Jag iakttar min katt i bland. Eller ofta. Tänker att jag, eller alla egentligen, borde vara mer som hon. Hon är självklar. Hon tar sin plats utan att oroa sig. Hon vet att hon är bra, snygg och smart. Och hon vet det utan att någon måste berätta det för henne. Hon tar för sig och ger mjukhet tillbaka. Hon tar plats, den hon vill ha och tycker sig behöva. I bland kommer hon och vill bädda åt sig på min mage och hänga där. I bland vill jag inte det för att hon är i vägen. Då tar jag bort henne. Hon känner sig inte mindre bra, snygg och smart för det! Hon hittar en plats intill i stället, där hon inte är i vägen och ligger där och myser. Det här betyder inte heller att hon tror att jag inte tycker om henne eller att jag inte vill ha henne i mitt liv. Nejdå, hon kommer tillbaka igen. Lika självklart. Skönt där, katten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar