Afternoon tea med bästa Herr Pontus. Kan en tisdagseftermiddag bli så mycket bättre? Inte den här tisdagen i alla fall, det är ett som är säkert. Skönt flöde, goda scones, en fanatisk servitör som var helt omöjlig att förstå. (Men han var väldigt engagerad.) Tack för senast sa vi till varann Pontus och jag, om våra dagar i skärgården. Nu är hösten på väg. Vad har hänt sen sist? Låter ju som vilket samtal som helst till en början. Snart kommer vi in på relationsteorier, tankefigurer, bollar våra roller i livets spel i ett högt tempo där rädslor och strategier far som popcorn i en kastrull på hög värme. En tankefigur som vi båda tror på som figur men är synnerligen skeptiska till i verkliga livet är den med att om man släpper något helt, i stil med filosofin "Låt floden själv finna sin väg till havet och under skall vederfaras dig". Hur skulle man på riktigt kunna släppa något man bryr sig om helt och hållet? Om man släpper helt, och då menar jag helt, så tar man ju inget ansvar och har nog heller ingen passion i ärendet längre. Så tror vi.
Jag får, för Pontus, analysera det som jag inte får analysera egentligen, för mig. Här är det fritt fram. Jag är nog skitjobbig egentligen, men jag får landa och vrida och vända. Presentera mina strategier som kanske inte är så bra för mig och vädra dem och se in i mig själv och peta runt och jag kanske omvärderar och tänker att jag ska lära om. Kanske säger jag något klokt oxå. Vi kullrar genom Gamla Stan och sitter sen i solen vid vattnet. Jag har tittat en lång lång stund på en grön flaska som ligger upp och ner i vattnet samtidigt som jag pratat om och tänkt på all den fart som mitt liv har tagit igen. Undrar om jag klarar av det, kanske ska dra o bromsen innan jag kör på nåt? Men jag njuter av att allt tagit fart också. I morse på tunnelbanan så bara log jag. Jag tänkte på saker jag är tacksam över. Fyllde mig med det och kunde inte hjälpa att jag log. Det ryckte i mungiporna och till slut bara log jag. Det satt en kille mittemot mig, han hade randig tröja och hatt och ett snyggt födelsemärke på kinden.. Han tittade lite under hattbrättet på mig och gjorde en min. Jag kunde ändå inte sluta le, så jag tittade ut genom fönstret och fortsatte. Sen tittade jag på honom igen. Och han på mig. Sen log han också. Och kanske tycker inte alla att man ser ut att vara en galning fast att man ler på tunnelbanan tidigt på morgonen. Det är härligt liv, det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar