Att lära känna sig själv bättre, att få reda på saker om sig själv kan verkligen vara till hjälp för att minska pressen. Även om man får reda på saker som kanske inte är så bra. "Man" som i jag då..
Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.
Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....
Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!
Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)
Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?
Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar