Det här med att lita på någon. Mig själv, vänner, syskon, arbetskamrater. Låg just i badet och funderade på det här med vilka jag litar på och litat på.
Och jag undrar vad som skiter sig. Och om det verkligen gör det på riktigt eller om det bara är jag?
Kan jag lita på mig?
Vad det gäller män, och nu kommer det här säkert låta aningens bittert men det är det inte, så har jag kommit fram till att jag liksom bestämt mig för följande (baserat på upplevelser under typ det drygt senaste året);
Jag ska inte lita på en man som är; Snäll. Genomsnäll. Försiktig. Pryd. Varsam, rädd för att såra. Om jag gör det kan jag bli riktigt OLycklig.
Och inte alls på en gudomligt vacker man. Finns risk för att de ord han säger är lika vackra som han är, men att jordaxeln är så djupt uppkörd att han inte ens märker vem jag är. Slutar med att min egen JOrdaxel snurrar femton varv och det är inte alls bekvämt.
Sist men inte på något sätt minst ska jag inte lita på någon som ger allt, verkar vara min själsfrände, som delar mina drömmar, tycker att jag gör honom till en bättre person, som gör mig lycklig och stark och som gillar mig precis som jag är och vill vara med mig hela tiden. Då kan jag hamna i ett ERbarmeligt chocktillstånd.
Men är det så, eller är det jag? Eller bara livet? Eller handlar det om feghet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar