Länge sedan

Iggy är tre månader.

Vi har flyttat.

Jag har lämnat min borg.

Det är en ny era.

Min ätstörningshjärna har triggats av övervikt och test av 5:2 diet.

Vår bebis är underbar.

Anton går som hovslagarlärling och trivs av själ och hjärta. Chippen har förvandlats till en grymt snygg kille, lång och smart, omtänksam och boxare. Han trasslar fortfarande med sviterna efter sin biologiska fars självmord, men han är tryggare och lugnare på så många sätt.

Anton har kämpat sig till sin drömlärlinsgsplats helt på egen hand.

Jag har bästa barnen.

Jag är galet kär i Kå fortfarande. Han är den bästa man jag haft i mitt liv. Tveklöst.

Jag kan inte skriva mer idag. Hur har ni det? Kommer ni att läsa om jag fortsätter på min blogg? Jag är sugen på att skriva igen. 

Besvärligt

När jag ligger ner får jag halsbränna och ont i höfterna. Alltså väldigt ont. När jag sitter får jag ont i bäckenet.
Jag har högt blodtryck och huvudvärk. Alltså måste jag vila. Sprattelplutten far runt med full fart i magen och jag ser så galet mycket fram emot att få träffa honom. Hälsningar från Muminmamman plus ont och gnäll.

Vems kropp?

Att inte kunna gå alls knappt, att inte nå, att inte kunna böja sig, att må illa, att det gör ont.

Nä, de bitarna är inte roliga alls.

I går släpade jag mig (ilsk, tjock, ful, värkande) till min fina väninnas vernissage. Där köpte jag och Kå en tavla som vi båda föll för. Det gjorde mig gladare, tavlan gjorde mig gladare.

Visst är den fin? Hon använder en lite speciell teknik på de här, hon häller en lackfärg på duk eller papper. Bara häller. Tycker det blir så coolt!

Nu är det 37 dagar kvar enligt plan. Och vi har skaffat en spjälsäng idag.

Superkraft

Ängeln hörde min Stora son förklara och beskriva sin diagnos för hennes 10-åriga son;

-Har du sett X-man?
- Ja, absolut!
- Då vet du vem Wolverine är?
- Jaaa, han är ju den coolaste.
- Ja, visst är han! Han har ju superkrafter, eller hur? Att han har utfällbara klor på händerna och kan läka sig, till exempel?
- Ja, han är värsta coola!
- Min ADHD är min superkraft, förstår du. Du vet ju att jag kan bygga saker väldigt enkelt och kan se system i det mesta. Jag kan spela alla instrument och jag kan göra saker jättesnabbt!
- Ja, du är bäst på att bygga, du har lärt mig massor!
- Men har du tänkt på en sak med vissa superkrafter? Som Wolverines utfällbara klor, har du tänkt på att det måste göra jätteont att fälla ut dem rakt genom huden?
- Nä, det har jag inte tänkt på....
- Men det måste göra ont. Och så är det med superkrafter, de kan ha baksidor. Sånt som är svårt med dem också. Och man måste lära sig när det är bra att använda dem och när man inte kan göra det. Kan du tänka dig Wolverine blåsa upp ballonger på ett barnkalas med de där klorna utfällda..??
- Ha, ha! Näee, det skulle ju inte gå alls!
- Precis så är det med min ADHD. Den är verkligen en superkraft, men ibland gör det lite ont och ibland passar det sig inte alls att använda den.


Att min son ser det på det här sättet och att han kan förmedla det så att ett barn förstår det gör mig glad på så många sätt. Han har sådana resurser och äntligen ser han det själv!

Stora sonen har beställt en bok.

Den första han köpt på eget initiativ..

Kantareller och sol

Jag står i köket på kvällen, lagar mat tillsammans med Lilla Sonen.
Solen skiner in genom fönstret och vi steker kantareller som min bror
har plockat ute vid vårt torp.

Jag häller upp ett glas vin, vi lagar Lillas favoritmaträtt,
svamprisotto. Jag steker snabbt några mjälla sparrisar till.

Det var en riktigt njutbar kväll, bara vi två. Det händer inte så
ofta.

Idag orkade jag laga mat åtminstone, så äntligen kan jag säga att
jag är på bättringsvägen. Lilla sonen har längtat efter hemlagat
när jag varit sjuk, så nu fick han bli stillad.

Nu sover han sött bredvid mig och jag väntar på Stora som varit hos
Ängeln och hennes sambo och fått hjälp med att bygga pilar till
lajvet han ska vara med på.

Alla lite nöjda i min lilla familj.

Det var en gång

Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.

Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.

Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.

Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?

Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.

Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.

Hittade

Ett gammalt foto i en låda på jobbet som jag tog kort på.

Det är taget för sexton år sen. Alltså, vilken liten korv! :).

Han ligger just nu i soffan, somnad framför tvn och det är ju liksom
inte tal om att bära in honom till sängen längre med hans 1.80 cm,
44 i skor och byggjobbarmuskler...

Men han är minst lika söt!

I fredags kom första veckobrevet från nya skolan. Onsdag och torsdag
var mest häng och lära känna alla och pyssla och prata. Fredag var
det dags för första skolpasset. Följande skriver läraren: " Han
(sonen) hade frågor om stater och ideologier. Han introducerade också
begreppen minarkism och nattväktarstat för en ovetande lärare".

Han kommer nog se till att det inte blir trist i skolan, den här ungen!

Fel

Det är mitt i natten och jag kom just hem efter en jobbhelg, har kört
hela vägen efter hel dags jobb och känner mig rätt urlakad. Och
några saker känns fundamentalt fel.

Jag tänker då inte i första hand på att jag för andra gången i
mitt liv blivit matförgiftad i Göteborg och fick tillbringa en dag
på hotellrummet instängd med bara mina egna påfrestande tankar. Inte
ens tänker jag på att Ärtans handväska blev stulen på en
restaurang där hon hängt den på sitt ryggstöd på stolen och någon
helt fräckt bara tog den. Med plånbok, Iphone, hemnycklar och två
Buddhas (varav hon fått den ena av en munk då vi besökte ett tempel
på en av våra resor och som var henne extra kär) med allt vad det
innebär.

Nej, jag tänker på två andra saker. Det ena är att det inte finns
någon som längtar efter mig eller oroar sig för att jag långkör
på natten eller gör te åt mig när jag kommer hem. Barnen längtar
nog lite, men funderar nog inte värst på hur det är att ha jobbat,
kräkts och kört fram och åter till Göteborg, vilket jag tycker är
helt i sin ordning.

Nej, det är liksom någon annan som borde vara den. Och den finns
inte, vilket känns fundamentalt fel och gör att det trots hemlängtan
känns rätt pyton att komma hem.

Det andra är att Lilla sonen bott hos sin pappa när jag varit borta
och Stora sonen bott hos goda vänner till oss. Som alltid de senaste
tre åren när jag rest i jobbet. När min väninna, som Stora sonen
bott hos, ringer mig och berättar hur han lagat sushi åt dem, lekt
med deras 10-åriga son massor, suttit uppe sent på kvällen och
dryftat politik och livsfrågor med henne på sitt skarpa, härliga
sätt och hon säger att hon nog faktiskt inte vill lämna honom åter
till mig. För att han är helt underbart fantastisk att vara med.
Vilket ju naturligtvis är helt rätt och fullt förståeligt att hon
tycker. Men jag ville ha tillbaka honom. Tji fick hon.

Men då tänker jag på hur fundamentalt fel det är att hans pappa
väljer bort det. Väljer bort det där underbara. Hur fundamentalt
knasigt det är för alla att det är som det är. Att de aldrig ses.
Att bara det ena syskonet av två med samma pappa har denna sagda pappa
i sitt liv.

Och jag kan inte göra mer än jag har gjort. Bädda så gott jag kan
för att de ska ses. Jag lirkar och frågar. Säger inget på ett tag.
Lirkar igen. Kommer med förslag. Lirkar och frågar lite. Säger
inget. Men nej. Och åren går.

Jag kan bara hoppas att de snart kan hitta en form. Bara ses någon
gång ibland, det behöver inte vara vardag tillsammans, bara ses.
Prata lite..?

Jag vet att Sonen vill. Jag vet att Lilla sonen önskar sin bror ofta i
de här sammanhangen.

Jag vet inte hur det kommer att bli, men som det är nu känns fel.
Kanske är det inte det, kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag
tror att alla barn behöver, vill och har rätt till att känna kärlek
och intresse från båda sina föräldrar.

Tänker jag. Och nu ska jag lägga mig tillrätta i min säng, nöjd
med att vara hemma. Nöjd med att ha kört genom stan på diverse
ärenden i natten och fått se såväl Norrtull som Östermalm som
Gamla Stan innan jag åkte hemåt via Södermälarstrand. Hej
Stockholm, det känns bra att vara här.

Så.

Så. Vi ser alltså inte alls lika på det här med familj. För dig är kvalitetstid med Miniettan att ni är ensamma. För mig är kvalitetstid med barnen att vi är tillsammans, bara vi eller många och gör saker tillsammans. eller bara är tillsammans. I dag har jag varit hemma med barnen och deras kompisar, jag har varit sportlovsmamma. Jag har fixat med mitt mellan varven men servat dem med jättebrunch och jättemiddag. Stora sonen kom ut till mig köket och sa "vad mysigt att du är hemma, mamma". Kvalitetstid. Men ibland oxå långa samtal om kvällarna, bara vi. Men det är inte bara det som räknas för mig.

När jag är singel är jag navet här. Jag finns för mina barn, jag umgås med mina barn. Jag är deras mamma och de är det viktigaste jag har. Men de ska frigöra sig från mig, de har sina vänner och intressen, de har sina liv. De ska snart flytta ifrån mig. Kvar blir jag. Och mina vänner och mitt liv!
I vår relation var det du och jag som var navet. För mig. Så självklart för mig att se det så, vi är ju de vuxna (som hjälper och styr och stöttar och älskar) och det är vi som blir kvar när barnen flyger ut på egna äventyr. I tvåsamhet och med vänner och livet! Det var inte så för dig. Och du kunde inte se de värden som jag såg, såg inte fördelarna med att vara en familj som hjälps åt, som skrattar tillsammans, som gör livet mjukare och enklare. Du hade två familjer, inte en. En med ditt barn och en med mig och mina barn. Och jag störde din lilla familj.

Och nu när jag vet att det är så, så vet jag ju att vi inte kan leva tillsammans heller. Jag vill inte leva med någon som inte ser det som något gott och bra. Jag vill inte vara någon som stör.

Jag skriver på en lista i huvudet på vad som inte är bra med dig. Det här är några saker. Det är enklare att sätta det här på pränt än att älta saknaden av rosa fluff, härliga möten, kärleksfulla ord och passion mellan två kroppar och sinnen.

Jag ska fortsätta.

Debatt

I dag var det debatt i Riksdagen om barn som inte får gå i skolan. Stora sonen debatterades.

En reporter sa:
"tycker det är roligt att Anton debatteras i riksdagen. Han är en hjälte och förebild och har med sitt framträdande hjälpt många i #skolan"

Jag är en mycket stolt mamma.

Och min Stora son gör bra val varje dag. Han väljer system som fungerar, han bygger strukturer. Små steg i rätt riktning. Han gör ett bra jobb. Jag får höra honom skratta och han spelar musik igen.

I dag var vi på studiebesök i Stora Sonens nya skola. Vi var tre som
åkte dit från vår familj, jag Sonen och Inneboende. (Som förvisso
inte bor hos oss längre, men det är ju hennes namn här på bloggen).

Det var en märklig känsla att inte vara den enda vuxna från vår
familj på ett möte av den här typen. Jag har gjort sånt här ensam
så många, många, många gånger nu. Jag kände att det liksom var
nog. Att jag kan få hjälp. Att jag kan be om det, för jag är bra
sliten nu. Och jag kunde be och jag fick hjälp. Och jag önskar att
jag gjort det så långt tidigare!

