Det viktiga

Tuppkammen, Stora sonens, är fixad, sidorna är rakade. Jag har valt
ut favoritflipparna.

Då är det väl bara att åka? Ahh.. Julafton i morgon, ju. Ska bara...

Har inte packat ner en endaste liten pinal. Taxin kommer kl 04.10 på
juldagsmorgon. Först ska vi ha julafton!

Jag har åtminstone tvättat. Och jag har fixat en
förstahjälpenlåda. Med ormsalva, tigerbalsam och voltaren. Det är
brukligt att slå sig när man surfar. Nu ska jag sova och i morgon ska
jag fira jul. Lite extra med lilla sonen, som inte ska med på resan
denna gång. Han har åkt på två resor med pappan redan i år, så nu
är det Storas tur....Och jag fixar inte att ha koll på dem båda plus
Ettan där i havet! Jag har ju knappt koll på mig själv..

Skönt ska det bli att komma iväg. Jag ska läsa, vila, sova, surfa,
njuta, vila, surfa, äta, läsa, surfa.... Och gå i flippfloppar
förstås!

Chefen

Chefens chef visade både en del empati och en större förståelse för Stora sonens problematik än vad jag sett hos någon annan på socialtjänsten hittills.

Med det inte sagt att något är vunnet eller hemma. Bara precis det. Hon lyssnade och antecknade och sa något om att det inte ska få gå till så här.

Nu ska jag vänta på besked, som jag får när jag kommit hem från resan. Så jag gör det. Jag känner att jag skötte det på ett sätt jag är nöjd med. Jag var cool och klok. Det ligger ingen prestige i det här alls för mig. Det handlar om att sonen ska få den hjälp han behöver för att må bra och ha ett bra liv. Om det kräver att jag måste slicka rumpor, då gör jag det. Inga problem.

Mitt skolbarn?

I morgon har jag fått till ett möte med chefens chef på
socialtjänsten. För att dra det hela med Stora sonens rätt att gå i
skolan ett varv till.

Han trivs på sitt jobb. Han mår mycket, mycket, mycket bättre. Men
han vill faktiskt gå i skolan.

Jag ska vara smidig. En gång till. Sista gången med mjukvantarna.
Håll tummarna. Om de inte häver beslutet om att han inte får gå i
skolan så åker mjukvantarna av.

Då lovar jag att den tjejen (mamman, dessutom) som fixat att bli VD i
en mansdominerad värld tittar fram. Med styrka som en björninna, list
som en räv och envishet som en åsna. Ett helt jäkla zoo!

Men i morgon ska jag bara använda mjuk list. Från en chef till en
annan.... Lägga undan ilskan, känslan av att både jag och sonen
blivit kränkta och der faktum att hennes undersåte begått 100-tals
tjänstefel.

Måtte det fungera....

Surt

Jag reagerar mycket starkt på om någon blir sur på mig. Eller verkar arg på mig. Trots att jag i grunden vet att det inte finns något att vara sur på. Hela min kropp drar ihop sig, jag blir som paralyserad.

Jag har dåliga minnen. Jag har levt med en man som jag var rädd för. Minsta ilska gjorde mig paralyserad och jag tassade på tå och vände mig själv ut och in för att vara till lags. Det här var många år sen nu, men kroppen minns. Sinnena minns. Fortfarande reagerar jag med att vilja göra mig liten, inte säga ifrån, anpassa mig, göra rätt..... när jag möts av surhet eller ilska. Det behöver inte vara mycket.

Det krävs verkligen inte mycket för att känslorna ska komma. Komma och paralysera mig. Andra som inte har den erfarenheten jag har skulle på sin höjd bli lite sura tillbaka eller mer troligt vifta bort det, eller kanske inte alls märka det.

Jag inser att när det här händer så måste jag förklara mig. Inte dra mig undan. Jag har rätt till det. Påminner jag mig.

Mansord

Varför finns det ingen ogift motsvarighet till ordet kvinna?

Min fru: Vi är gifta.
Min kvinna: Vi behöver inte vara gifta.

Min man: Vi är gifta.
Min..??: Vi behöver inte vara gifta.

Finns inte. Varför?

Och jag skulle inte få för mig att säga "min man" om det inte var
det.

Pojkvän känns för ungt. Min kille? Funkar ok. Särbo är kliniskt
kärlekslöst. Sambo tråkigt. Jag kallar Ettan för min kärlek eller
mannen i mitt liv. Det är fint och bra, men inte lika enkelt
träffande som att jag är hans kvinna. Fast han säger " min tjej".
Förvisso.

Vad säger ni? Jag tycker att vi behöver ett nytt ord. Förslag?

Ja.

Tagit upp jobbiga grejer. Skönt. Sagt ifrån. Toppenjäklabra. Känns
lite farligt, men jag gjorde rätt. Inte bara anpassa mig.

Tröttheten dänger till med jämna mellanrum, jag klarar att vara på
benen sisådär tre timmar i taget.

Inget läkarbesök idag, hon ställde in. Blir i morgon istället. Jag
har panik. Storkonsert på lördag, födelsedag på onsdag, ett
företag att driva, julafton och en resa till Marocko dagen efter. Allt
ska fixas. NU.

Och jag kan inte. För jag bara däckar. Nu ska jag däcka igen.
Tyvärr svårt att sova. Ska testa lite naturgrejs. Önska mig lycka
till.

Fel

Det är något fel på mig. Alltså värre än vanligt. Den här
tröttheten är inte bara att vara trött. Den innefattar yrsel,
matthet, muntorrhet och massa obehag. Idag gjorde jag ett ärende på
stan vid lunch. Jag var på två snabba besök i nästan tomma butiker.
Jag kunde knappt ta mig tillbaka till bilen. Jag var helt slut. När
jag kom fram till bilen var jag tvungen att vila en stund innan jag
kunde köra. Hem. För jag var tvungen att åka hem för att vila en
stund innan det var dags att hämta Tuffa efter hennes tredje operation.

Den hade gått bra. Vi åkte hem. Jag vilade. Gick över till ME och
fick dem bästa massage jag fått på flera år av Lisan, som gav oss
båda varsin massage i födelsedagspresent.

Jag kunde återigen knappt gå de 60 meter jag har hem från ME. Jag
ska till Doktorn i morgon, fick tag på en återbesökstid. Så här
kan jag ju inte ha det.

Ettan ringde från långt borta. Han saknar mig, säger han. Jag saknar
honom också. Så väldigt mycket. De värsta skaven kommer när vi är
ifrån varann. Bäst har vi det när vi är nära. Jag vill vara nära
jämt.