söndag 17 mars 2013

Önskan

Jag önskar att det såg ut mer såhär på gravidvattengympan.
Istället är det bara jag. Resten är smala. Och smalast av alla är Os nya kvinna som går på samma gravidgympa som jag.

Finally we meet. Efter tre år så träffas vi ironiskt nog utan kläder.

De ska ha sitt andra barn. Hon är trevlig. Det känns inte längre som att hon är kvinnan som lever mitt liv,så som det kändes förut. Då hon "tagit min man, mitt liv, min framtid och min våtdräkt". Men jag är fortfarande avis på de svärföräldrar hon har och gråter en skvätt av saknad efter dem.
Det har jag gjort flera gånger under graviditeten, gråtit av saknad efter Os föräldrar och mina föräldrar. Efter föräldrar, helt enkelt.