Jag tror inte att jag haft det på det här sättet i någon relation tidigare. Det har alltid funnits ett jag eller ett företag eller barn (det sistnämnda med all rätt, även om sättet var galet...) som tagit större plats i relationen än relationen till mig.
Det är allt från att han vill vara med mig lika mycket som jag med honom till att jag gnäller lite över att jag inte kan koppla min iPhone till bilstereon och han kommer hit och har köpt en sändare åt mig så att jag kan få min musik i bilen. Och han köper bröd utan vetemjöl åt mig och följer glatt med till mina vänner och han spelar TP i timmar med mina barn.
Och det tar liksom inte slut någonstans. Han gillar att jag har båten, känner sig inte hotad av att jag delar båten med en annan man. Han ser den relationen för exakt vad den är vilket är en sån lättnad för mig. (Ettan var mycket svartsjuk på den relationen och det störde ganska mycket).
Mina barn gillar honom massor och vill ha honom här. Han gillar dem och är omtänksam och klok.
Han vill ha mig hos sig, vill att jag lämnar grejer där. Han lämnar grejer här. Den sortens rädslor med att det blir för allvarligt om klädesplagg och toalettartiklar finns i hemmet ser jag inte en skymt av. Tvärtom, faktiskt.
Jag behöver inte driva, inte laga, inte anpassa, inte mörka, inte hålla emot, inte dra mig undan. Jag kan vara, och är, bara jag. Och han är kvar.
Vi ses varje dag och trots det kan han "inte låta bli" att ringa på natten för att säga godnatt när vi är på varsitt håll.
Jag behöver aldrig tro att han inte tänker på mig. För jag ser och känner att han gör det. Alltid.
Det försiktiga och mjuka. Det långsamma. Det har blivit något starkt och nära. Men tonen är densamma och det gör mig trygg. Jag vilar i oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar