Jag saknar dig. Japp. Pratade med din pappa i dag. Var så arg på stora sonen. Eller ledsen. Så jag ringde för att få vara liten själv en stund och få goda råd och tips. Han tog in, bekymrade sig, kom med råd. Jag ville att han skulle ta hand om sonen ett tag, att jag skulle få skicka ner honom.. Men han orkar inte ta på sig det nu. Fast jag vet att han vill. Han pratade om dig och din bror. Om hur det var med er och jämförde med din kusin, min son. Han saknar dig också. Förstås. Trots att du var en sån jobbig tonåring... Mitt svarta tvillingfår. Din pappa har förändrats så mycket sedan du dog. Jag undrar om du skulle känna igen honom... Mest till sättet. (och med ett galet långt skägg!!) Så mycket mer ödmjuk, lugn, visar kärlek. Inte som när vi var tonåringar.. då enda gången vi fick höra att han tyckte något gott om oss var när han sa något till dig om mig som du berättade för mig och vice versa. Nu snålar han inte alls. För han vet att det inte i bland inte alltid hinns med att säga det man egentligen vill säga. Och att livet är oss till låns. Att våra barn är oss till låns. Han fick bara låna dig alldeles åt helvete för kort tid.
Om du var här. Jag lyssnar på Depeche just nu. Jag tror knappt du hade gillat det längre, du var så framåt uppåt, men jag kommer nog vara fast hela livet. Jag är lost utan dig och din påfyllnad av min Ipod, du fattas oss. Mitt musiklyssnande är begränsat utan dig.
Jag är inte alls arg på sonen längre. Han berättade allt för mig om hur han känner, hur han mår, varför han gör som han gör. Jag fattar. Jag gör verkligen det. Och jag blir arg på skolan i stället. Vill skydda och hjälpa honom. Vara hans kanal till och mot systemet och likriktingen. Nu är han och provspelar med "Dödsslakt". Jag vet att många tycker att jag gör fel, att jag är för mjuk, mesig, för mycket vän med honom. Men jag är ju den han har! Om han inte vill komma till mig längre, vem ska han då komma till?
Jag tror att du skulle tycka att jag gjorde rätt. Jag vill gärna tänka så. Jag vet att du skulle vara här med oss nu om du inte vore .. liksom var fan du nu är..? För alltid, alltid när jag behövde dig så fanns du där. Jag undrar om du kände detsamma med mig? Jag vet inte om det var så... Men jag tror att du vet precis hur det var. Och du var den som hjälpte mig. Räddade mig.
Du verkligen räddade mig! Fattar du det? Jag hade inte varit i mycket av det goda jag är i dag om det inte varit för dig. För det finns en massa gott.
"Life's a bitch. Then you get hit by a bus."
Or maybe not. Maybe not....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar