onsdag 17 november 2010

Ny vecka

Det har lugnat ner sig lite. Mörkret håller sig på avstånd och tankarna om mig själv är snällare. Jag har sovit lite bättre. Jag gör bra saker för mig och de mina. Var på teater med Ettan i går kväll. Underbart. Jag älskar att gå på teater. Jag slipper gärna bio, och jag har sällan ro att titta på TV. Men teater. Älskar. Det var en bra pjäs som stannade kvar. Som sitter lite kvar nu med. Det var den sista föreställningen så jag kan inte rekommendera den. Men jag kan rekommendera Fria Teatern i Högdalen. En mysig, skön teater med duktiga skådespelare.

Jag var i en kokong i helgen, rensade bort allt som ens påminde om måsten eller borden och bara var med mina killar, alla fyra, och kramades, skrattade, älskade. Så fort Ettan kom innanför dörren i fredags så ändrades känslan jag hade i kroppen. Jag blev lugnare och gladare. Det var skönt att få hämta andan. Men på måndag morgon när han och miniettan åkte igen efter att vi suttit ihop alla fem hela helgen så drabbade en ångest mig igen.

Ska jag inte kunna må bra när han inte är precis här? Det får inte vara så. Om det känns så kommer jag (igen) bara gå runt och var rädd för att han ska lämna mig. Inte fastna i det igen, som med O. Vill inte det, vill inte det. Så letar jag fel och hör inte att han säger att han älskar mig, att jag är underbar, att han vill vara med mig. Jag hör bara någon enstaka kommentar här och där som är lite luddig så att jag alldeles på egen hand kan vrida det till något dåligt. Dåligt för mig.

Jag är nog jävligt orättvis.

Men om jag hör allt det bra, tar in det och landar tryggt i att han vill vara med mig, så river jag ner allt skydd, min vaksamhet måste bort och planen ligger då ren för att göra sönder allt inuti mig. Om han lämnar mig ändå.

Ja, som det blev sist. När jag litade på någon och vad han sa. Hur fan jag än vänder och vrider på det blir det inte bra. Jag vet att jag inte ska vrida och vända på det. Det är ju just det som är grejen. Sluta grubbla, bara vara. Det ska jag.

Då kanske jag kan få fortsätta sträcka ut handen mot naken hud och höra andetag i takt med mina.....

2 kommentarer:

Anonym sa...

Våga lita till nuet! Eller hur är det nu man brukar säga...

JCMAS sa...

Man säger det va..? Men ibland har nuet inte varit nåt att lita på. Men jag vet vad du menar..