Jag hade väldigt svårt att sova i natt. Konstigt, tyckte jag först. men sen kanske ändå inte. Ny lägenhet, ny era i livet. Först saknade jag min gamla lgh. Några skåp, hyllor, ytor. Fånigt. Sen fick jag ångest. De där jäkla andningsuppehållen. Hur kan man vara funtad så att man i vaket tillstånd faktiskt slutar andas? Jag skrämmer mig ju!
Jag undrar om, och oroar mig för, att lilla sonen känner att han bor här på undantag. Stora sonen som bor här alltid har eget rum, ganska stort. Lilla får ha sina leksaker och grejer i mitt sovrum och sova i kökssoffa.... Hur känner han? Det är svårt för han säger aldrig något om hur han känner. Den stora pratar om allt, alltid. Det blir så mycket enklare då med kommunikationen... Min lilla har nu gått i väg för att sjunga med sin kör och jag fortsätter i ordningställandet av nya lgh. Det känns bättre igen, med solen, utsikten, alla våra saker än vad det gjorde i natt.. jag har också bestämt mig för att ha en annan möblering i mitt sovrum (jag ska sova där alla lådor står just nu..) så att lilla sonen får mer egenplats där. Så nu känns den biten lite bättre. Jag är hemskt trött. Ska nog ta ett par dagar semester om ett tag. I dag ska jag jobba igen, förra helgen jobb hela helgen. Och flytten.
Lilla sonen har sån koll. Han kom i håg kören i dag, trots att det var extrainsatt och mitt i flytt. Han kom i håg, utan lapp, utan alarm....Han har koll på sina läxor och gör dem, han väcker oss i tid på morgnarna, han vet alla buss, tåg och tunnelbanetider. Han vill ha ordning och komma i tid. Det kan inte vara lätt för honom att vara här, i virrvarrets högkvarter. Han säger att han tycker att det roligt med allt som händer här, alla människor... allt kaos. Men han säger också att han blir trött och att det är skönt för honom att komma hem till pappa där det finns fasta (ristade i sten..?) rutiner och mycket lugn och ro. Det som jag kallade fängelse och helt utan socialt liv och vedervärdigt pedantiskt....
Det är bra att han får båda. Nu ska jag göra mitt bästa för att han ska trivas här i det nya. Jag och stora sonen kommer att göra det och jag känner att ångesten i natt handlade mest om min lilla son och det vända bladet. Så som jag trodde min framtid skulle se ut för två år sen är inte det här, verkligen, verkligen inte. Jag känner vemod över det, en liten sorg som knackade på i natt och som jag inte ville ge plats åt. Det var nog därför jag slutade andas sådär. Om den kommer igen ska jag ge den plats. Och gråta lite i stället. Det är okej. Jag får det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar