söndag 11 november 2012

Barnen

Den stora packar. Han flyttar snart. Jag försöker att inte tänka ens. På hur svårt det kan bli. Fokuserar på hur bra det kan bli. Han och flickvännen ska nu bo lite eget, men hemma i flickvännens pappas hus. Flytta hemifrån, men bara lite liksom.

Den lilla skriver i sin status på Facebook att han saknar sin pappa. Så här idag på fars dag. Jag tar det som en möjlighet att öppna för ett samtal om pappan. Men det vill han inte alls. Han vill hellre prata om träningen han varit på. Jag vet inte hur han tänker om pappan som inte ville leva. Jag vet inte vad det är han saknar. Jag vill skydda min lilla. Hjälpa honom. Vi köper målarfärg till rummet han ska få. Han visar mig boxningsslag. Han är 1.87 lång och min lilla.

Det slår mig hur obegripligt mycket jag älskar mina barn.

4 kommentarer:

tigerlilja sa...

Det är vackert att få vara med om att barnen växer, blir vuxna på sin egna villkor, deras liv.

Anonym sa...

Åh. Jag är inte alls redo för att mina barn också ska bli så stora. Shit. Måste vara skräckblandad förtjusning.
Kram.

JCMAS sa...

Men läskigt!!!!

JCMAS sa...

Jag är inte heller redo. Åh, vad jag saknar mina föräldrar att prata med!! Hur gör man det här? Hur släpper man?