måndag 25 januari 2010

Idava


Det här han hänt/har jag gjort i dag.

Jag har fått berätta för alla de andra tre bröderna att vi förlorat vår äldsta bror. Det var skitjobbigt.

Jag blev väckt i tid men somnade om och försov mig en timme.

Jag hade ett möte inbokat i dag som var det för mig viktigaste på väldigt länge. Privat var det alltså. Privat, nära, viktigt. Jag blev dissad till förmån för en bilförsäljning och jobb. Den dagen min bror har dött till råga på allt. Jag har sannerligen åkt ner på "viktigförmig" listan hos den här personen... Från plats 2 till plats 200?

En person jag känner väl (kände??) har genomgått en metamorfos där mun och anus har bytt plats. Eftersom det här vanligtvis är en person som pratar väldigt mycket tror jag att jag ska skicka honom en påsklämma att sätta i stjärten för risken är annars överhängande att han bajsar på sig dagarna i ända. (i ända.. hi, hi)

Jag blev räddad från mig själv (och mitt brustna hjärta över död bror och dissat viktigt möte och lite annat tjafs som allmän hjärtesorg och så) under lunchen och blev dessutom full på ett glas rödvin. Alltså på lunchen.

Jag halkade på en isfläck och ramlade pladask på min vänstersida. Hela. Gjorde mest ont i handen. Efter tre timmar började det göra ont i hela högra sidan, dock. Det gör det fortfarande.

Har fått ett mycket användbart tips om vad jag ska göra med allt garn som dräller överallt här sen stora sonen slutade sticka. Att posta detta till någon som kan göra sig offerkofta av den.

Jag har fått ett så kärleksfullt erbjudande att jag knappt kan tro att det är sant.

Jag har haft det märkligaste telefonsamtal jag har haft på många år. Inget har gjort mig så ledsen och frustrerad på länge. Och arg! Och ledsen. Och sårad. Allra mest för att jag hade hoppats på några vettiga svar men inte fick ett enda. För inget har nån vett och sans. Inte på riktigt. Chockskadan sitter i.

Jag har varit så arg att jag kastat alla företagets bestick i golvet. Himlans aggresivt, tycker ni inte? Det hjälpte föga. Måste nog vara något som går sönder för att trycket ska lätta. Men eftersom min sovrumsdörr hänger här trasig sen senast jag var så här maktlöst, frustrerat arg så...
Min personal fick åtminstone det höga nöjet att se mig krypa omkring på alla fyra för att samla i hop alla besticken igen.

Jag har återigen påmints om vilka fantastiska vänner jag har och känner enorm tacksamhet över det. Tack alla ni som hört av er i dag! Och ni som hängt med mig!

Stora sonen har börjat underteckna sina sms till mig med "din älskling".....

Det känns som att jag blivit både tvättad, tumlad, struken och manglad.

Och jag har längtat efter hav. Och sol.

Mmmm.... havet... Bilden är från Torö, ett av mina favoritställen på jorden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

love ju
Me

JCMAS sa...

Love u to....