För nu är den värsta kampen över. På skolan finns ingen som
motarbetar mig som det gjorde på BUP och på Stadsdelsförvaltningen.
Där hade jag verkligen behövt någon vid min sida.

Nu blir det ny start. Han börjar i skola med behandling och vi gör
starten på det bästa sätt vi bara kan. Inneboende följer med på de
andra mötena inför skolatstarten oxå. Hon har känt sonen sen han
föddes, hon bodde hos oss för ett år sen när han mådde som värst.
Hon vet. Och han avgudar henne och hon känner mig.

Jag fick ett väldigt bra intryck av skolan, personalen och lokalerna.
Jag tror att det här kommer att bli bra. Riktigt bra. Min magkänsla
säger det. Hoppas den går att lita på i det här läget. Jag är
glad och trött och nöjd och ganska så mycket ensam fast inte alls.

Liteninna

Det har hänt så mycket den här veckan att det känts som att det
gått en månad snarare än en vecka. Flera väldigt bra saker på
slutet av veckan med några rejäla satsningar i början. Har inte
hunnit blogga alls. Hinner inte skriva om allt nu heller...

Men jag har kallats "hjältinna", "björninna", "föredöme",
"lejoninna". Helt otroligt. Blir alldeles generad. Jag har bråkat med
myndigheter och stridit för mitt barn. Med medias belysning har jag
nått ett delmål. Stora sonen ska få börja skolan. Men kampen om
alla barns rätt har bara börjat, likaså den om att få igenom en
förändring på synsättet på och tillvägagångssättet kring barn
och ungdomar med neuropsykiatriska funtionshinder.

Jag är stolt över Storsonens insatser, glad att jag har orkat
striden, nöjd över att det blev en sådan genomslagskraft att det
till och med ledde till en interpellation inlämnad till riksdagen. Än
så länge fortsätter debatten och jag hoppas den hålls vid liv till
det ger resultat. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Fantastiska människor har hejat på mig, stöttat mig, gett oss
kärlek och hjälpt till på många sätt. Det är så fint!

Men på kvällen när barnen har somnat har Björninnan varit frusen
och känt sig liten och ensam, trots allt. Som en Liteninna. Märkligt
att jag kan frysa i all värme jag får, att jag känner mig liten när
jag hyllas? Men när telefonerna tystnat och chatten är stängd så
är det en människa i min närmaste sfär, med händerna runt mig och
tankar och andetag i takt med mig, som jag saknar.

Ettan. Jag saknar honom. Vi pratar nästan varje dag, men inte om
"oss", utan om allt annat högt och lågt. Men jag saknar kärleken och
jag saknar honom fysiskt. Så väldigt, väldigt mycket. Och nu fryser
jag igen...

Kanske ska gå i ide en stund? Är inte björnar där så här års..?

Turbo

Två dagar som nu känns som en månad. Sådan fart.

Nu ska jag försöka sova med all fart som far i kroppen, undrar hur det ska gå?

Ska bara.. lite först. Sen lägga mig i det nytapetserade sovrummet med rena sängkläder. Efter ett bad.

Jag vill att ni lyssnar på P1 i morgon. Om Barn som inte får gå i skolan. Ett par väldigt intressanta intervjuer där. Lyssna på www.sr.se om ni inte har P1 inrattat.

Eller för er morgonpigga, lyssna på inslaget kl 6.21 i morgon bitti.

Annorlunda

Min lilla minsta son blir tonåring i år. Sen har jag två
tonåringar. Coolt.
Jag känner mig annorlunda. Inte så trasig, mörk, rädd och
självdestruktiv som jag brukar bli i situationer som denna. Som i
lämnad. Jag är sorgsen, ja. Men inte förlamad. Jag är undrande, ja.
Men slår inte sönder möbler i frustration. Istället har jag
faktiskt möblerat om idag. Gjort om ett sovrum så att det blev två.
Lite egen space för killen som snart blir tonåring han med. Han blev
så nöjd och det kändes så bra. Att han fått mitt fokus och min
uppmärksamhet idag och att se honom glad.Fina, lugna, ordningsamma,
duktiga Lilla sonen som aldrig får lika mycket av min tid som den
Stora. Hur jag än gör kan jag omöjligen. Och jag lovar, jag har
försökt. Om några veckor ska Lilla och jag gå på en föreläsning
om att vara lillasyskon till någon med ADHD. Jag hoppas att det kan ge
honom något. För det är ju naturligvis inte bara Stora och jag som
drabbas av allt det röriga...

Det har märkligt nog varit en ganska bra dag. Jag har jobbat, lagat
mat, varit social, möblerat om, umgåtts med barnen och haft lite
energi till att hålla ledsen vän i handen lite. Känt mig stark nog.
Trött, ja. Men inte totalt urlakad.

Det är annorlunda. Men jag hoppas att det är ett bra annorlunda.

Dag för dag

Jag rensar och städar ut och försöker göra plats. Jag har fått lite hjälp på traven i att sluta sätta Exet på piedestal. Det är en bra sak. Jag lär känna den här nya mannen som dykt upp i mitt liv lite mer för varje dag. Han får en stjärna i kanten för varje dag. Jag vill ha plats för honom och jag längtar efter honom. Där är jag. I dag. Och igår. Och flera dagar.

Bara jag dag för dag. Som den här bloggen heter. Som det var menat att den skulle handla om och som den har handlat om. Om mig och de som påverkar mig, de som är betydelsefulla och de som jag kanske är arg på, eller besviken. Om kärlek. Om lust. Om trötthet och meningslöshet. Om lycka. Om vänskap. Det finns flera saker jag egentligen velat blogga om men som jag valt att inte skriva för att det skulle kunna ställa till det för någon annan, eller kanske för mig själv. En del svårigheter som jag har som jag inte vill skylta med...

Men jag dikterar villkoren. Det finns en mening för mig, bara mig, med att skriva den här bloggen. Jag vänder och vrider på frustration och frågetecken. Jag får utlopp för saker jag inte har möjlighet att lufta på motsvarande sätt annars. Jag kan få input från människor som har lite distans. Det har visat sig väldigt värdefullt. Min och stora sonens kamp har fått skjuts och jag har fått ork att fortsätta bland annat genom er som kommenterat och stöttat mig här.

Han mår bättre, stora sonen. Det går framåt. Vi har nu äntligen fått en bra kontakt med mellanvården och de är engagerade och sonen gillar dem. Mellan varven ser han något som påminner om en ljus framtid och en vilja att göra saker glimmar till hos honom. I går kom han och satte hos mig i köket och bad mig hjälpa honom att googla på några lärlingsutbildningar. Jag blev så glad att jag blev tårögd. Hopp!

Jag känner lite hopp. Jag känner nyfikenhet. Jag har just pratat i telefon (igen) i en och en halv timme. Jag har chattat mig halvt fördärvad. Han får större plats. Det är spännande och skrämmande. Mina rädslor triggas av minsta sak och jag kämpar med att reda ut känslostatusar och försöka ta reda på var de kommer i från. Vad som är vad. Vara sann. Men en sak vet jag med bestämdhet.

Jag tycker om honom.

Hej, jag tycker om dig!

Gudbarnen

Den äldsta tar studenten idag. Det är då jag fattar varför det
heter gudbarn.

Gud, vad åren går snabbt!

Studentbuketter

En från Sverige. En från Thailand.

Till Vår finaste Alexander!

bupmup

I september förra året började jag kämpa för att stora sonen skulle få en assistent på heltid i skolan.

I januari blev stora sonen remitterad till BUP för att få KBT och hjälp med depressionen han hamnat i .

I februari, efter ett antal misslyckade försök från skolans sida sedan i oktober med olika andra lösningar (ingen som innefattade någon personal med kunskap om NP) än en assistent så hotade jag med att polisanmäla skolan om sonen inte fick en assistent. I mars fick han det....

Trots möten från mig, telefonsamtal, fler möten, samtal med chefen på BUP då jag verkligen inte ansåg att psykologen gjort det han skulle har sonen inte fått komma på KBT. Jag bad att få sonens journalkopior och gå vidare till vårdgarantikansliet för att få hjälp på annat håll. Hon vägrade och övertalade mig att de skulle få en chans till. Dumt nog gick jag med på det. Det dummaste jag gjort på hela våren tror jag.

