant bara, de pluggar inom området jag arbetar med.

Min morgon på lördagen började med att jag försov mig. Sen ville
inte håret alls. Sen sprack mina byxor och jag bytte kläder flera
gånger, inget kändes bra. Man kan väl säga att jag hade en lite
besvärlig morgon. För säkerhets skull hängde jag på mig två av
mina Buddhafigurer i stället för bara en som jag brukar ha. Jag
tänkte att det kunde hjälpa till att göra resten av dagen bättre.

En av tjejerna la märke till mina Buddhasmycken och kommenterade med
att hon tyckte om dem. Hon var thailändska och själv buddhist. Jag
berättade varför jag denna dag bar två. "Det låter som att du idag
skulle behöva tur" sa hon. "Ren tur får man enklare med kristaller".
Hon visade sin kristall som hon hade i en kedja runt halsen. "Skulle
du vilja ha en sån?"

Jag undrade om hon sålde dem. "Nej, nej! Men jag har några stycken.
Du kan få en. Jag kommer hit med den i morgon. Är du här då?"

Och det skulle jag ju vara. Så jag sa ja tack, hur skulle jag kunna
säga nej till lite tur? Hon kom mycket riktigt tillbaka dagen efter
med en kristall åt mig. "Jag har fått den av en munk, den är
välsignad." Jag vet att de Buddhafigurer och kristaller man får som
gåva av munkarna är de som är liksom på riktigt. Jag använder
själv bara dem jag fått av munkar.

Jag blev otroligt glad och väldigt tacksam. Det är en fin och
kärleksfull gåva som kom från hjärtat. Av en person jag inte alls
känner. Det känns speciellt och jag blir varm av att tänka på
godheten som så ofta möter mig. Mitt i kaos och smärta så dyker den
upp. Titt som tätt och obeveklig.

I brist på

Det verkar som att jag gör tvärtemot med mer än en sak i livet. Jag
boar nämligen som sjutton och det händer sällan när jag är singel.
Framförallt inte när jag blivit lämnad och fått mina drömmar
krossade. Däremot gjorde jag det definitivt den gången jag lämnade
ett mycket destruktivt förhållande.

Just nu ser det ut ungefär så här. Nytt köksgolv lagt. Möblerat om
köket, sålt kökssoffan, handlat lite nytt porslin, nya handtag till
köksluckorna (inte hunnit skruva dit dem), köpt ny diskmaskin.
Möblerat om sovrummet, nya tapeter, blir nytt golv om ett par veckor.
Städat, röjt och organiserat klädkammaren. Burit ner saker i
källarförrådet och organiserat där. Rensat Lilla sonens garderob.
Gett bort för små kläder därifrån. Påbörjat ommöblering av
vardagsrum och balkong.

Och sen är det dags för garaget. Det är verkligen på tiden.

Tänk vad man kan hinna med när man kör gasen i botten. För trots
alla dessa projekt har jag ändå hunnit umgås med barnen, vara på
klättercentret, haft vänner över på middag och förstås jobbat.
Både i Stockholm och Göteborg.

Och jag tycker att det blir rätt fint och ännu mer.. Hemma!

Gillar att bo här på så många sätt. Vännerna här är otroliga
och gör saker i livet så mycket enklare och roligare. Idag kom ME
över och gjorde god omelett åt mig. C kom och sa hej och gav mig
spontan massage. Fin vän passar katt i helgen och lånar ut
skruvdragare. Älvan låter stora sonen bo där nästa vecka och hennes
man tar med Lilla sonen på träningar och klättrar med stora sonen.
En granne jag inte ens könner sörskilt väl ska ha Tuffa boende hos
sig när jag åker på jobb nästa vecka...Bara för att nämna några
saker. När jag tänker på allt det här kan jag inte annat än känna
mig glad och tacksam!

3:e januari, Banana Point

Det här blir det sista inlägget skrivet i Marocko.

Morgonsurf och pistageyogurt.

Jag gick ut i havet med brädan under armen exakt samtidigt som solens strålar nådde över bergen och följde mig ut i havet.

Jag var helt ensam i vattnet.

Och ingen yogurt har någonsin smakat så gott som den med pistagesmak jag åt till frukost när jag kom tillbaka till huset efter mitt morgonsurf.

Ett rätt

Gamla drömmar och förhoppningar är min följeslagare i dag. Det skapar saknad.

Jag tog ett par steg bakåt i går kväll och måste nu hitta stigen igen för att tassa på framåt. Det ska nog gå. Men mina tassetofflor är ganska slitna.

Stora sonen är något mer på banan och lite gladare just nu. Och väldigt kärleksfull.
Lilla sonen är en smartis som skrev nästan full pott på nationella proven och idag har sprungit 7 km på någon bra tid. Stora sonen repade igår för första gången på länge och kom hem glad och pratig. Ljus. Det finns en massa ljus i de barn jag har.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en familj med två vuxna, en mamma och en pappa som var lika engagerade i barnen båda två. Jag undrar hur det skulle kännas att vara två om att se sina barn växa upp. Och då menar jag i ett kärleksfullt förhållande, men det skulle också kunna vara även från varsitt håll om nu det kärleksfulla förhållandet inte fanns. För jag väljer enkelt bort att leva i något dåligt, bråkigt, ont, kontrollerande "för barnens skull". Något sådant tror jag inte finns. Det lägger, om inte på en gång-så så småningom-skuld på barnen, vare sig man vill eller inte.

Jag har aldrig ångrat att jag lämnade barnens far, vi hade ett så destruktivt förhållande och det blev väldigt tydligt ett tag efter att vi brutit upp att det var det bästa att göra även för barnen. I början slet jag med ångesten över att ha brutit upp kärnfamiljen, att ha gjort mina barn till skilsmässobarn. Det första stora beviset på att mitt val var rätt var när stora sonen, då 8 år, kom till mig och sa "Mamma, du är mycket gladare nu när du inte bor med pappa längre. Vi har det mycket roligare." Och han hade rätt. Jag kunde leva så som jag ville och mådde bra av. Även om det ultimata inte var att vara singel, så fick jag möjlighet att utvecklas och vara lycklig och skapa ett liv för mig och barnen med glädje och frihet. Framför allt frihet. Som ju leder till glädje!

Om jag och barnens far gjorde många fel i vår relation så gjorde vi åtminstone många rätt i vår separation. Tydlighet, saker som barnen kunde förhålla sig till. Inget luddande med vem som skulle bo var och när. Allt det var spikat och klart innan vi berättade för barnen. Inget ansvar lades på barnen, de behövde inte bestämma något och behöva bli förvirrade. Det var klart som korvspad och jag tror att de gjorde dem gott. Och vi pratade inte illa om varandra. Inte någonting. Från det hölls barnen ute helt och det var en sak vi var fullständigt överens om att det var så det skulle gå till. För visst var det så att vi "talade illa" om varann TILL varann. Minst sagt. Det var många hårda ord och det vill man ju leva utan!

Jag har pratat med barnen nu när de är äldre och det har gått påpass många år. Den yngsta har ju levt större delen av sitt liv med separerade föräldrar. Jag frågade dem om deras känslor då, eftersom en mycket nära person till mig låg i separation och framförallt det ena barnet där mådde dåligt, och jag tänkte att ett barns "point of view" kunde vara värdefull. Mina barn bekräftade då att tydligheten i det gjorde det enkelt för dem. Framför allt den äldsta minns att han inte behövde undra hur det skulle bli och oroa sig för det. Att det var klart och tydligt vem som skulle vara var och när gjorde att det till och med blev lite av ett äventyr. Dessvärre lydde inte min kära vän råden från mina barn och det ledde också till en galen soppa med barn som mådde pyton...

Men det är en helt annan historia. Oj, vad jag drog i väg i mina tankar och skrivande.

Egentligen ville jag bara lufta tanken om att gamla drömmar och förhoppningar, men kom på vägen på att jag gjort saker rätt i verkligheten. Det var ju bra. Tassar nu vidare i tofflorna.

Nygammalt

Tänker tacksamhetstankar. Hur skönt är det inte att sitta hemma hos en granne, bli överringd till ytterligare en granne, ta våra glas vin i handen och knata över gården och bara ha lite schysst vardagshäng? Det hände förra veckan. Allt vardagsfix som blir så mycket enklare i det här "kollektivet" jag befinner mig i ;). Middagar, barnfix, handlande, vindrickande.....

Jag har rent hemma. Och har köpt lite nya grejer. Jag har förvisso gått på panodil hela helgen, men att göra mitt hem till ett bättre ställe att vara på gör mig nog friskare bara det. Det börjar så smått anta formen av så som jag vill ha det. Skippar kanske att byta till en större lägenhet ändå. Två dagar i rad har solen flödat in på balkongen, har kunnat ha dörren öppen och bara njuta. Vill jag inte ha den här balkongen och den makalösa utsikten i sommar? Jo, det vill jag. Jag har ju till och med plats för en innboende nu. Det får funka ett tag till. Min inneboende och lilla sonen såg till att det blev vinfläckar på sovrumsväggen i helgen oxå, så nu kanske jag kan få rumpan ur vagnen pch fixa de äckelgröna väggarna där oxå? Vore ju grymt. Och kanske nya golv i hall och kök? Jag har faktiskt lust. För första gången på länge har jag lust. Jag vill. Ny lampa, nya bord, nya stolar, en till ny lampa, en byrå. Och rent. Bra söndag.

Med sjuka i kroppen har jag annars varit lite ynklig och är mitt i en beslutsprocess som tär. Mina tankar snurrar kring samma ämne såväl i vaket tillstånd som i sömnen, uppenbarligen. Jag måste nog komma till ett beslut snart, för det här tar på tok för mycket av min energi. Men samtidigt måste det få ta sin tid, jag vill göra det som känns rätt för mig. I den mån det går. Lita på min magkänsla den här gången.

Nu ska jag skruva nån till grej här. Ny lampa i köket visas på bilden ;)

Harmoniliv i luckan

Det har varit folk här hela helgen. Dels har jag numera en inneboende som behövde lite tak över huvudet och lite familj och det gick ju lätt att ordna här. Hon har tagit hand om mig och framförallt om lilla sonen-som avgudar henne. Härligt att se honom med henne, han är lugn som en filbunke och så glad och trygg. Hon kan stanna alltid, tycker jag.

Sen har jag haft fluffet här. Kollat mig, handlat, dammsugit, hackat grönsaker, kommit med blommor, masserat mig med tigerbalsam. Det blev till och med en liten liksom fest här på lördagkvällen med god mat och vin och skratt. Mitt i allt. Otroligt härligt.

Jag är så tacksam över mina vänner! Det må så vara att rutan för "anhörig" blev tom på sjukhuset, men det beror klart mer på att jag inte kan några telefonnummer i huvudet än på något annat!

Kanske ställer mina vänner upp för mig ännu mer än som brukligt är just för att jag inte har någon blodsfamilj, jag vet inte. Att de vet att de behövs och visar det? Vad det än beror på så är jag så glad över det.

Stora sonen och jag har fått mer balans nu när lovet är över också. I dag hade han det tufft i skolan med en väldigt oförstående lärare, men assistent och bitr rektor ryckte in och det kommer nog att lösa sig. Däremot verkar nya flickvännen vara desto mer förstående. Och hemskt söt. :)

Det känns på något vis harmoniskt här. Massor med folk har det varit hela tiden, men jag har känt att jag behövt det. Tacksam och glad för det. Just nu sitter jag här vid datorn, min inneboende sitter vid sin dator i soffan. Katten sover på pianostolen. Stora sonen med flickvän pratar och fnissar inne på hans rum. Jag är mätt och trött, men känner mig inte särskilt stressad över något. Ja, någon slags harmoni. På mitt sätt.

Jag är glad för livet i dag. Blommor till mig och er och för det! (Livet)

Omvänt

Har lagat rårakor till lilla sonen, mig och vår tillfälligt inneboende. Äter lite mörk choklad, dricker lite rött vin. Torsdag. En vardag kvar på den här veckan.

Hur är det då? Återigen har det hänt så mycket att jag inte hinner vare sig skriva, tänka på eller landa i allt. Jag skulle ha skrivit till min terapeut, men har liksom inte hunnit. Hon är på semester den här veckan och jag har hängt upp mig lite på träningen i stället för på henne. Hon är bara ett telefonsamtal bort. Men hittills har jag kunnat låta henne få ha semester i fred.

I morse var jag ledsen. Säker på en massa antaganden jag har. Men jag fick fart på jobbet och det hände en massa bra saker som svepte med mig och gjorde mig på gott humör.

Den här veckan har jag städat, om än pyttelite, varje dag. Lagat mat. Tränat flera gånger. OCH en natt stannade jag i mina känslor. Rätt ordentligt. Utan att rasa igenom helt.

Sen händer det saker med en nära och jag får bli distraherad ett tag. Dra ur jordaxeln en stund, räcka ut handen, hjälpa till. Jag är nu den som hjälper, erbjuder och får ge tak över huvudet, laga mat, låna ut kläder och lyssna och bjuda på vin.

Som sagt. Inget är statiskt. Och så var det här med etiketter. I förrgår tog jag emot hjälp. I dag ger jag hjälp.

Sen håller jag på och laddar för att göra något som jag aldrig har gjort förut i mitt liv. Har ingen aning om när jag tänkas göra det eller om jag ens någonsin vågar... Men jag laddar. För jag vill inte ångra mig. Jag vill aldrig gå omkring och ångra mig.

Be slut

Tar ett beslut. Eller egentligen flera, flera stycken. Sen sätter jag mig och väntar på någon slags räddning, märker jag. Det var väl ändå inte meningen. Men min önskan far tydligen ut i kosmos och en vän tänker bestämt komma hit och laga middag åt mig i kväll. Oavsett mitt skick.

I går slog jag sönder en dörr i maktlöshetssmärta. Dumt, för jag lyckas inte laga den. I dag har jag varit mer arg på riktigt. Blir behandlad som någon som är i vägen och det känns ju sådär. Riktigt orättvist faktiskt. Jag kan inte komma på vad jag har gjort för att förtjäna det och inte de jag har frågat heller som är insatta... Hmm...För jag har som vanligt varit den som inte ställer några krav eller beter mig bitchigt. Fast jag har sagt till mig själv så många gånger att jag måste bli bättre på det! De bitchiga vinner ju så fett i längden. Suck. Tulletrasa jag, va. Tror att kärlek, mjuka värden och ärlighet ska vinna i längden, bah! Men jag gör det om och om igen och får väl nöja mig med att det kanske lönar sig i nästa liv?

Undrar vad jag hade för mig i mitt förra liv, på tal om det? För nåt fuffens måtte det ha varit. Så fort jag har lite balans och lycka på ingång så ba, tjoff. Halk, slint spläffs så satt man där. Med lite tur så satt jag i alla fall. Har ju också hänt att jag legat helt platt när det halkat till sig.

Jag snackade med Buddha förra veckan när jag besökte ett tempel. Han hade lite allt möjligt att säga. Han sa att det skulle bli tufft på några plan men att om jag tog mig igenom det så skulle jag få tur sen. TUR, va? Kan knappt bärga mig! Vad det gäller kärleken så var han väldigt tydlig med att den som fyller mitt hjärta nu är den rätte. Men alltså, det är ju minst sagt lite fnurror på den tråden. Eller på trossen? Hur är det med kommunikationen Thailand-Sverige för Buddha? För den här hjärtfyllnaden (som då enligt Buddha oxå är helt ömsesidig) sipprar lite väl. Hål i hjärtat, kan man väl kalla det?

För er som inte vet det. Man snackar med Buddha, tänder lite rökelse, kör lite ritual, skakar en burk, får en pinne, får en lapp. På lappen står det vad Buddha har att säga dig. Väldigt praktiskt.

Han sa också att jag skulle bli sjuk, men att det inte behövde vara så allvarligt. Hoppas det var den här matförgiftningen jag hade nu så att det klart. Vill inte vara något mer sjuk på ett tag. Det räcker med allt annat, faktiskt.

Jag har åtminstone bestämt mig. Nu vill det bara till att jag klarar att vara sådär att jag håller fast vid det. Och att det är rätt beslut. Men jag brukar ju säga det själv... "Bättre fel beslut än inget beslut" Så.

Jag har lagt alla korten på bordet, serverat mina inälvor, blottat hela mitt jag och delat med mig av hjärta, själ och andlighet. Sådär, varsågod. Jag kan bara hoppas att det så småningom får någon slags omvårdnad. Men även om inte... Så har jag redan gett det och det vore dumt med ånger eller skuld.

Och nu önskar jag lycka till med arbetet, ärligheten, öppenheten, självkänslan, självbilden, relationerna, hälsan, jobbet, bilen, terapin, snösmältningen, skulden, punkterna, vänskapen och vad det nu mer kan tänkas vara.

Ah. Livet. Lycka till med livet.

Avlämning

Jag vill påminna mig själv om att jag har ett "lämnande" av mig som jag klarat utan att det blev katastrof. Det var ett litet lämnande, men dock ett lämnande.

Jag skrev det här då, men publicerade det inte. Det var den 12:e september 2009. Så det är inte jättelänge sen.

Jag vill också påminna mig om att det för varje lämnande, stort eller litet, lämnas plats åt något annat, nytt i livet. Så även den gången. Och att kärleken som sådan, enkom är en god och bra sak. Det är bara saker runtomkring som kan göra ont eller vara skadliga. Aldrig bara kärleken. Den är något bra.

2009-09-12

Jag lägger ner dig. I en liten ask där jag också lägger de magiska ögonblicken. De som bara var magiska rätt och slätt och de som var fulla av förståelse. Jag stoppar ner attraktionen och spänningen. Strax efter landar viljan att lära känna dig allteftersom tiden gick och lägger sig tätt intill känslan av att ha träffat någon så lik mig. Där jag fann likhet efter likhet och ändå bara kände mer och mer tycka om. Alltså gillade jag mig mer. Men jag fick långt ifrån all den tiden som behövts för att lära känna dig helt.
Jag stoppar ner frågorna om vad som var sant och inte och bryr mig inte om ifall jag blev lurad. För känslan av det ligger här i asken också. Jag lägger ner de blå ögonen som kunde få mig varsomhelst, närsomhelst. Och de vackra sköna fötterna. Någonstans i asken finns också den omtanke jag känt, jag tror den ligger mellan tanken om skratten och nyfikenheten. Jag stoppar också ner dofter av dig. De gillar jag, de ska vara där, de får omsluta allt innehåll.

Jag vet att jag är för trasig och med för mycket bagage för att kunna bära omkring på asken, och att det är vad som gör att jag inte kan göra annat än att lägga ner dig. Hur jag än betedde mig kom inte mitt budskap fram, det fanns nog för mycket mörker i vägen och du fick inte se allt. Inte det enkla och raka. Det fanns för lite trygghet för det. För lite ömsesidighet. Även i tryggheten. För du litade inte på mig heller.

Kanske kan jag öppna asken igen någon dag. Eller inte alls. Utanför asken bär jag med mig känslan av att kunna känna och vilja. Det behåller jag. För alltid. Det är lycka i (eller snarare utanför) en liten ask och en av alla de goda saker som kom ur det här. Jag bär också med mig av den energi du gett och alla komplimanger, även om jag inte vet vilka av dem som är sprungna ur vad. Jag har kvar kärlek. Jag låter det få vara där på en egen plats och allt det andra (mitt liv) får fortsätta parallellt.

Gott nytt (s)år.

Det kan väl i alla fall inte göra mer ont än det år som gått.

Eller?

Pengafrukt

De magiska äpplena.http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/magiska-applen.html och http://barajadaforda.blogspot.com/2009/11/efter-lysning-kommer-klarhet.html
Jag har blivit ombedd att berätta hur det gått. De funkade nämligen. Så jag börjar lite här.

Det första äpplet var ju för pengar. Vi har haft det lite segt på företaget med försäljningen ett tag, va. Som så många andra i "dessa tider". Har känts lite som att min främsta arbetsuppgift i bland varit att kapa kostnader... Urtrist. Nåväl. Den 5e november släppte vi ett nytt område och.... har haft rekordförsäljning!! På några veckor har det sålts fler enheter än vad vi gjort tillsammans på två år! Jag kommer att kunna ge mig löneförhöjning i mars.

Så gick det efter pengaäpplet. Helt magiskt, jajjemän!

Jag återkommer till de andra. I turordning.

Bestänkt

Man tänker att man bestämt sig. Och att man ska göra så. Men det är ju inte som att man är ensam i världen direkt. Så det puttas från alla möjliga håll och planen som var så rak och fin blir böjd och krokig. Det behöver inte alls vara dåligt. Men det är. Det händer. Det kan vara väldigt fint. I bland frustrerande.

Jag tänkte att jag bestämt mig och nu skulle jag göra så här. Vad då? Jag är ju inte ensam. Har ju en liten familj, har vänner, har nära. De är ju också med och bestämmer. Jag kan halka in i att tänka åt andra. Jag ska verkligen försöka att inte göra det nu. Men jag måste å andra sidan ta in att det som händer omkring gör mitt liv dynamiskt. Jag vill ju ha det så. Jag kan bestämma väg för bara mig. Det är bra, det kan jag. Jag kan påverka genom att påverka, men sen räcker det.

Jag vill bara vara i det som är vilja omkring mig. Inte vara någons dåliga samvete. Inte bara vänta. Göra och leva.

Snöflopp

Pulsat i snön i dag och gillat det. Jag hade en period i mitt liv då jag inte alls gillade snö. Eller kallt. Eller Sverige, för den delen! Jag tyckte att allt liksom var "sveriges fel" och inledde ett avancerat flyktförsök. Jag skaffade en lägenhet i Bangkok, en liten studio. Där skulle jag påbörja mitt liv i Thailand eftersom det är där jag känner mig allra mest hemma i det landet. Tre månader senare hade mitt liv förändrats fullständigt och jag sa upp lägenheten innan jag hade hunnit flytta in.

Det finns en del saker jag grämt mig över att jag inte gjort i mitt liv. Det här är inte en av dem. Tvärtom är jag väldigt glad att jag ändrade mig och inte flydde från någonting. Om man ska i väg så är det bättre att åka till det.... Än från något annat.

Jag hittade tillbaka till min kärlek till snö och vackra insjöar och skärgården. Thailand är mitt andra hem och det kommer det alltid att vara. Där man kan ha flip-floppar året om. I januari åker jag dit igen, till min familj. Men sen åker jag hem. Till mitt första hem. Och njuter av att det är vinter, som kommer att bli vår och sen sommar. Med de ljusa härliga sommarnätterna.

De finns inte i Thailand, nej. Det gör det inte.

Torrfot

Lilla själ. Sådärja. En tillbaka, en ny, en bort. Livet tassar på, va.

Jag vill göra bra. Jag vill räcka till. Jag vill laga det som är trasigt. Små själar och stora män. Och små män. Och stora och små flickor. Jag ser en massa vackra saker och vill bära omkring på dem och dela ut dem. Och se till att alla har torrt om fötterna.

Stora sonen är blöt om fötterna, men han fixar med plastpåsar och kängor. Lilla sonen fick nya vinterkängor. Jag kan inte bestämma mig för om jag är glad över snön eller inte. Lite, tror jag.

Blad vänds, fester planeras. Ett nytt år inom kort. Jag förlåter, vill bli förlåten. Vill att klokhet och kärlek ska vinna över ilska och dumhet. Nya liv tar form, så även mitt. Musik i öronen och vin i munnen.

Pratar lite med Buddha om koll åt höger och vänster och omhändertagande av fluff och de som påverkas av mina val. Bland annat. Tänder ett ljus. Tänker på Jhonny, det var dödsdagen i lördags. Åren går, smärtan består. Pratar med Buddha om det oxå.

Men nu är det dags för annat.

Prio

I natt skulle jag flytta på en grej. Rev ner det enda julpynt jag har så det gick sönder. Det var en julgranskula i form av ett par flipfloppar. For i golvet och gick i bitar. Trist, svårt att få tag på nya och jag gillade verkligen den här julgranskulan... Så här kan jag fungera då... Jag sopar in skärvorna mot väggen, lägger ett papper över. Det är ju mitt i natten, ok?

Men när jag kommer hem så sätter jag i gång med disken, kollar facebook, chattar lite. Städar och plockar lite, sätter i gång en tvättmaskin, städar lite till. Rent kök nu.

Skärvorna ligger kvar under papperet i hörnet. Så skulle min vän krönikören aldrig göra. Men så gör jag.

Nu ska jag bara blogga klart, sen ska jag städa hallen. Saknar mina glittriga flipfloppar på kylskåpet.

Status

Det går bra för stora sonen. Han är på sin nya praktikplats nu på heltid fram till jul och han har fått massor med beröm.. :) Det är dock lite rörigt i hans kretsar, på ett vanligt tonårsvis. De försöker få till FF situationer, håller varann om ryggen... trixar liksom. Men oj, vad de går bet! Jag är djupt imponerad över hur alla föräldrar i det här gänget sluter upp. Det är verkligen inte bara jag som är en "jobbig mamma". Det finns flera, både mammor och pappor till de här lite stökiga, eller bara pubertala..., tonåringarna som är skitjobbiga!

Yes.

Telefonnummer, erfarenheter, information byts nu kors och tvärs mellan oss föräldrar och det känns verkligen hur bra som helst.

Lilla sonen jobbar på inför den stora julkonserten nästa fredag. Jag var på ett av repen och hjälpte till häromdagen. När jag gick därifrån några timmar senare hade jag ont i huden...! Det var så vackert att varenda hårstrå stog rätt upp på hela kroppen! 140 barn som sjöng 4- stämmigt som de värsta proffsen.. Om inte biljetterna redan hade varit slut (de såldes slut på en och halv dag...!) hade jag rekommenderat er alla att gå på den här konserten...

Och jag då? Jag tycker att det är lite rörigt i mitt liv, där vissa saker är magiska och fantastiska och där andra gör mig lite ont. Men jag vet vad jag vill. På riktigt. Och det får vara gott nog just nu.

Hej Livet!

Först: Jag lever! Alltså, det är inte så att jag inte bloggat för att jag det inte händer något eller att jag på något sätt gått i ide eller så. Snarare tvärtom, det händer så mycket att jag i allt tumlande faktiskt inte riktigt hinner blogga. Och kanske har inte behovet att göra det varit så påtagligt...?

Häromdagen gick jag hem från Ica (som förresten inte finns, upptäckte jag på Icas hemsida häromdagen, mycket märkligt. Vi är många här som blivit lurade, tänk att vi gått här och trott varje dag att vi handlar, hejar, delar erfarenheter och en massa annat och så har vi inte det.. Ica finns ju inte här). Nåväl, jag gick där på väg hem i alla fall. På gatan här där jag bott ett tag, där jag hamnade tack vare en kärlek. Den kärleken är borta men jag är kvar. Nu är det, som ni redan vet, hemma. Väldigt mycket hemma. Plötsligt blev jag helt yr, överväldigad. Fick känslan av hur jag kände mig och vem jag var ett år tidigare (promenerande på samma gata) och vem jag är och vad jag känner i dag. Eoner emellan är det. Det har hänt så OTROLIGT mycket. Sjukt, galet mycket. Jag skulle egentligen enkelt kunna skriva en fet roman om det här. Om allt som hänt, alla förvecklingar, alla förunderliga ting som hänt, alla relationer som skapats och andra som fallit i sär. Det har varit intensivt, lärorikt, utvecklande, magiskt, hemskt, läskigt, härligt, spännande och jag kan fortsätta så här ett tag till... som ni nog anar.

Jag är så verkligen inte den person jag var för för ett år sen. Trots att jag gått igenom perioder där jag varit extremt egoistisk och faktiskt gjort riktigt dumma saker, trots att jag mått sämre än jag någonsin gjort förut under det här året så tror jag på riktigt att jag är en bättre människa nu. Mer ödmjuk, mer tuff, väldigt mycket mer tolerant och väldigt mycket mindre dömande.

Jag har förlorat en familj och fått ett annan. Som till och med har valt mig, det är inte illa alls.

Det fortsätter att hända saker, det fortsätter att vara spännande, magiskt och läskigt. Det är LIV.

Hej Livet! Jag är här.

Årsringenting

Jag vet inte alls var jag är om ett år. Jag funderar på vad jag tycker om det..... För ett år sen var det kaos, strax efter mammas begravning och jag skulle börja med bouppteckning. Och jag var sambo.

Nu är jag citysingel, ensammamma. För ett år sen var jag inte på väg hit. Jag hade en helt annan riktning. Verkligen. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara gift typ nu. -Nämen, tänker ni- hur kunde hon ha så fel? Ja, det kan man undra. Men det hade jag. Kanske skulle jag till och med varit gravid nu. Trodde jag. Men det där med att jag inte alls var på väg hit, det var ju inte sant. Jag VAR på väg hit. Jag visste bara inte om det!

Nåväl. Om ett år, vad gör jag då? Har jag kommit tillrätta med några av de issues jag har i dag? De där tråkiga följeslagarna som jag dras med? De där inte så ljusa och goda tankarna om mig själv. Kanske har jag det. Jag hoppas det och jag kommer att göra vad som står i min makt för att det ska bli så. Jag gillar ju livet, jag vill leva det fullt ut. Utan att hindras av saker som inte på riktigt är sanna, som skapas nånstans inuti mig och som jag just nu inte riktigt rår på.

Ja, jag gillar livet. Och jag tror, vid närmar eftertanke, inte att jag bryr mig så mycket om just nu var jag är om ett år. Det ska bli spännande att se. Hej Livet!

flygande

Jag hinner typ inget. Eller jo, jag gör ju massor. Jag har värsta tempot ju. Med det finns massor mer att göra. Massor, massor, massor. Kaos är det. Vissa delar av kaoset är riktigt bra, andra jobbiga. Återigen tacksam för hjälp som dyker upp när man som mest behöver den. Tack för skruvande. Igen.

Jag är flygrädd.

Jag har varit väldigt, väldigt flygrädd. Men jag har jobbat med det i många år. Jag har övat och mediterat och övat. Jag älskar ju att resa och det har varit en strategi och ett intresse. Så jag har rest. Och gråtit och svettats och hållit många flygvärdinnor i handen. Men de senaste ... 7 åren.. har jag bara varit lite tyst vid start och landning. Inte mer. I onsdags flög jag. Vi satte oss i planet och satt rätt länge och väntade. Inget hände. Vi väntade. Sen säger kaptenen att ena motorn är trasig och att vi måste byta plan. Jobbigt.. Men jag var glad att de upptäckte felet på marken, liksom... Men grejen störde mig. Det var allt lite obehagligt... Nåväl, flighten gick bra. När jag sen skulle åka hem i går så... sätter vi oss på planet, väntar, väntar, tänker "nä.. vaffan... inte igen" väntar.. Kaptenen berättar att navigationssystemet lagt ner.. "lite gammal dator här som måste startas om " Tack för den informationen utan efterföljande valium!!!! De försöker laga, startar om flera gånger, vi väntar. Sen säger de att vi nog blir tvungna att byta plan. Men det finns inget att byta till.. På 20:e försöket får mekanikern igång det som ska i gång.
Vi börjar ta oss så sakteliga framåt på startbanan. Sen stannar vi. En dörr har gått sönder. Ok... här kraschar jag mentalt. Gråter och håller på. Jag har återigen hållit en flygvärdinna i handen. Men flighten går bra sen.... Jag har frossa och min kära medpassagerare och tillika kollega lämnar inte min sida för en sekund. Väl på Arlanda hamnar jag sittandes på golvet i ankomsthallen, illamående och snurrig. Det är inte många som tror mig när jag säger att jag i grunden är det rädd för att flyga. Som med en massa annat i livet. Folk som känner mig ytligt tror inte att jag är rädd. Konstigt, för jag är ju rädd för massor av saker.

Men jag flyger ändå. Hurra, det gör jag!