Jag har varit på föräldramöte. Stora sonens klass. Jag är imponerad. Först samlades vi 7,8,9B i samma sal. Jag var tvungen att räkna. 92 vuxna. För 60 barn. Det är fasiken inte illa. Sen gick vi vidare till resp klassrum för varje klass. I sonens klassrum var vi 32 vuxna. För 30 barn. Det är banne mig bra uppslutning. Vågar jag mig här på att tro att det är annorlunda i profilklasser..? Kommentera gärna! Det blev många diskussioner under detta möte, vilket engagemang....! Och det handlar inte om bullbak och kaffeförsäljning heller, verkligen inte. Här diskuteras pedagogik, budget, politik, rektorer ifrågasätts, det ges både ris och ros och det är många som pratar. Jag med. Jag tycker oxå.
I den lilla sonens klass handlar det mer om bullbak och klasskassor. Där säger jag ingenting på mötena. Särskilt inte den gången då det diskuterades om barnens skolväg och hur man skulle hinna följa dem och visa vägen... vilket för de andra innebar mellan 50-200 meter och för min son 4 mil.. med t-bana och pendeltåg.... Vilket han redan klarade på egen hand sedan ett år tillbaka då den här diskussionen togs upp. Då sa jag banne mig ingenting. Helt alienerad från mammor som tävlar om de bästa kalasen.... Jag vill inte! Jag kan inte! Men jag har försökt...
Tillbaka till stora sonens föräldramöte. Biträdande rektor blir hårt ansatt pga att en lärare misskött sig mot "våra barn" med avseende på bristande pedagogik, slapphänthet, otrevlighet mm. Tycker lite synd om stackars bitr. rektor. Han är bra, tycker jag. Jag har träffat honom rörande sonens "bekymmer" i skolan på ett möte tidigare och ja, han är bra. Det är inte alltid så lätt att vara chef. Fast jag gillar verkligen inte heller den läraren som det bråkas om. Hon har ,på riktigt, en gång i ett brev, menat att våra barn (samtliga i klassen) behöver psykiatri, inte lärare... Hoppsan. Tilläggas bör att hon är den läraren i skolan som inte gillar den här klassen....
När vi ska gå ut från skolan så kommer två olika föräldrar fram till mig för att hälsa och påpekar likheten mellan mig och sonen. Vi är lite vana vid det. Mötet är slut, det gick bra, jag sa några kloka saker och var liksom vuxen. Men så går min ena sko sönder. Fullständigt. Jag får promenera barfota genom skolan och längs Ringvägen.
Och kände mig inte så jättevuxen i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar