av dina händer kan nästan rymma båda mina. När jag tycker att jag
hjälper dig, tycker du att jag tvingar dig och stänger dina vägar.
Du blir frustrerad och arg och jag tar det som att du är elak och vill
mig ont.
"Han är tonåring" säger de. Och det är du ju. Men jag vill inte ha
det så här hur mycket tonåring du än är. "Konsekvenser" måste jag
ge dig. Då får jag ett barn som går sin väg. När du inte är där
kan du ju inte höra vad jag säger och jag kan absolut inte höra dig.
När du inte orkar. När du inte ens pratar med mig och blir hård mot
mig och livet.... Det är det värsta och det gör mig rädd. De
senaste veckorna känns det som att du dragits tillbaka ner i
hopplösheten igen.
Du som var på gång... Såg lite ljus och hopp och började bli
gladare. Var är du nu? Vad tänker du? Vad är du rädd för?
Jag vill ha dig nära. Jag kan låta dig gå först när du är mig
nära i sinnet. Då kan jag låta dig åka till andra sidan jorden. Jag
skulle sakna dig. Men veta.
Nu saknar jag dig även när du sitter bredvid mig. Kanske blir du stor
nu. Men jag ser det lilla också och vill ta hand om dig.
Jag hoppas att du snart blir så stor att du kan samarbeta med mig.
För jag skulle behöva din hjälp att ta hand om dig. Om oss och det
som är vi, även om vi inte ska leva ihop för alltid så gör vi det
nu. Jag älskar dig oändligt, mitt tonårsbarn. Ta hand om dig när
jag inte får.
5 kommentarer:
Kärlek, smärta, tillit, oro, beslutsamhet, obeslutsamhet, tankar, önskningar, vilja, oj vad ord och känslor ditt inlägg skapade. Starkt.
Det jag känner för min Stora son är det du skriver. Starkt som bara den. Så starkt så jag knappt står ut ibland. Han är så otroligt mycket och han har "bara mig" och kanske är vi av den och andra anledningar lite för nära...?
Han är min sol och min smärta. Smärta när han inte mår bra...
Så vackert, så smärtsamt, äkta nära, igenkännande... Det du skriver får mig att gråta. Kram fina människa, fortsätt bara med den kärlek du ger, fortsätt att vara där och att älska honom så kommer han snart ut på andra sidan. Har själv en son som är 13 år och 184 cm lång. Alltid varit mig så nära. Nu vänder han ryggen åt mig och jag står här med all min kärlek och längtan. "Ta hand om dig när jag inte får! -gillade jag! JMC
Också jag gråter när jag läser vad du skrivit.. och känner igen mig. Även fast jag vet att banden måste klippas av, att de måste få egna vingar, för att kunna komma tillbaka som hela vuxna och mogna individer, så gör det så ont. När man så gärna vill, men inte får hjälpa till. När de drar sig undan, när man varit så nära, så nära så nära och de istället vänder sig ifrån.
Min 17-åring har kommit tillbaka, mogen och underbar. Min 15-åring sågar av banden för fullt, omogen, trotsig, inåtvänd och underbar. Vissa dagar får jag ha henne nära, nära igen, och de dagarna ger mig näring.
Det gör ont när knoppar brister.. sägs det ju.
Att vara tonårsförälder är verkligen inte lätt.
Nej, det är inte lätt. För honom är det nu en kamp. Han behöver hjälp och stöd lite mer pga att han har ADHD(en grav variant dessutom). Han vill inte behöva mig eller någon annan, men känner samtidigt att han inte fixar det på egen hand. Frustrationen blir total. Och han är alldeles för hetsig för att i lugn och ro bygga på sina system....
Grabben som aldrig har visat några tecken på agression kastar nu tvättställningar omkring sig i frustration.För att nästa kväll nästan sitta i knät på mig för att få närhet och kramar....
Skicka en kommentar