Inunder

Och jag nådde in igen, utan att det alls var meningen. Och jag minns
när du ville ha mig där. Du sa nu igen att ingen annan kommer åt dig
så, eller någonsin har gjort.

Men du vill inte ha det nu?

Du skrev en gång om att det skrämde dig att jag kom så nära, att
jag fick dig att känna så många saker som du så länge tryckt
undan, men då såg du det som något som var bra för dig. Jag vet att
du stänger av igen och att det är så du vill ha det nu. Och jag
förstår att det inte blir bekvämt att jag trasslar mig in till
känslorna igen, bara av farten. Den farten som är drivet i mitt liv.
Av det som är jag. Den här gången min kärlek till stora sonen. Det
handlade inte ens om oss.

Jag vet inte varför vi pratar så mycket, du och jag. Varför du vill
berätta och visa. Jag vet inte alls vad du tänker och jag frågar
inte heller. Jag avvaktar.

Om du inte vill ha mig inunder, vad gör jag då där? Men det frågar
jag bara här. Och inne i mitt huvud.

3:e januari, Banana Point

Det här blir det sista inlägget skrivet i Marocko.

Morgonsurf och pistageyogurt.

Jag gick ut i havet med brädan under armen exakt samtidigt som solens strålar nådde över bergen och följde mig ut i havet.

Jag var helt ensam i vattnet.

Och ingen yogurt har någonsin smakat så gott som den med pistagesmak jag åt till frukost när jag kom tillbaka till huset efter mitt morgonsurf.

Annorlunda

Min lilla minsta son blir tonåring i år. Sen har jag två
tonåringar. Coolt.
Jag känner mig annorlunda. Inte så trasig, mörk, rädd och
självdestruktiv som jag brukar bli i situationer som denna. Som i
lämnad. Jag är sorgsen, ja. Men inte förlamad. Jag är undrande, ja.
Men slår inte sönder möbler i frustration. Istället har jag
faktiskt möblerat om idag. Gjort om ett sovrum så att det blev två.
Lite egen space för killen som snart blir tonåring han med. Han blev
så nöjd och det kändes så bra. Att han fått mitt fokus och min
uppmärksamhet idag och att se honom glad.Fina, lugna, ordningsamma,
duktiga Lilla sonen som aldrig får lika mycket av min tid som den
Stora. Hur jag än gör kan jag omöjligen. Och jag lovar, jag har
försökt. Om några veckor ska Lilla och jag gå på en föreläsning
om att vara lillasyskon till någon med ADHD. Jag hoppas att det kan ge
honom något. För det är ju naturligvis inte bara Stora och jag som
drabbas av allt det röriga...

Det har märkligt nog varit en ganska bra dag. Jag har jobbat, lagat
mat, varit social, möblerat om, umgåtts med barnen och haft lite
energi till att hålla ledsen vän i handen lite. Känt mig stark nog.
Trött, ja. Men inte totalt urlakad.

Det är annorlunda. Men jag hoppas att det är ett bra annorlunda.

Nu

Jag gör och gör. Vaknar där bredvid det tomma, men går ändå upp.
Gör mitt jobb, plockar ihop både mig och saker. Hälsar på, tar
emot. Skrattar och ler. Planerar, organiserar, kväver gråter, sparkar
ifrån, tar ansvar och hjälper till. Åker på liten semester, håller
ihop, hittar tacksamhet, andas frisk luft rätt in i hela systemet.
Straffar lite, gräver lite, ser ner på mig. Önskar annat och andas
lite till. Tänker mig mindre destruktiv framtid.

Sen faller mina armar tomma i sömnlöshet om natten. Magen svider och
hjärnan serverar spöken till vickning. Huden pulsar och är rädd
för lång ensamhet. Jag vill inget hellre än dig. Som smeker mitt
hår och lägger din kind mot min. Stora händer som vill hålla hela
mig i en famn där jag inte syns. Där jag kan vila så jag i morgon
kan inte bara orkar göra och göra, utan även vilja.

Tårtork

Vi torkar tårar med tillitstrasor och jag undrar vad vi gör här, vad
den egentliga meningen är.

Jag har undrar varför Ettan inte hörts av. Tänkt mig att han så
lätt bara klippt. Och att jag nog aldrig var viktig. En vän sa nej.
Sa att Ettan är rädd för vad som händer om han hör av sig, att han
inte vet om jag vill. Om det gör ondare då. Att jag skulle öppna
för dialog om det är vad jag vill ha. Jag har funderat i flera dagar
på det. Om jag ska. Men bestämt inte. Tills i kväll då jag skickade
ett litet mess. Han ringde nästan direkt. Sa att det var (utan att jag
frågat eller påstått) precis som min vän sagt till mig. Det var ett
märkligt samtal. Å ena sidan så vant, en timmes godnattsamtal, å
andra sidan helt koko. Helt koko för att vi inte delar liv längre och
det han berättade om inte längre har med mig att göra. Han sa att
mitt mess kom i exakt rätt tid som om jag hade vetat vad han tänkte.
Att han ville höra min röst. Han sa att "tomt" var det bäst
beskrivande ordet för hur det var.

Han har följt mig på Facebook. Vilket han inte gjorde när vi var
tillsammans. På det viset har han haft koll på mig och att jag haft
näsan ovan ytan.

Det var jobbigt att prata. Ontskönt att höra hans oro över mina
barn. Ontskönt när han sa att han tänkt på mig så mycket.

Nu ligger jag här och snorar och gråter och älskar och hatar att han
också grät och att han sa att han tycker om mig och att han vill att
vi ska ses. För jag förstår att det inte handlar om en väg
tillbaka, bara ett mer utrett avslut.

Någon annan jag älskar har blivit sårad och fått sin tillit skadad.
Igen. Och jag tänker på oss som älskar så här. Att vi är så
lätta att svika, lura, bedra eller lämna. Medan jag vet de som fått
exakt det de vill ha med hjälp av ilska och hot. Som det är
skrämmande som ett hot mot livet att svika, lura, bedra eller
lämna.....

Och jag kan inte låta bli att tycka att det oerhört orättvist och en
mycket märklig mekanism hos de här männen.

I kväll har jag sett en anings norrsken och i morgon blir det
skidbacken. Jag torkar tårarna nu. Och hoppas att tillitstrasorna ska
få lagas igen. För oss alla som fått tilliten trasad på ett eller
annat sätt.

Gick

Jag bara gick därifrån i onsdags. Som om jag skulle komma tillbaka.
Kläder, tandborste, ansiktstvätt. Är kvar där.

I morgon ska jag till fjällen och han skulle ha följt med, men
istället är en del av mitt underställ hos honom.

Känns som att jag velat ha med dem båda.

Bara

Idag har jag haft en ledsen dag. Inte chock, inte panik, inte arg,
inte frustrerad. Bara. Så. Ledsen.

Jag har inte gråtit mycket alls den här veckan som gått. När
tårarna smugit sig upp i halsen har jag med varierande styrka kvävt
och svalt dem. Men i morse, hos min psykolog, då grät jag. Stora
tårar. Hela timmen. Sen grät jag igen på eftermiddagen när jag var
på väg till min läkare, satt i bilen på motorvägen och grät.
Stilla.

Hela dagen har varit liksom bara ledsen inne i mig. Ändå har jag
fungerat, jobbat, handlat, lagat mat och tvättat. Jag känner inte
riktigt igen mig. Jag tror att det är på ett bra sätt. Det är
liksom lite....bara. Jag bara gråter, jag är bara ledsen.

Kan det vara så?