söndag 28 februari 2010

På begäran!


Okejrå. Den här väggen blev målad. Fint, va? Jag har valt färgen, tillägger jag nu. Och står för det. ;)

Måmåla


Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

Alltså...

Alltså. Herregud i himlen.. Eller något motsvarande. Hur mycket kan man sakna en annan person?

Å jag blir typ så här, "meh.. kom igen. Kom tillbaka nu rå, vaffan" eller ba.. "jaja.. så får man väl hitta på nå annat kul i livet då" Fast det däringa sistnämnda är bara mitt eget lilla spel för mig själv. För jag kommer ju inte på något annat just nu.

Förslag mottages tacksamt.

Så länge går jag hem till grannen och målar. För det är jag en himla fena på.

lördag 27 februari 2010

En å annan vinge


I går kände jag som en liten fjärils vingfladder några sekunder en gammal välkänd känsla. Den där känslan jag kan få av att se något vackert, höra något glatt, göra något roligt. Känslan som infinner sig i en topp. Det var bara ett par sekunder. Men den var där.

Jag hade sovit rekordmånga timmar, hela 6 till antalet och hade haft en kväll med lugn. Ingen stress, ingen press, var inte i flyktberedskap. Min kropp slapp för några timmar pumpa ut stresshormoner. Vila är gott. Sömn är god.

I dag har jag sovit ännu mer, mer inte med samma lugn. Stressad av stöket härhemma, allt som måste göras. Men jag gör inte det, inte städar. Ligger kvar i sängen länge. Äter frukost. Går till gymmet. Fikar med en granne. Handlar på Ica.

Gör lite vanliga grejer alltså. Men ser inte till att ta bort skiten som stressar mig. Vad är det för dum mekanism som gör det här?

Det är väl för att förnuftet inte är särskilt väl kopplat till känslolivet, antar jag?

Men jag har någon slags förhoppning om att det så sakteliga kommer att bli bättre.

Och på tal om något helt annat så vill jag byta lägenhet igen. Jag var kanske lite för snabb och oförnuftig när jag valde den här. Det blir liksom inte riktigt bra.

Jag har varit på massage i kväll. Fått höra en annan historia ur livet. En historia så olik min, men oxå med gupp och hål och mörker och ljus och kärlek, spänning, nyfikenhet och vänskap och tillit och svek. Det var spännande att få höra.

Nu ska jag hänga med barnen. Både den lilla och den stora. Och med Tuffa och Buddha förstås.

Vingarna (fåglarna, då) på bilden fick jag som en hälsning av en vän. En sån vän som står ut med mig alltid och finns för mig alltid. Vad jag än känner, vad jag än tror, vad jag än vill.

Jag hoppas få känna av mer vingar framöver. Både fjärilsvingar och andra vingars slag. Mina?

torsdag 25 februari 2010

Skruvat

Jag pratade med en av mina brorsdöttrar i dag. Ett långt förtroligt samtal där jag berättade massor om hur jag mår, vad som har hänt, vad som händer. Med mig, runtomkring mig. Vi pratade när jag körde in i garaget och samtalet bröts. Hemma hos henne undrade mannen varför hon såg så glad ut. "Jag pratar med J och hon berättar om sitt liv. Hon ringer snart igen, så du får ta hand om barnen"

Han hade sett lite förvånad ut så hon förklarade "Men det är trevligt att hon delar med sig så att jag får känna mig delaktig och sen är det så skönt att prata med någon som är mer skruvad än jag"

Jahapp, ja. jo. Det är nog alldeles sant. Det är ju kul att man glädja någon!

Fast jag tyckte det var roligt, på riktigt. Hennes liv har då sannerligen inte varit någon dans på rosor hela tiden, det heller. Jag är glad över vår kontakt och att vi får vara en del i varandras liv numera.

I går fick jag ett brev av henne. Japp, handskrivet. Hon är bra på det där. Det var ett väldigt fint brev och hon hade skickat med ett foto på sig och sin familj. Nu sitter det på mitt kylskåp tillsamman med foton på min del av familjen som bor i Thailand.

Hon är närmare, hon finns i samma land som jag och jag gillar att tänka på det när jag går förbi och tittar på fotot.

Nyhopp

Det kom ändå lite hopp till mig i går. Jag låter det vara bra. För hopp ger mig en styrkepuff som jag verkligen behöver för jag har så himla mycket att jobba på med. Letar efter en quickfix men inser egentligen att det inte finns. Får lov att landa i det, även om det känns fruktansvärt jobbigt mellan varven.

Egentligen vet jag inte om det är alldeles bra. Med hoppet. Men så länge jag skiljer på önsketänkade och hopp så ska det väl ändå vara bra. Jag bestämmer mig för att det är bra.

Sedan är det här med glädjen. Den som envisas med att lysa med sin frånvaro. Steget från totalt mörker och elände till glädje är stort. Jättestort. Så stora kliv klarar nog inte ens jag med mina långa ben att ta. Men från totalt mörker och elände till nyfikenhet är inte ett lika stort steg. Det ska jag väl kunna klara?

Så nu ska jag hoppas lite och vara lite nyfiken.

Jag vill så gärna komma ur det tråkigaste. Att det är så mörkt och meningslöst.

Att vara på gränsen är ok. Att ha mina "ups and downs" är ok. Så länge jag har mina toppar kan jag stå ut med dalarna. Men här, nedputtad från kanten knatandes omkring på botten av hålet varv efter varv, vill jag inte vara.

Hopp och nyfikenhet. In i det, go bejbi, go bejbi.

onsdag 24 februari 2010

Dröm

Nu sjunger jag och stora sonen. Jag sänker kraven på oss.

Han gör så mycket bra och jag vill inte tjafsa, vill inte att vi blir osams. Jag vill vara med honom på ett bra sätt. Ha roligt i hop. Jag behöver det. Jag tror han behöver det.

Jag åt frukost med och hade möte med hans assistent i dag. Han vill så väl. Han är så bra. Men kraven höjs på sonen när skolan fungerar bättre. Han måste liksom göra mer. Ochhan har en gungig vecka med humörsvängningar. Och det har ju jag med...

Så nu sjunger vi i stället. Och struntar i alla krav en stund.

I dag var det terapi för mig. Sänka kraven och öka resurserna.

Jag sov middag när jag kom därifrån. Det var extremt länge sen jag gjorde det. Jag drömde.

Min önskan om att få vara i en låtsasvärld en stund gick i uppfyllelse. För jag drömde om det jag helst vill ha.

Jobbigt att vakna upp från det.

Jag försökte be om hjälp i dag. Jag fick ingen. Det kan bero på att jag var extremt otydlig.

För att jag innerst inne vet att jag inte kan få den hjälpen.

Nu ska jag sjunga mer.

Ojdå.

Jag menade inte att störa. Eller förstöra. Jag är själv väldigt förvånad. Och det blev en bitterljuv känsla. Och frustrationen blev större och frågorna fler.

Men jag har saker jag vill berätta för din skull också. Jag hoppas jag kommer att få göra det snart.

Jag vill hamna i en låtsasvärld. Så att jag orkar. Kan jag inte få vara där bara en liten stund?

Jag försöker landa igen i att jag inte vet. Men jag undrar ju så mycket att min kropp nästan antagit formen av ett frågetecken...

Du tycker det har gått kort tid nu. För mig är det som en smärre evighet.

Vi brukade ha samma tidsuppfattning. Det minns jag.

Jag önskar mitt minne bort nånstans där pepparn växer.

tisdag 23 februari 2010

Ingenting

Smeker förbi
en tanke
ett hopp

Dör igen
men inte viljan
det enda

Hoppet gror
gör hål i bland
som hetta på is

Släpper taget
snurrar ner
vimlar bort

Upp igen
inga svar
ingenting

Ingenting
ingenting
ingenting
ingenting

Bara tystnad
utom mina vener
intryckta

Ingen andning
där mörkast är
ropar jag

Men ingenting

Ingenting

Inte en skälvning
inte ett brus

Ingenting

måndag 22 februari 2010

Virrvarr

Mitt i, eller i början av-jag vet inte riktigt var jag är, släppandet av mina inrotade strategier så klarar jag det inte längre själv.

I helgen var det svårt igen. Gjorde min läxa. Det värsta jag gjort på länge och jag trillade ner från kanten. Fett. Plask rätt ner i det mörka.

Trots bilden av mig på stigen. Men jag behåller den. Nu mer än någonsin tror jag. För upp ska jag.

Det har hänt massor i dag och sen i lördags.

Känner nu att det är för svårt och känslosamt att skriva om här, jag måste få be om att landa i det lite mer.

Jag är rädd. Rädd för att meningen inte ska komma till mig, att jag ska vara fast i måsten.

Samtidigt får jag hjälp. Jag kommer att få hjälp på riktigt, det är vad som sägs och vad jag hoppas och tror. Det skrämmer mig att jag tas på allvar och jag är tacksam över att jag tas på allvar.

Jag undrar vem jag är och vart jag är på väg.

Jag kastas mellan en tanke om att jag aldrig skulle ha gett mig i det här. Att jag skulle ha blundat och aldrig släppt mina strategier och en tanke om att det är det jag måste göra, släppa dem- falla och hitta ett nytt liv. För jag vill ju inte ha det här. Jag vill ha stora delar av det här, men jag vill ha glädje i det.

Riktig glädje, som jag kan lita på.

lördag 20 februari 2010

Vägen upp


Jag tänker mig mig själv på en stig på ett högt, väldigt brant berg. Stigen är snirklig, smal och stenig. På sina ställen går den vågrätt längs med berget, i bland brant uppåt och ibland till och med lite neråt. Jag går på stigen med ryggsäck och vandrarkängor. Och en stav. Det är varmt och jag svettas.

I bland har jag följe av någon annan, eller flera andra på, på stigen. Men den mesta av tiden vandrar jag på stigen alldeles ensam. Jag kliver över ett stenröse, det är svårt med balansen, jag är trött och har gått hela dagen. Solen har nästan helt gått ner och det är mörkt. Stigen slingrar sig nedåt över röset och jag gå i en nerförsbacke.

Här stannar jag. Någon därute frågar mig mig "Var är du på väg?" Jag pekar upp mot toppen av berget som knappt syns i mörkret.

"Upp, svarar jag. Jag är på väg upp dit, allra högst upp på berget"

fredag 19 februari 2010

Återfall

Jag har haft ett första återfall på tre år. Destruktivt beteende. Äcklat ner mig. I förrgår var det.

Sprang till min terapeut i går, det blev en dubbeltimme med övertid. Har lite baksmälla efter att allt terapeutande. Men vi hittade roten och verktygen. Det är en frihet utan dess like. Det behöver faktiskt inte hända igen. Inte nu, inte om tre år igen. Det behöver inte det.

Jag gick tillbaka till vad jag lärt mig om varför jag tidigare varit så destruktiv och hur jag tog mig ur det då. Jag måste tillåta mig att vara i mina jäkla känslor. Nu gjorde jag inte det den här veckan. Jag har himlat med ögonen åt mig själv. Slagit mig i huvudet med att jag får skylla mig själv, gjort ett helt kluster av små och stora anledningar till varför jag är så dålig och varför jag blir lämnad. Otroligt egofixerat. Som att saker bara skulle bero på mig...? Det här har hursomhelst inte gett mig något utrymme att landa i vad jag känner på riktigt. Jag har "varit duktig". Så himla bra på det.

Så, jag har slagit mig i huvudet med mitt kluster och "skyllt mig själv" och försökt vara i nån normal miljö. Städning och träning och matlagning och sociala kontkter. Det är bra. Det ÄR bra. Men jag har inte haft balansen jag behöver. Jag har återigen tryckt undan. Tills det måste ta uttryck på riktigt. Men det blev inte på riktigt, det blev fel. Fel uttryck. Äckla ner i samma bana som jag slagit mig i huvudet hela veckan.

Jag ska fortsätta göra de här bra sakerna. Ta mina städkvartar, vara social, laga mat, träna-ta hand om mig och mitt liv. Utan att glömma att VARA här. Och i vad jag känner. Jag får känna mig ensam. Jag får känna mig övergiven. Jag ÄR det i bland och det FÅR jag vara ledsen över.

Allt är inte mitt fel, jag ska inte bara skylla mig själv. Jag är inte värd att bli misshandlad av mig själv såhär.

Jag fick en asjobbig läxa av min terapeut. Jag blir helt kall bara jag tänker på att göra den. Jätterädd. Men när jag gör den kommer det inte finnas någon som helst chans att fly undan vad jag känner. Inte en chans. Jag är ju bara så rädd att känna det....

Men hon har rätt. Det är bättre och sundare att känna och rasa ut än att ramla tillbaka i dessa självdestruktiva mönster.

Jag vet att jag "reagerer överdrivet" på att bli lämnad. Men det är ju jag. Jag vill ju vara genuin. Det är så här jag känner. Jag vill inte spela spel. Och den här gången gjorde jag inte det. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig med någon i hela mitt liv som jag var den här gången. Jag blev lämnad ändå. Men jag kan inte se tillbaka och ångra att jag inte var mig själv. Det har jag gjort så många gånger förut. När jag ändrat mig efter något jag trott att jag måste vara och smulat sönder det som egentligen är jag. Vilket senare visat sig varit helt fel av mig att göra. Och som jag sedan ångrat så fruktansvärt. Den här gången gjorde jag inte det.

Okej, ett återfall. Men jag fortfarande på väg uppåt. Och det har jag varit ett tag nu. Även mitt under återfallet så var jag det.

Små, små steg...

onsdag 17 februari 2010

musikstök i mitt kök!

En besvärlig grej har dykt upp. Hade en period för sådär snart tre månader sen när jag var så glad att jag sjöng och dansade varje dag. Då lyssnade jag på en särskild musik. Nyhittad. Var t o m på en spelning med bandet i fråga under sagda period. Sprall!

Det var så jäkla schyssta dagar och nätter då. Inte för att jag sov särskilt mycket då heller, men det berodde inte på panikångestattacker utan snarare prillrus i hela kroppen och alla sinnen. Förväntansfull glädje, härlig närhet, drömmar. Även om det, beroende på mina spöken och yttre påverkan inte minst, fanns tillfällen då jag oroade mig så var det hanterbart, för det fanns någonstans där jag kunde hämta glitter.

Okej, den besvärliga grejen. Den här musiken. När sen allt detta glitter och denna förväntan och alla drömmar och styrka försvann ur mitt liv så blev det ju mörkt och eländigt. Minst sagt.

Jag försökte då liva upp mig själv med musik på hög volym mellan varven. Den här musiken, då. När det var så tungt och hemskt. Osedvanligt korkat. Nu gör den ju bara ont att lyssna på! För vad relaterar mitt svaga sinne till? Det glada och glittriga och spännande eller det mörka, smärtsamma, tråkiga?

En gissning får ni.

Förresten.. ni ska få en ledtråd. Här e en av låtarna:

From hundreds of miles you cry like a baby
You plead with me, shout, scream, tell me I'm staying
I know I know I know, I'm still your love
Back from the last place that I wanted to fake you
Laugh with me, shout, scream now tell me you're staying
I know I know I know, you're still my love
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Box after box and you're still by my side
The weather is changing and breaking my stride
I know I know I know, it's just this day
House after house, just like car after car
You see club after club and it all seems so far
I know I know I know what else are we here for
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Stick your hands inside of my pockets
Keep them warm while I'm still here
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
Last night I was writing about you
I know my screaming and shouting won't keep you
I know I know I know, you're still my love
I wake up to the sound of you working
You're one room right over, stressing and loving me
I know I know I know, be still my love
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you
Stick your hands inside of my pockets
Keep them warm while I'm still here
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
Stick your heart inside of my chest
Keep it warm here while we rest
Tell them this love hasn't changed me, hasn't changed me at all
The same as I love you, you'll always love me too
This love isn't good unless it's me and you

tisdag 16 februari 2010

Minnenu

Och så snubblar hjärtat in i tarmarna. Trasslar till sig.

För jag har fastnat vid ett minne eller spinner vidare till nästa. Den spända masken över ansikte och kropp löstes upp inför din blick med alla svaren den gav utan att frågorna ens ställdes.

Då märkte jag att det som stramat över ansikte och kropp hade hindrat mina steg-det var inte det stöd jag trott. När det krackelerade inför dig kom blicken upp och framåt och stegen blev långa och mjuka. Det var då. Nu mest snubblar jag.

Jag vänder mig runt och nästa minne lyser över mina ben helt klart. En tröja, en lukt spinner vidare i en dröm vi hade tillsammans.

Minnena är många och de kan vara våra om du har dem kvar. Annars är de bara mina i en strid ström mot, med och i mig. Många minnen på kort tid som jag tänkte var de första.

måndag 15 februari 2010

Duktack

Vänta lite nu... Har jag inte sagt till mig förut att jag inte sak summera dagen innan den är slut?

Här kommer inlägg no 2 i dag....

Stora sonens assistent verkar hur bra som helst, vi pratar varje dag och han är väldigt mån om sonen och att altt sak fungera. Och sonen gillar honom. Sonen har kommit i tid till skolan och hjälpt till lite hemma.

Buddha är jättesöt och gillar min couscous. Sonen tyckte att middagen var vrålgod. Jag har tränat. Jag har skickat ett mejl till Tele2 om grejer de gjort fel, alltså tagit tag i en surdeg.

Jag fick en alla hjärtans dag middag i går trots att jag är singel.

Jag har gjort bra i från mig på jobbet. Jag har nästan ingen skitig tvätt kvar.

Ja, kolla- det fanns ju en massa bra saker att hänga upp sig på i dag. Och här kommer den bästa;

Jag fick ett mess mitt på dagen av en kär väninna som jag inte pratat med på typ ett halvår. Där stod det: "I dag hör jag vårfåglarna och tänker på dig." Blev helt varm i magen och fick en tår i ögat.

Den, du. Går ju inte att vara gnällig när man tänker på allt det här.

Duktighet och tacksamhet.

Gnäll


Det här med plantorna, va... Det jag gör som är bra som jag ska fokusera på. Inte alltid helt lätt.

I dag tog jag in posten för första gången på två veckor. Hur enkelt är det att vara nöjd med att man tagit in posten samtidigt som det slår en att man inte gjort det på TVÅ VECKOR? Ursäkta mig. "Jamen, guuud- vad bra jag är! Jag klarar av att låsa upp en låda och ta ut lite kuvert med innehåll ur lådan. Yeeaahjj!"

Jag lagade middag i dag. Andra gången på tre dagar. Duktig flicka. En bönsallad i lördags och en tomatröra med couscous i dag. Jäkligt avancerat va. Hur lätt är det att vara nöjd med det när jag proppade i mig en massa (jag menar en massa!) chips i lördags. Jag gillar knappt chips ens!

Jag vägde mig i dag oxå. Tänkte väl att det var dags att slå mig själv i huvudet lite, det var ju några dagar sen sist. Funkade hur bra som helst. Tjoff, ba!

Status för dagen sattes nog när jag mötte honom i morse. Körde förbi varann i varsin bil. Han såg mig inte. Jag syns fan inte. Konstigt, med tanke på hur stor jag är...

Så. Tack för att jag fick gnälla av mig lite.

Jag har också jobbat som en iller, varit och tränat, tvättat en maskin med tvätt, städat lite i köket. Men det behövs städas igen, för nu har jag ju lagat den där maten...

Vattna plantor... Jaja. Krävs nog att man får sova lite om man ska orka det. Jag är väldigt trött, känner jag.

Nu gnällde jag visst lite till..?

Tröttgnäll..?

Nämen, höll på att glömma! För en stund sen när jag var på väg hem så smet jag inom videobutiken för att köpa cigg, dårå. Vilken låt spelades? Jorusåatt. Halo.Tänkte vända men stålsatte mig. Köpte mina cigg å hade brådis ut. Började inte gråta förrän jag kom innanför porten. Med syra i magen (och då menar jag inte den man SKA ha där för att kunna smälta maten) som sved som chili i ett öga.

Men nu har jag hört mer än en strof av den. Gick ju inte alls bra. Verkligen inte.

Nä, nu får det vara färdiggnällt för i dag. Ska hänga lite tvätt. Jätteroligt.

söndag 14 februari 2010

Råtträtt


Alla hjärtans dag. Även de hjärtan med hål i.

Jag har skickat blommor till två personer. En blev glad, jätteglad. Den andra vet jag fan inte alls vad den blev.

Jag blev bjuden på alla hjärtans middag av Lo efter en lång jobbhelg. Myyyyys. Fina, fina Lo.


Stora sonen har tjatat om en råtta. Han ville ha en råtta. Mest av allt. Jag har sagt nej. Jag har sagt upprepade gånger i ett halvår. Och förklarat. Jag ORKAR inte, jag HINNER inte ta hand om ett liv till. Det räcker. Kära son, du glömmer ju på väg från köket till hallen att det är meningena att du ska gå ut genom dörren.... hjärtat, det kommer att inte att funka. Jag älskar djur. Det kommer att bli jag som tar hand om råttan. Jag VILL inte det.

Detta har upprepats otaliga gånger.

I går var jag på fest hos kär granne. Vid midnatt ringer stora sonen till mig. "Mamma, jag behöver få prata med dig om en grej.." "ookej... " (Mamma rätt avslappnad efter ett par glas vin, vilket denna kloka unge naturligtvis har koll på, dessutom är jag ju på fest och borde således vara på rätt gott humör) "Men du måste lova att inte bli arg!" *rätt orolig mamma där*

"Okej, jag ska verkligen försöka" "Jo... för en å en halv vecka sen köpte jag en råtta. Den har bott hos oss sen dess."

"VAAA??? Näää... " Här ungefär börjar jag fnissa. "men hur har jag inte kunnat märka det?"

"Jag har tagit hand om den jättenoga, skyndat mig hem efter skolan och hämtat honom, jag har haft en lista som jag skrivit för att komma ihåg allt jag ska göra med honom!"

Här ungefär börjar jag skratta högt. Ungen har fintat mig med besked och mina argument faller helt platta. Han HAR ju tagit hand om råttan. Så bra att jag inte ens märkt den! Och han har skrivit en lista! Jag som alltid tjatar på honom att använda listor för att komma i håg när nu hans minne och planeringsförmåga är som en myggas... Råttan fick honom att skriva en lista. heja Råttan!

Ja, han får behålla den. Om han sköter den.

Grejen är bara att när jag kom hem blev jag presenterad för Buddha, vilket är råttans namn, och föll pladask för den lille krabaten. Han är ljuvligt underbar.

I kväll när sonen ringde och sa att han skulle till replokalen blev jag genast orolig för Buddha och hans känsliga öron. Sonen lugnade med att han skulle lämna hem Buddha innan han skulle repa.

Sådärja, jag är körd. Kär i en råtta, vår nye lille familjemedlem. Nu har jag ett till liv att oroa mig för.

Bra, va?

lördag 13 februari 2010

Nu en stund.

Jag är här. Du fattas mig, men jag är här. Jag har rätt mycket fart, det händer saker, jag har mitt nät, jag har mina grejer. Jag försöker att vara i mina känslor, att inte bara ösa på. Landa och känna efter. Vara här och nu, en stund i taget. Inte för kort stund i taget. Vattnar mina plantor.

Ja, jag är här.

tisdag 9 februari 2010

Energi

Jag har en känsla kvar i kropp och sinne efter dagarna i Arvika. En känsla som jag inte vill ska försvinna. En känsla som kommer sig av att jag vill vara mer som en del av de människor jag träffade och mer som Dick. Mänskliga, riktiga möten. Ta vara på livet, det förunderliga, det vackra. Och allt annat. Det här är ju livet. Jag fick ett mess med ett citat av en vän som sammanfattar det här.... väldigt bra.

"Världen är oändlig- oändligt tydlig och oändligt hemlighetsfull. Och det är här vi lever. Mer kan vi inte göra."

Jag började trött i dag. Ville ligga kvar i sängen. Stora sonen gick upp före mig! Han hade ställt klockan! Och han gick upp! Han skulle göra sin andra dag med sin nya assistent, 2 meter långe E. Det är bra, det är goda krafter. Stora sonen är bara nöjd med att han fått en assistent. I går hade han släpat runt på 2 m långe E och presenterat honom för alla sina vänner och lärarna som sin assistent. Bra och klokt, sonen. Avdramatisera.

Jag fick energi av att sonen var glad och uppe. Senare fick jag träffa 2m långe E och jag blev oxå förtjust i honom. Nu finns det ett hopp och ett ljus. E har även tidigare varit assistent åt en kille med ADHD, så han är inte ovetandes om vad han gör. Han var öppen och positiv.

Vi är glada för det här. Jag har sett lite driv hos sonen i dag vid flera tillfällen. Och jag fick också...

Jag fick tillräckligt med energi för att jobba över och ta tag i några surdegar som låg. Energin räckte sen vidare till förbi och in på Ica och sen till gymet och för så mycket träning att jag blev helt yr i benen. Hem och fixa kvällsfika till mig och stora sonen, te och macka och gott samtal. Jag satte mig inte ens framför datorn när jag kom hem. Jag plockade ur diskmaskinen i stället. (Vattna plantan, vattna plantan!)

Sonen nattad, tvätt tvättad, jag badad och ett telefonsamtal till en vän.

Ja, det här var ju som en vanlig dag. Väldigt lik en i alla fall.

De små, små stegen hade lite förlängning i dag. I rätt riktning tror jag. Det är ju här jag lever.

måndag 8 februari 2010

Sorglad

I dag var det begravning.

Min bror Dick begravdes. Eller i alla fall hölls en begravning. För att begrava är väl att gräva ner? Han grävdes inte ner i dag.

Vi var på Rackstadsmuseét i Arvika. Det var rätt ställe tycker jag.. En vacker byggnad fylld av konst, med solens strålar in genom fönstret, över kistan och oss som satt där. Vi, 70 personer. Familj och vänner. Nära och kära.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.

Under söndagkvällen var vi hemma hos Dicks fru. Hans ena dotter var där, min fina brorsdotter som är mig så kär. Hans frus barn var där. Vi pratade om Dick. Jag fick höra historier jag inte kände till sedan förut och andra som jag hört många gånger förut. Båda varianterna kändes lika bra att lyssna till. Vi satt i hans kök. Men utan honom.

Dick och hans fru har en särdeles kärlekshistoria. Som jag tar fram och värmer mig med i bland. De hade nu varit gifta i 12 år, men känt varann sedan de var 12. Hon hade då skrivit i sin dagbok "Det har börjat en ny pojke i klassen. Han ser inte mycket ut för världen, men han klär sig snyggt. Han skriver bra uppsatser... jag tror jag har mött min överman där."

Kanske skriver jag någon dag mer om deras historia. Den är glad och varm.

Dick var en underbar berättare. Och han skrev underbara brev. Jag undrar hur många brev den mannen skrivit i sitt liv? De flesta jag träffat de här dagarna har berättat om brev Dick skrev till dem. Även han och jag har brevväxlat. Jag är nog dock en av de få som fått handskrivna brev av honom, för jag tyckte de maskinskrivna var opersonliga. Det sa jag till honom och sa också att eftersom jag faktiskt var hans lillasyster så var jag värd att få handskrivna brev. Sen fick jag det. Jag tror jag var 14 år när jag bad om det.

En av mina vänner kom direkt från en jobbresa och mötte upp mig i går för att vara med som mitt stöd. Jag kommer alltid att vara honom tacksam för det. Han träffade Dick i somras och "föll" direkt för honom. Vilket jag förstår, förstås-men det gjorde mig stolt och glad också. Och tycket var i allra högsta grad ömsesidigt, vilket Dick påpekade vid flera tillfällen. Min vän erbjöd sig själv att följa med på begravningen och jag har under hela tiden vi varit där känt att han uppskattat att vara med. Att får lära känna Dick ännu bättre trots att han inte finns kvar bland oss. Min vän fick några tankeställare om livet med sig från det här och han berättade att personer som Dick gör att han ser fram emot att bli äldre. Det är en bra sak. En fin gåva.

Hans erbjudande om att följa med dit är otroligt värdefullt för mig. Det finns ingen person som är ett "naturligt val" som skulle följa med. Jag har ingen kärlek vid min sida. Inga andra syskon i det här landet som kan följa med. Inga föräldrar. För mig kändes det otroligt svårt att be någon ta ledigt från jobbet och allt annat för att åka till Arvika två dagar.. För något så trist som en begravning...För bara min skull... Men jag ville verkligen inte åka själv. Och nu i efterhand inser jag hur otroligt dåligt det hade varit för mig att åka själv. Han behövdes verkligen där vid min sida. Verkligen. Min tacksamhet tar plats i mitt hjärta och den kommer alltid att finnas där.

Att en av Dicks goda vänner var min väns gamla filosofilektor (omtyckt sådan ska tilläggas!) gjorde det inte sämre. Hej lilla, lilla värld!

Dicks önskan var "inga blommor, inga pengar till välgörenhet-ha roligt i stället! Ha fest, drick champagne, var glada!"

Vi gick honom till mötes i det mesta. I allt utom att vara glad. Det var svårt. Väldigt svårt.

Men mitt i allt... så träffade jag så många fantastiska människor de här dagarna. En del som satt spår i mig och fått mig att tänka lite nya tankar... och det.. är jag glad över.

Så, min käre bror. Jag gav inga blommor, inget till välgörenhet. Jag kom festklädd och drack champagnen. Och jag har hittat något att vara glad över i sorgen över att du inte finns hos oss längre.

Jag hoppas att de fina minnena snart inte kommer att smärta mig, utan lysa upp min tillvaro. Jag är glad att ha känt dig och vill inte vara utan. Även om jag så innerligt önskat att det kunde ha få fortsatt många, många år till.

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Svensk fosterländsk sång från 1822.

söndag 7 februari 2010

Fokus

Jag har nu kört bil till Arvika. Bara varit med mig i flera timmar. Lyssnat på musik, tänkt massor. Bland annat på det här...

Lite som när jag yogar och mina tankar far i väg och jag måste återta fokus måste jag nu återta känslan av det goda.

Att kärleken i sig inte är det som gör mig illa.

Jag saknar det goda, mjuka, varma. Det fina och kärleksfulla. Det livfulla. Drömmarna och förhoppningarna. Det delade. Det ärliga och öppna. Det gemensamma. Det ömsesidiga.

Om jag inte hade upplevt det just hade jag inte saknat det. Om jag inte hade upplevt det så.. hade jag inte fått uppleva det!! Det hade i sig varit en förlust. Jag måste ge mig själv att det var på riktigt. (Den är svår.. för tänk om det bara var på låtsas ändå?)

Så här skrev en väninna till mig för ett tag sen: "Kärlek är inte smärtsam. Ensamhet, rädslor och övergivenhet är smärtsamt. Känslan av att inte duga är det. Men kärlek är inte smärtsamt - den är stor, varm, givmild, kräver inte något tillbaka."

Så alltså, tillbaka med fokuset.

Skapa mina egna drömmar, även om det är svårt (väldigt svårt) när jag känner mig enbent. Ta hand om mig, för mig själv är den enda jag kan ge mig på att försöka kontrollera eller ändra på. Göra mina val utifrån mig.

Jag håller också på att ta mig ur chockskadan så sakteliga tror jag.

Jag känner inte längre att jag inte förstår alls. Jag tror nog att jag förstår mer än vad jag velat erkänna för mig själv. För att jag ser mig själv reflekteras i det. Och jag förstår nog bättre än någon annan, verkar det som. Och i min förståelse är jag inte arg eller fördömande.

Jag kan ha fel. Jag vet ju inte. Men det spelar mindre roll. Jag är glad för det kärleksfulla.

Jag tar riktning och sen sats. Jag tar ett och annat beslut som jag kan känna mig nöjd med.

Och riktningen är framåt.


Men.. jag måste bara tillägga.. Även om nu kärleken inte är ond, så visst sjutton är den ibland såväl blind som halt (lam i bland?) och också rätt klumpig mellan varven..?

lördag 6 februari 2010

Yagdag


En lördag, va.

Sov till typ 12. Stora sonen gick upp före mig, mycket, mycket ovanligt. Men han satt å andra sidan inte uppe och pratade i telefon till halv fyra på morgonen, det gjorde jag. Ett samtal där jag skrattade massor. Himla skönt och värdefullt.

I dag har jag;
Handlat. Som jag avskyr.
En mutter till sonens enhjuling skulle vi ha. Besökte fem ställen innan vi till slut fann den. (TACK Sportsson, Kungens Kurva)
Bildförstoringar till begravningen av min bror. Då vi ska ha fotoutställning och dricka champagne.
Busskort till stora sonen.

Ja, det var väl typ det..?

Har under denna shoppingrunda som tog 2-3 timmar vid ett tillfälle suttit på golvet på Claes Olsson och djupandats, stått mitt i Skärholmens centrum och gråtit, såväl bråkat som kramats med stora sonen.

Ska det vara så här? Jag tror ärligt talat vi inte är så många med de här problemen. Vad fan, det är väl bara att åka och handla? Nämnde jag att jag liksom ömsom skjutit på och laddat för att göra det här under hela veckan? Och att jag har haft två vänner som kollat att jag gjort det....

Ja, jag gjorde det åtminstone. Jag får väl klappa mig själv fint för det.

Sen blev det gymet. En timmes konditionsträning som var ljuvlig. Bara jag. Alltså jag känner mig ensam på gymet. På det bästa av sätt. Ingen stör, jag har min musik, ingen telefon. Bara jag.

Sen hem. Yoga.
Djupandning ska jag göra i tio minuter. Det bara går inte. Jag vill slåss, skrika, gråta, hoppa omkring. Min kropp vill inte alls fokusera på tredje ögat, andas och köra mantra.

Jag klarade tre minuter. Sådär, va.

Sen lite ryggflex. Bra.

Avslutar yogan med "Lugna hjärtat" meditation. Mycket bra.

Jag har i alla fall yogat ett pass. Det får vara en planta. Varför kunde jag det i dag? Jag bestämde mig för att det var viktigare än att städa. Att jag kan behöva så mycket balans som möjligt inför de kommande dagarna. Det är begravning på måndag och jag åker till Arvika och familjen där i morgon. Snällt av mig att vilja ge mig balans, tycker jag.

Nu ska jag laga mig nån mat oxå. Ännu en planta. Det blir mycket vattnande i dag. Även här för att det känns viktigare än städningen.... Och för att jag ska gå framåt, uppåt. Inte stagnera.

När jag tränade så for mina tankar i 180. Snälla mot mig i bland, dumma mot mig i bland.

Jag kan bara styra mig själv, men det innebär inte att allt ligger på mina axlar...

I conjure up the thought of being gone
But I'd probably even do that wrong
I try to think about which way
Would I be able to and would I be afraid

Cause oh I'm bleeding out inside

Oh I don't even mind

It's all your fault
You called me beautiful

You turned me out

And now I can't turn back

I hold my breath

Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not fair

I'm trying to figure out what else to say
To make you turn around and come back this way

I feel like we could be really awesome together

I would never pull the trigger

But I've cried wolf a thousand times

I wish you could

Feel as bad as I do

I have lost my mind

It's all your fault

You called me beautiful

You turned me out

And now I can't turn back

I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air

And it's not fair

fredag 5 februari 2010

Brada


Började med försovning. som vanligt när lilla sonen inte är här och väcker mig. Trots att Jo ringde och väckte mig. För jag somnade om.

Kastade mig i väg till min terapeut. Körde en mindfullnessövning och grät en stund. Fast på ett lite skönt tillåtande sätt. Min läxa tills nästa gång är att strunta i det risiga, gamla, fula i rabatten och i stället fokusera och vårda och vattna den lilla fina planta jag kan hitta där. Med andra ord... låt de sämre sakerna bara vara där. Se dem, men inte slå mig själv i huvudet med dem. Okej, jag äter fel, tränar för lite, yogar för lite, städar inte, betalar räkningar försent. Det är där bara liksom.

Men fokusera på och tänk igenom när det dyker upp en planta. Om jag lagar riktig mat någon dag, beröm mig. Ta reda på VAD som fick mig att göra det och VAR I DET. Klokt och bra tänker jag och ska på riktigt försöka mig på det. Ska tänka på om jag haft någon planta att vattna i dag... Neeh.. kan inte komma på nån nu. I morgon kanske?

En mycket bra sak hände i dag. Verkligen goda nyheter! Stora sonen ska äntligen få en elevassistent! Som jag har slitit och bråkat för det..... och jag trodde inte att han skulle få det. Trots hans läkare och psykologs påtryckningar verkade rektor och kurator inte alls positiva till att det skulle gå att ordna. Men det är ordnat! Och han börjar på måndag. Det är en kille på 25 år som ser fram emot att få jobba med sonen. Han skulle bara veta att han kommer att få tillbringa dagarna med världens skönaste kille... ;) Lyckos honom!

Kvällen bjöd på premiär på teatern för stora sonen. Han har gjort ett bra jobb med repetioner sen i oktober, han har verkligen gått dit och varit med, flera gånger i veckan. Återigen enkelt att se vad han kan åstadkomma om han är motiverad. Tänker nu att jag inte sagt till honom att jag är imponerad över jobbet han har lagt ner. Det ska jag säga i morgon.

Barnens pappa var på teatern. Det är andra gången sen jag lämnade honom ( 7 år sen) som han stått ut med att vara under samma tak som jag. Förra gången var det på min mammas begravning för ett år sen. Undrar om det här betyder att han kan fortsätta gå på barnens konserter och föreställningar trots att jag är där? Det vore ju helt toppen och verkligen på tiden.
Så kan barnen få ha båda föräldrarna där när det gäller, liksom. Tiden kan göra underverk, det är tydligt i bland.

Jag har ingen blodsfamilj i krokarna här, men som alltid hade jag "familj" med mig i kväll ändå. Delar av den här familjen som valt mig. ME och "bror" var med och applåderade punkarns sång och död på teaterscenen. Skönt att punkarn oxå trivs så bra med dem, att det är självklart för honom att han är viktig för dem. Jag hoppas han ser det så och att det ger honom styrka. Han har blivit övergiven av viktiga personer i sitt liv, men han vet också att långt i från alla överger. Faktiskt är det väldigt få som gör det. Och att även de som gör det kan komma tillbaka. Hans pappa var ju där i kväll. Det var bra.

Det var på det stora hela en rätt bra dag.

(på bilden dör sonen på scen)

onsdag 3 februari 2010

Nattpuls

Jag tog mig ut i kväll. På lite lokal liksom. Mat och vin och långa samtal. Hade varit otänkbart i helgen, tex. Bra. De små rörelserna har gett kraft.

Jag träffade en person som jag vetat om vem det är i 5 år, men inte lärt känna tidigare. Vi har lite funnits i två ändar av en familj, på nåt vis. Faktiskt är det så att jag kan tacka min blogg för att vi lärt känna varann på riktigt. Hon började läsa den och tog kontakt med mig. Sen har det tuffat på lite. Vi lär känna varann. Lite är det nog så att hon känner mig bättre, tack vare att hon läst hela min blogg. Faktiskt var det så att hon läste den och började tycka om mig tack vare det jag skriver! *generad*

Jag är glad för det. Det här är en fin person. En riktig person. Som jag gärna har i mitt liv.

Jag inser att det värsta som skulle kunna hända mig är om mitt liv skulle förlora sin dynamik. Jag vill ha de här flödena, de passar mig. Jag vill förstås må bra och vara stark i mig. Den dynamiken kan få lugna sig lite. Men jag har hellre upp och ner än bara ett liv som är som ett streck. Och jag vill ha människor i mitt liv. Hellre ut och in än bara ut.

En liten tanke på nattakröken när jag pulsat fram genom den lugna snön en stund. Det var också en bra sak.

Småvågor


Små svaga rörelser i mig som bådar för något. Gott eller inte vet jag inte. Små rörelser i allt det stumma. Riktningen i alltet vet jag inte, men jag vet riktningen för mig. Jag vet att om att jag fick vrida tiden tillbaka så skulle jag göra samma val, oavsett utgången. Alltför viktigt och på riktigt för att vara utan. Små rörelser med en ton av lugn och förståelse.

tisdag 2 februari 2010

Hjärtetack


En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.

Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.

Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.

Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!

Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.

Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.

Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .

Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.

Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.

Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.

Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.

Tack... Verkligen tack.

måndag 1 februari 2010

Nyssnusen

Jag frågade tarotkort, blev lite nyfiken på vad de hade att säga.... Jag ställde en specifik fråga.

Och de här sa de:

Om vad som hänt mig nyligen:
Queen of Swords Reversed

A manipulative and corrupt woman capable of trickery and deceit for the sheer pleasure. A woman to avoid at all costs; as she is nothing but trouble. A woman capable of masking her involvement in a crime. A woman who has disassociated herself with the more feminine qualities of softness and beauty. A controlling mother and wife. A woman hardened by life's difficulties.

Å ja ba.. "no shit sherlock.."


Nu:
Six of Cups

Focus on kindness to others. Time to volunteer in your community or give your attention to a project that needs your unique talents. Someone close to you needs your help and assistance. Harmony. Stability. Time to appreciate what you bring to other's lives. Enjoying the simple pleasures in life. Possible philanthropy. Surround yourself with beauty. Contentment. Engaging in play with others.

Tänker då.. ja, det låter ju bra. Men just nu är det snarare så att de runtomkring mig fokuserar på att vara snälla mot mig och ger mig massor av hjälp och stöd. Och jag är den den där nära som behöver hjälp och assistans.. Men det kanske finns nån där som behöver mig också? Måste kolla det...

I framtiden:
King of Pentacles
A man of success and means. He can turn anything into a pot of gold. An entrepreneur. He may seem very methodical in business, but everything he does has a purpose. Not wasteful or expending too much energy to reach your goals; they are occurring naturally. A skilled craftsman whose work is sought after. Capable of philanthropy. Someone who gives generously of his time.

Å ja ba.. "vem sjutton då är det..?"