Med och utan

Det är tomt utan barnen som är i fjällen. Dock att det finns
fördelar. Det är rent här. Jag städar och.. Det förblir städat!
Knappt någon disk alls och bara lite tvätt. Och den här gången har
jag njutit av att vara lite ensam. Ensam som i fri att göra det som
faller mig in. Som att stanna till hos granne och fika till långt
efter middagsdags och strunta helt i middagen. Som i att träffa god
vän och gå på Kafe Klaver och lyssna på när Josefina Sanner spelar
och sjunger. Båda rekommenderas, för övrigt. God mat och trevlans
spelning.

Sen har jag haft migrän också. Igen. Men det är liksom enklare att
ha det när inga barn behövs skjutsas till tåg eller skola och
således inte heller behöver någon annan form av uppmärksamhet.

Vad som händer med Ettan? Han är hemma nu. Han har hört av sig varje
dag sedan i fredags natt, men han agerar otroligt försiktigt. Jag
väntar in, låter honom agera. Om han inte gör det så är det så.
Jag är här och nu, har haft roligt och dansat spontant i mitt kök
över att jag skulle träffa min väninna igår. Katten tittade
konstigt på mig där jag dansade med armarna högt för att deon
skulle torka. Ettan får reda vidare lite i sitt. Jag älskar honom
inte mindre, men jag säljer mig inte hur billigt som helst. Jag är
som sanden i ett timglas. Så ofta jag bara kan.

Jag bär runt på en kasse med tolkningar, frågor och funderingar.
Ställer ifrån mig den förvånansvärt ofta och gör saker för mig
själv. Skapar trivsel, är medveten, kollar fakta.. Med kassen
stående i ett hörn.

Det är bra. En dag i taget.

Fel

Det är mitt i natten och jag kom just hem efter en jobbhelg, har kört
hela vägen efter hel dags jobb och känner mig rätt urlakad. Och
några saker känns fundamentalt fel.

Jag tänker då inte i första hand på att jag för andra gången i
mitt liv blivit matförgiftad i Göteborg och fick tillbringa en dag
på hotellrummet instängd med bara mina egna påfrestande tankar. Inte
ens tänker jag på att Ärtans handväska blev stulen på en
restaurang där hon hängt den på sitt ryggstöd på stolen och någon
helt fräckt bara tog den. Med plånbok, Iphone, hemnycklar och två
Buddhas (varav hon fått den ena av en munk då vi besökte ett tempel
på en av våra resor och som var henne extra kär) med allt vad det
innebär.

Nej, jag tänker på två andra saker. Det ena är att det inte finns
någon som längtar efter mig eller oroar sig för att jag långkör
på natten eller gör te åt mig när jag kommer hem. Barnen längtar
nog lite, men funderar nog inte värst på hur det är att ha jobbat,
kräkts och kört fram och åter till Göteborg, vilket jag tycker är
helt i sin ordning.

Nej, det är liksom någon annan som borde vara den. Och den finns
inte, vilket känns fundamentalt fel och gör att det trots hemlängtan
känns rätt pyton att komma hem.

Det andra är att Lilla sonen bott hos sin pappa när jag varit borta
och Stora sonen bott hos goda vänner till oss. Som alltid de senaste
tre åren när jag rest i jobbet. När min väninna, som Stora sonen
bott hos, ringer mig och berättar hur han lagat sushi åt dem, lekt
med deras 10-åriga son massor, suttit uppe sent på kvällen och
dryftat politik och livsfrågor med henne på sitt skarpa, härliga
sätt och hon säger att hon nog faktiskt inte vill lämna honom åter
till mig. För att han är helt underbart fantastisk att vara med.
Vilket ju naturligtvis är helt rätt och fullt förståeligt att hon
tycker. Men jag ville ha tillbaka honom. Tji fick hon.

Men då tänker jag på hur fundamentalt fel det är att hans pappa
väljer bort det. Väljer bort det där underbara. Hur fundamentalt
knasigt det är för alla att det är som det är. Att de aldrig ses.
Att bara det ena syskonet av två med samma pappa har denna sagda pappa
i sitt liv.

Och jag kan inte göra mer än jag har gjort. Bädda så gott jag kan
för att de ska ses. Jag lirkar och frågar. Säger inget på ett tag.
Lirkar igen. Kommer med förslag. Lirkar och frågar lite. Säger
inget. Men nej. Och åren går.

Jag kan bara hoppas att de snart kan hitta en form. Bara ses någon
gång ibland, det behöver inte vara vardag tillsammans, bara ses.
Prata lite..?

Jag vet att Sonen vill. Jag vet att Lilla sonen önskar sin bror ofta i
de här sammanhangen.

Jag vet inte hur det kommer att bli, men som det är nu känns fel.
Kanske är det inte det, kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag
tror att alla barn behöver, vill och har rätt till att känna kärlek
och intresse från båda sina föräldrar.

Tänker jag. Och nu ska jag lägga mig tillrätta i min säng, nöjd
med att vara hemma. Nöjd med att ha kört genom stan på diverse
ärenden i natten och fått se såväl Norrtull som Östermalm som
Gamla Stan innan jag åkte hemåt via Södermälarstrand. Hej
Stockholm, det känns bra att vara här.

Så.

Så. Vi ser alltså inte alls lika på det här med familj. För dig är kvalitetstid med Miniettan att ni är ensamma. För mig är kvalitetstid med barnen att vi är tillsammans, bara vi eller många och gör saker tillsammans. eller bara är tillsammans. I dag har jag varit hemma med barnen och deras kompisar, jag har varit sportlovsmamma. Jag har fixat med mitt mellan varven men servat dem med jättebrunch och jättemiddag. Stora sonen kom ut till mig köket och sa "vad mysigt att du är hemma, mamma". Kvalitetstid. Men ibland oxå långa samtal om kvällarna, bara vi. Men det är inte bara det som räknas för mig.

När jag är singel är jag navet här. Jag finns för mina barn, jag umgås med mina barn. Jag är deras mamma och de är det viktigaste jag har. Men de ska frigöra sig från mig, de har sina vänner och intressen, de har sina liv. De ska snart flytta ifrån mig. Kvar blir jag. Och mina vänner och mitt liv!
I vår relation var det du och jag som var navet. För mig. Så självklart för mig att se det så, vi är ju de vuxna (som hjälper och styr och stöttar och älskar) och det är vi som blir kvar när barnen flyger ut på egna äventyr. I tvåsamhet och med vänner och livet! Det var inte så för dig. Och du kunde inte se de värden som jag såg, såg inte fördelarna med att vara en familj som hjälps åt, som skrattar tillsammans, som gör livet mjukare och enklare. Du hade två familjer, inte en. En med ditt barn och en med mig och mina barn. Och jag störde din lilla familj.

Och nu när jag vet att det är så, så vet jag ju att vi inte kan leva tillsammans heller. Jag vill inte leva med någon som inte ser det som något gott och bra. Jag vill inte vara någon som stör.

Jag skriver på en lista i huvudet på vad som inte är bra med dig. Det här är några saker. Det är enklare att sätta det här på pränt än att älta saknaden av rosa fluff, härliga möten, kärleksfulla ord och passion mellan två kroppar och sinnen.

Jag ska fortsätta.

Tragisk.

Idag började jag dagen med frukost på favvofiket med Pi. Sen gick vi till Calista och njöt av en timmes massage. Helt ljuvligt och en bra medvetennärvaroövning... Efter det träffade jag en annan vän och ägnade mig åt skönt samtal och Afternoon tea...

Stackars mig, va? Hemsk söndag. Näej, inte på något vis hemsk.... Men...

Men jag är så tragisk. För nu ligger jag här i sängen, fryser, tycker att livet är så trist. Otacksam. Väntar på att Ettan ska ringa, för det sa han igår att han skulle. Lyssnar på musik som antingen påminner mig om att han lämnat mig, eller på musik som påminner om Jhonny. Som är så obekvämt död och som jag saknar så förbannat. Ligger här med telefonen bredvid mig. Ledsen och trött, för trött för att vara duktig. Gräver runt bland mina tolkningar, undrar vad han vill. Ha kaka, äta kaka, kasta kaka, ha kaka..? Ha halv kaka? Ha lite kaka i bland? Ha kaka i låda att ta fram för behov? Helst glömma kaka, men kan inte låta bli kaka? Helst glömma kaka för det är en dålig kaka men dåliga kakan gett dåligt samvete?

Jag vet fan inte alls. Och inte frågar jag heller. Väntar på rätt tillfälle? Hoppas att månen ska trilla ner? Eller ngt annat lika troligt? Att han skulle ändra sig och bli den där som jag träffade igen?

En sak som jag bara inte fattar hur han kan välja det han är i nu hellre än vara i det vi hade? Han håller ju på att ta livet av sig med jobb och krav på sig. Inget liv. Han som vill njuta av livet. Han verkar inte njuta det minsta, ärligt talat.

Jag för min del tar en whisky och loggar in på en dejtingsajt för att få lite uppmärksamhet.

Tragisk?

Jag vet.

Inunder

Och jag nådde in igen, utan att det alls var meningen. Och jag minns
när du ville ha mig där. Du sa nu igen att ingen annan kommer åt dig
så, eller någonsin har gjort.

Men du vill inte ha det nu?

Du skrev en gång om att det skrämde dig att jag kom så nära, att
jag fick dig att känna så många saker som du så länge tryckt
undan, men då såg du det som något som var bra för dig. Jag vet att
du stänger av igen och att det är så du vill ha det nu. Och jag
förstår att det inte blir bekvämt att jag trasslar mig in till
känslorna igen, bara av farten. Den farten som är drivet i mitt liv.
Av det som är jag. Den här gången min kärlek till stora sonen. Det
handlade inte ens om oss.

Jag vet inte varför vi pratar så mycket, du och jag. Varför du vill
berätta och visa. Jag vet inte alls vad du tänker och jag frågar
inte heller. Jag avvaktar.

Om du inte vill ha mig inunder, vad gör jag då där? Men det frågar
jag bara här. Och inne i mitt huvud.

Pendlar

Jag har pratat med min "gamla Inneboende" idag. Hon som sett massor av hur jag mått under våren. Som kan se på mig med distans och vara sådär klok....

Jag brottas med en massa rädslor, funderingar och okunskap. Okunskap om mig själv. Och med en del kunskap om mig själv.... Jag gör som vanligt så att jag processar på, utan att ta med den eller dem som har med det som jag processar att göra..

Jag känner inte inte igen mig och har väldigt svårt för att förstå vad det är som gör vad hos mig. Jag är i en jätteny relation, en helt olandad, ömtålig, fin, bumpig sådan. Jag fattar inte bumparna. De skrämmer mig. Jag skrämmer mig. Mina reaktioner är mellan varven väldigt hårda och oresonliga. Som en skitunge i bland. En skitunge som letar fel, dessutom.

Suck.

Jag påverkades så otroligt hårt av det som hände med Exet. Inneboende har förtydligat för mig i dag. Jag har mått så fruktansvärt dåligt över det. Hela min värld påverkades av det. Inneboende sa till mig att allt annat än att jag får reaktioner mot nya människor som kommer in i mitt liv vore helt otänkbart. Nya sorters reaktioner som jag inte haft förut. Och det är ju det jag har. Helt nya reaktioner som jag inte fattar. Eller jo, nu efter det långa telefonsamtalet fattar jag nog lite mer. Men jag har faktiskt inte trott att jag påverkats och skrämts så mycket som jag tydligen har gjort av det som hände. Men visst är det så att inget har gått mer åt helvete vad det gäller relationer för mig i hela mitt liv. Just därför att jag öppnade mig så fullständigt, kände en sådan enorm tillit och platsen för honom i mitt liv var den mest självklara. Och slutet på sagan så abrupt, orättvis, hård och inte minst smärtande. Och än i dag ouppklarad, dessutom.

Jag är i början av något nytt nu. När jag känner pirr i magen kastas jag genast över i osäkerhet, blir rädd, tyst och vill inte göra fel. Analyserar minsta ord och rörelse, säker på att han ändrat sig och inte vill vara med mig längre.

Trygg och säker på hemmaplan med de mina omkring mig kan jag gömma mig bakom den tryggheten, bli irriterad över småsaker, dömande och hård när det närmar sig saker som är känsliga för mig. För att därifrån, på hans hemmaplan, falla hårt för hans sätt och genast befinna mig i en situation där jag är livrädd för att göra fel, vara fel och inte bli omtyckt. Jag pendlar hårt mellan att vara en bitch som förminskar honom till en mespropp som är tyst, försiktig och rädd för att bli lämnad.

I själva verket är den versionen av mig som är "stark" och självständig (dvs bitchig) den som verkligen riskerar att bli lämnad. Kanske kommer det här inte alls att fungera. Kan jag skicka räkning på terapin till Exet? Eller stämma honom? Jag vågar fan inte lita på nån.

Inneboende säger till mig att det enda jag kan göra är att se till att få ordning på tilliten igen. Att det finns de som både säger som det är och dessutom står för det. Att det inte är en självklar följd att bli sårad för att jag öppnar mig.

Jag undrar det jag....?

Som en granne säger "Det är inte lätt att vara ihop och det är inte lätt att inte vara ihop."

Planering

När jag levde med barnens far så var en av de saker jag hade oerhört svårt för hans planeringar. Och mest av allt hans oförmåga (som jag ser det) att göra ändringar i dessa planeringar.

Jag minns en gång, när vi bestämde oss för att köpa hus.. Villa i förorten dådå (huäää...). Vi letade rätt länge och var med och budade på flera hus tills det till slut blev något.

Kvällen innan vi skulle till banken och skriva kontrakt fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ångrade mig. På riktigt. Han hävdade att det var försent att ändra sig och jag hävdade att det var det inte alls det, men att dagen efter samma tid skulle det vara försent.

Han övertalade mig. Jag tänkte inom mig att "vad fasiken, det är väl bara att sälja och flytta om det inte känns bra. Nu testar jag det här."

Några dagar senare, fortfarande med magkänslan av att det var helt fel det vi gett oss in på (åtminstone för mig), så tog jag upp det med honom. Att om det inte fortfarande inte kändes bra när vi bott in oss så kunde vi ju faktiskt bara sälja och flytta och att jag skulle chilla i det.

Då fick han panik. För hans plan, helt orubblig, var att bo där i minst fem år. Det hade han räknat på. Och det var spikat.

Jag var redo att bara ta min tandborste och gå precis där då. Men i vanlig ordning övertalade han mig att göra det på hans sätt.

Vi flyttade in i huset. Jag döpte det till "ångestlådan" och jag försökte det mesta för att trivas. Jag målade om, möblerade, la nya golv-you name it. Ensam gjorde jag det också.

Vi några tillfällen försökte jag få igenom att jag inte ville bo där. Well. Jag tog mig ur såväl förhållande som ångestlåda, jag bodde inte kvar i några fem år.

Han bor kvar ännu. Har gjort det i 13 år nu.

Jag vet hur jag vill ha det i dag. Jag vet att jag vill bo här nu. Jag vet att jag vill jobba kvar här ett tag till. Men aldrig att jag skulle rama in något i en tidsplan som inte går att ändra. Om jag har svårt att andas nu så är det inget mot vad jag skulle få då.

Alltså, visst händer det att jag planerar. Tanken med att gå bilogilinjen var ju just att gå den i 4 år. Men aldrig att jag tänkte "jag gör det här oavsett vad som händer, vilka erbjudanden som än dyker upp". Nope. Jag vill alltid vara öppen för fantastiska möjligheter! :)

Jag kan visst fokusera på att göra planer, jag jobbar ju för sjutton med det. Men är alltid öppen. För impulsivitet, för smarta ideér, för det där som är lite bättre, lite mer givande.

Kanske gör jag med livet som jag vill att det ska vara i en käreksrelation. Att man väljer det varje dag?