Jag vet exakt vad jag gjorde för elva år sen. För då födde jag min yngsta son. I dag hade jag en parantesdag på jobbet. Chefen (jag alltså) tillbringade en hel del tid liggandes i soffan under arbetstid. Jag mådde inge bra i morse, var ledsen. Slutkörd efter för lite sömn, för mycket flytt och för många insikter och en hel del ilska. Men det där jag var arg för kan jag faktiskt finna en del humor i dag. Kunde jag inte i går. Jag tror att en parantesdag var precis vad jag behövde. Kropp och själ sa åt mig "Vila, prata, chilla. Du är bra." Och jag lät mig vara i det. Bra av mig.Sen middag och bio med lilla sonen. Det var vad han önskade sig. Bara han och jag och så fick det bli. Filmen var lagom läskig också så att vi fick hålla hand. Väl hemma stupade den lille i säng. Den som står mitt på vardagsrumsgolvet. Jag har inte gjort så mycket med riktning att få ordning här hemma på två dagar, men det ger sig.
Kär granne kom över, vi delade lite vin (ett väldigt gott, särskilt med tanke på priset, vin förresten) och erfarenheter. Det här med grannar som bara kommer över en vardagskväll, eller när som helst, är klart underskattat i den här staden. Det är ju sånt fluff och en total livsnödvändighet. Ni som lever utan detta- hur gör ni??? Och jag fick en present. Tack ME. Nu regnar det ute och åskan mullrar. Jag ska krypa ner i min säng, tacksam över en parantesdag med kärleksfull tid med lilla sonen och fluffet.
Jag har inte tagit bort tejpen på tummen för att kolla läget, det törs jag inte. Jag var nog modig i går tycker jag. Och det gick ju åt skogen, så...
Och ja! Jag har ett kök som man kan stänga dörren till och...Sist men inte minst.. balkongmys med levande ljus medan regnet smattrade mot inglasningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar