söndag 5 juni 2011

Vad

Hur mycket ska man kämpa emot saknad och längtan? Vad ska accepteras
och släppas? Vilken saknad ska jag bara låta mig följa med i för en
stund och vad måste stoppas undan? Vad för mig framåt och vad gör
att jag står still?

Just precis nu saknar jag så att det känns fysiskt i min kropp. Både
inuti och utanpå. Jag saknar, men är rädd.

Jag längtar efter något annat, men där är rädslan ännu större.

Det har åtminstone varit en bättre dag idag än igår. Man får vara
glad åt det lilla.

Eller..?

5 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Det är väl okej att sakna och längta? Det går över om man inte agerar på det - eller matar sig med det på annat sätt.

JCMAS sa...

Jag agerar inte. Och matar inte med flit i alla fall.

Jag knatar väl på. Och vet att mina cykler är långa. Jag antar att det bara måste accepteras...

Anonym sa...

Stanna i den, vältra dej i den, skrik ut den, dansa vilt till musik du älskar och lev med den. Sorgen och saknaden är beviset på att du kan älska och det är något underbart, fantastiskt och härligt.

Anonym sa...

Kanske blir det dubbelt upp nu, tror att min kommentar försvann. Det jag ville skriva var att du skulle stanna i känslan, vältra dej i den, dansa vilt med den till musik du gillar och aldrig glömma bort att sorg och saknad är beviset på att du har förmågan att älska och beröras. Underbara, fantastiska och härliga prylar.

JCMAS sa...

Jag gör det mellan varven..

Men hur många år då!!!???

Frustrerad... :(