Jag å Flickvännen, (Stora sonens flickvän, kallas nu mera Flickvännen här) stack i väg till djursjukhuset med Buddha i morse. Amputationen infekterad. Eller alltså strax ovanför amputationen dårå. Medicin och sprutor och kostade lite till. Dårå.
Suck.
Sen på kalas för en 10-åring.
Sen fika med Lo på stan.
Sen hämta Flickvännen och råttorna.
Och nu är barnen hemma igen! Fjälltrippen avslutad för denna gång.
Kärleksbubbel i hela mig över att ha dem hemma igen. Och rätt många kramar tillochmed av stora sonen. Hans ögon sa andra saker än hans mun, liksom. Mamma är inte så dum trots allt.
Nu är det som vanligt här igen. Barnen, Flickvännen, Inneboenden, Buddha, Gandhi, Tuffa samt ME med son.
Huset fullt!
lördag 17 april 2010
tisdag 13 april 2010
Vår känsla
I solskenet på motorcykel genom stan med tacksamhet i sinnet och lite kalla händer. På uteservering i gasset och solglasögon till låns, med en hel hög fantastiskt sällskap. Jag var glad, det var skönt. Vi skrattade och jag följde händer som underströk det som sas och vi delade med oss till varann om vad som händer nu och sen sist och vad vi ska göra då. Drömmar om framtiden, sorg över det som gick så fel, ironi och galghumor som räddar upp och varma händer som kramar mig och mina lite kallare. Berättelser om resor som har gjorts och tankar om de som ännu inte har ägt rum, samtidigt som solen går ner och vi sveper filtar om benen.
Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.
Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.
Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.
Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.
måndag 12 april 2010
Familjeliv
Jag sitter och pratar med stora sonens flickvän i köket. Hon utbrister "Jag tycker det är så mysigt att vara här!" Jag blir glad och varm i hjärtat och svarar henne att det är väldigt mysigt att ha henne här.
"Det är roligt här, det händer alltid saker, det kommer folk och hälsar på och ni har roligt och det är varmt och glatt. Ni är en riktig familj!"
Hejsan hoppsan, tjejen... Hur tänkte du nu? Vi är en singelmamma, en inneboende, ett varannanveckasbarn och ett heltidsbarn, en katt och två råttor---En riktig familj..?
Hon har ju en riktig familj. Föräldrarna är inte skilda och de har hund och katt till och med.
Men hon hävdar vidare.
Och jag tror hon har helt rätt när jag tänker efter. Vi är en riktig familj.
Vi är människor i olika åldrar som trivs tillsammans, som har roligt i hop, som hjälps åt med livets alla dimensioner. Som bryr sig genuint om varandra och som lägger sig i om någon av oss har det jobbigt, vi håller koll på varann, vi ställer upp för varann. Vi skrattar i hop, vi gråter i hop, lånar varandras grejer eller bara är tillsammans i samma luft utan att dela just så mycket mer än det. Vi är trygga ihop. Vi har ett hem i hop som vi tar hand om tillsammans och där våra vänner trivs och är välkomna.
Det måste väl ändå vara definitionen på en familj...?
söndag 11 april 2010
Summarum
Summering: Bra helg.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
lördag 10 april 2010
Livsspel
Alla i mitt hushåll spelar dataspel förutom jag. De spelar WOW. Även min inneboende.
Mina barn har tjatat på mig massor för att jag också ska göra det. Särskilt sen J flyttade hit. Hon är ju vuxen och spelar, liksom. Alltså, jag HAR testat dataspel några gånger i mitt. Inte min grej. Jag har testat och förkastat och förlustar mig på annat vis.
Jag föll till föga för stora sonens tjat häromdagen och testade igen. Det tog ungefär 7 minuter och sen var jag svettig och arg. Jag fattar inte grejen! Man blir ju utsatt för sådant man vill hålla sig undan i det verkliga livet! Exempel på det här:
Man försöker få någon att gå åt ett håll där det är bra för den att vara. Men den lyder inte! Den går för långt åt något håll, trasslar in sig i något eller ramlar nerför något stup.
Man vill gå upp någonstans. Medan man letar efter ett sätt att göra det på så kommer någon och skjuter ner en.
Man försöker undvika något som är dåligt för en på alla sätt, men det kommer i kapp en precis när man står i en återvändsgränd med rumpan bar och inte kan ta vägen någonstans.
Man kämpar förgäves för att få ihop tillräckligt med skydd för att klara sin igenom sina strider, men kommer ut sårad på andra sidan ändå. Det var något man hade för lite av, trots allt.
Man försöker gå framåt, men någon osynlig kraft gör att man bara står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Även vid dessa tillfällen finns det risk för att man blir nerslagen eller skjuten i ryggen.
Man ska snurra ett varv. Men man har inte grepp om hur mycket fart som behövs för att snurra bara ett varv så det blir hela tiden för många.
Så, efter 7 minuter vill jag tillbaka till mitt vanliga liv, slippa svetten och stressen och att bli förbannad på att inget blir som jag vill.
Jag tycker det räcker så bra med att snurra lagom många varv i det vanliga livet, att hitta rätt väg, att ta sig uppåt utan hugg i ryggen, att hjälpa de jag älskar att göra val som är bra för dem, att skydda sig lagom mycket så att man klarar sig genom sina strider.
Verkligen så räcker det.
Jag läser mycket hellre en bra bok eller bloggar eller mest av allt-har mänskliga möten!
Mina barn har tjatat på mig massor för att jag också ska göra det. Särskilt sen J flyttade hit. Hon är ju vuxen och spelar, liksom. Alltså, jag HAR testat dataspel några gånger i mitt. Inte min grej. Jag har testat och förkastat och förlustar mig på annat vis.
Jag föll till föga för stora sonens tjat häromdagen och testade igen. Det tog ungefär 7 minuter och sen var jag svettig och arg. Jag fattar inte grejen! Man blir ju utsatt för sådant man vill hålla sig undan i det verkliga livet! Exempel på det här:
Man försöker få någon att gå åt ett håll där det är bra för den att vara. Men den lyder inte! Den går för långt åt något håll, trasslar in sig i något eller ramlar nerför något stup.
Man vill gå upp någonstans. Medan man letar efter ett sätt att göra det på så kommer någon och skjuter ner en.
Man försöker undvika något som är dåligt för en på alla sätt, men det kommer i kapp en precis när man står i en återvändsgränd med rumpan bar och inte kan ta vägen någonstans.
Man kämpar förgäves för att få ihop tillräckligt med skydd för att klara sin igenom sina strider, men kommer ut sårad på andra sidan ändå. Det var något man hade för lite av, trots allt.
Man försöker gå framåt, men någon osynlig kraft gör att man bara står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Även vid dessa tillfällen finns det risk för att man blir nerslagen eller skjuten i ryggen.
Man ska snurra ett varv. Men man har inte grepp om hur mycket fart som behövs för att snurra bara ett varv så det blir hela tiden för många.
Så, efter 7 minuter vill jag tillbaka till mitt vanliga liv, slippa svetten och stressen och att bli förbannad på att inget blir som jag vill.
Jag tycker det räcker så bra med att snurra lagom många varv i det vanliga livet, att hitta rätt väg, att ta sig uppåt utan hugg i ryggen, att hjälpa de jag älskar att göra val som är bra för dem, att skydda sig lagom mycket så att man klarar sig genom sina strider.
Verkligen så räcker det.
Jag läser mycket hellre en bra bok eller bloggar eller mest av allt-har mänskliga möten!
Singla slant
I går kväll:
Bubbel. Snygg. Modig. Äldre. Glad. Skratt. Bubbel. Snygga män. Mer skratt. Drinkar. Dans. Fotograferad. Bubbel. Vingligt. Modigare. Fånig. Snyggast. Läskigt. Ännu mer skratt. Klackar. Blickar. Mer dans. Bryta koder. Bra uppmärksamhet. Asgarv. Mindre bra uppmärksamhet. Fingermat. Yngre. Tackar nej. Rostmackor. Fattig. Nöjd. Fågelkvitter.
fredag 9 april 2010
Pappfigur
Jobbat. For hem på lunchen för häng med kidsen som åker i kväll igen. Stora sonen tvekar. Vill inte riktigt åka i väg nu. Tror inte att det kommer att fungera, tror inte han riktigt välkommen. Och dessutom att han ändå kommer att bli hemskickad efter ett par dagar.
Jag tror inte alls att han kommer att bli det. Men det är fullständig, ren skit att han ska behöva känna så. Han blev så här när han skulle till sin pappa i julas oxå (det var senast de sågs). Men då vågade han testa att åka dit när vi lovade att hämta honom direkt om det inte kändes bra. Då blev han kvar en och en halv dag i stället för de bestämda tre. Nu kan jag inte åka och hämta honom.
Nu kan jag bara hoppas på att han bestämmer sig för att vara hemma när pappan kommer för att hämta. Just nu är han på stan utan mobilen. Och sen kan jag verkligen bara hoppas att de får en schysst tillvaro tillsammans under veckan.
Jag kommer att sakna honom sjukt mycket, det är ett som är säkert. Men jag tror på riktigt att det är bra för honom att komma till fjälls och glänsa lite på brädan!
Jag tror inte alls att han kommer att bli det. Men det är fullständig, ren skit att han ska behöva känna så. Han blev så här när han skulle till sin pappa i julas oxå (det var senast de sågs). Men då vågade han testa att åka dit när vi lovade att hämta honom direkt om det inte kändes bra. Då blev han kvar en och en halv dag i stället för de bestämda tre. Nu kan jag inte åka och hämta honom.
Nu kan jag bara hoppas på att han bestämmer sig för att vara hemma när pappan kommer för att hämta. Just nu är han på stan utan mobilen. Och sen kan jag verkligen bara hoppas att de får en schysst tillvaro tillsammans under veckan.
Jag kommer att sakna honom sjukt mycket, det är ett som är säkert. Men jag tror på riktigt att det är bra för honom att komma till fjälls och glänsa lite på brädan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)