För varje dag som gått har sonen halkat längre och längre ner. Assistenten fick han för sent, han hade redan gett upp. Det gick bättre ett tag, men utan någon annan form av hjälp med depressionen blev det övermäktigt assistenten och mig.

Fortfarande ingen KBT eller annan hjälp i april.

Nu har jag väntat på att mellanvården ska höra av sig efter att jag skrivit en handlingsplan till dem. Psykolohgen på BUP kunde ju inte skriva den, då han inte känner sonen, de har ju knappt träffats....

För två veckor sen hade vi möte på skolan och BUP mannen var där. Jag har aldrig varit med om att någon varit så oengagerad i min son på ett skolmöte....

I går ringde BUP mannen.

-Hej. Jag har tänkt att vi måste hjälpa Sonen. (NO SHIT, SHERLOCK!)

-Jo, det har jag oxå tänkte ett par år. De har inte hört av sig till mig från mellanvården ännu, vet du varför?

-Ja, jo.. jag tänkte att även socilatjänsten måste kopplas in nu när Sonen inte varit i skolan på så länge.

-Jag vet det, det var därför jag kontaktade soc för två veckor sedan. Ingen annan gjorde ju det. Det vet du ju att jag gjorde. Men jag väntar på att mellanvården ska kontakta mig?

-Ja.. joaaa.. jag ville invänta socialtjänstkontakten. Jag ska skriva ett brev till dem där jag beskriver vad jag ororar mig för gällande Sonen.

(som att han öht skulle oroa sig... han skulle ha satt igång med KBT i februari, men har skitit i det-rent ut sagt!)

-Menar du att att du skjutit på kontakten med mellanvården? Hur länge har du tänkt att Sonen ska må så här utan att få hjälp?

-Jaaoooo.... alltså, sånt här tar tid. Men nu ska jag göra en skrivelse till socialtjänsten. Kan du komma hit och läsa den den 18:e maj kl 15.30?

Någonstans här vet jag inte om jag ska kräkas eller skrika eller gråta eller bara åka dit och slå honom.

FEM MÅNADER! Fem månader har vi väntat på att Sonen ska få hjälp. Hela tiden mår han allt sämre, kommer längre och längre bort från skolan. Allt fler resurser krävs, allt fler instanser måste kopplas på och det tar längre och längre tid. Men det är ingen som GÖR något. Möten och telefonsamtal, men inget som gör någon skillnad för sonen. Bara mer tid som försvinner.

Jag har själv letat upp alternativ, jag känner till en bra skola för Sonen, jag vet en bra psykolog han kan få komma till, jag har massor av ideér på hur han skulle kunna få hjälp. Jag har ägnat timmar och åtskilliga timmar på det här, men jag får ingen hjälp att sätta någon av planerna i verket.

För inget av det här kan göras om det inte görs i samarbete med skolan, BUP och socialtjänsten. Jag får inte bara ta Sonen och knata iväg med honom till en annan skola, ett mellanvårdsalternativ eller en annan psykolog. Hur gärna jag än vill.

Men nu har jag ringt några samtal till. Förstås. Och hittat en instans som hjälper till att lösa den här typen av problem.

Och lite skiner solen på mig och sonen, han fastnar inte varje dag längre och vi pratar mycket och kontakten mellan oss är återigen varm och kärleksfull. Jag älskar den här ungen så makalöst, galet mycket! Vissa kvällar bara sitter vi uppe och pratar, om livet och kärleken. Men det går fortfarande inte att få hoonom att tro på sig själv eller att han kan få hjälp. Ibland nuddar vi lite vid något som liknar en framtidstro för honom, men det bara smeker förbi och in i hans mörker igen.

Nu ska jag ringa några samtal till....

Önska oss lycka till!

Punk!

Lite punktrådar i bloggvärlden och jag tänker på
tonårskärlekar.... Asså. Det är ju nåt visst med punkare. Kolla
bara på den här.... Så fin!

Inspirerad av Peter!