Helgen var fantastisk. Fantastiskt rolig. I dag har jag kört hem från Malmö, bara ett stopp i övrigt full fart hemåt i ett streck. Bilen gick så bra så med kusinens vinterdäck på genom dimma och regn. Dimman och regnet la sig lite över huvudet på mig, blött och tungt.
Jag fick ett samtal från Thailand som gjorde mig orolig och ledsen. Kommer nog att ta upp inom kort vad det handlade om, men inte nu. Det ledde i alla fall till att jag kände mig ensam. Ensammast. Den jag senast, i min värld så självklart, vände mig till när jag blev rädd och kände mig ensam på toppen finns inte där längre. Vill inget hellre än att få känna mig liten, kura i hop mig, sova nära och ha någon där som säger att det blir bra. Men nu.... Ensammast.
Fast ändå inte. Jag släpper av A i Gamla stan. Beger mig hem till Åsen. Åker till Ica. Träffar första vännen utanför, andra därinne, tredje utanför och så kommer Åsens snyggaste punkare gående också. Min son, alltså. Och plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Jag är ju HEMMA. När jag satt i bilen ville jag helst åka ner till bröderna i Thailand och kura där. Men nu när jag är hemma minns jag varför det är här jag bor och inte i Thailand. Det här är mitt hem. Hemma.
Jag har inte riktigt landat i att det finns ett nummer i min telefon som nyss kändes tryggt, roligt, bra att ha där men som idag inte är/känns ringbart. För den här personen har valt/vill inte synka delar av sitt liv med mitt. Jag saknar och känner mig övergiven av någon jag kände mig trygg med. Någon jag på riktigt trodde var på väg att bli en del av mitt fluff men som nog ärligt talat mest tyckte jag var jobbig. Tänk så det kan bli och så fel man kan ha. Men så ÄR det ju. Sådant händer. Jag har en massa gott ut från tiden vi lärde känna varann i alla fall. Och det är fullständigt omöjligt att tro att det går att kontrollera en annan människas tyckande, eller framförallt känslor, det allra minsta lilla. Eller jag menar att TRO är inte alls omöjligt, det har ju jag ägnat massor av tid åt genom åren, men att det skulle gå.. nejnejnej. Jag kom dessutom in i det här då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, på min egotripp och ja... Vad ska jag säga? Tyck om mig, annars jäklar?
Jag hoppas att ensamhetskänslan inte blossar upp igen och framförallt att jag inte blir så liten och rädd att jag tvingar mig på någon med mitt uppmärksamhetsbehov. Jag har gjort nog av sånt.
Jag har dessutom under helgen sett en annan person begå samma misstag som jag brukar göra i min vilja att vara till lags. Förvandlas till en helt ointressant person. För det blir man ju när man sätter sina behov helt på "on hold" och är till lags... Det här var dessutom en man (pojke?) som gjorde det. Det ÄR inte typiskt kvinnligt eller manligt. Det finns även killar som inte fattar ett jota av hur spelet ska spelas....
Jag vill inte mer vara till lags. Jag vill inte mer leva på smulor. "Dare to be difficult"
Ska öva på det. Lovar inget, men ska öva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar