länge som en graviditet varar. I tisdags fick jag veta att jag kommer
att fasas ut ur terapin så sakteliga. Att jag i slutet av sommaren ska
sluta i färdighetsträningen med gruppen och till hösten bara gå i
individualterapi 1 gång varannan vecka.
Separationsångest!
Jag fattar ju att jag inte kan gå där för alltid. Och att
anledningen till att jag ska sluta är att jag börjar bli "duktig" på
att använda de färdigheter jag fått. Jag har efter de här
månaderna fått så oändligt många nya, bra verktyg. Byggt nya
strategier, blivit starkare, fått aningens bättre självkänsla till
och med. Men att jag efter sommaren ska gå från 16 timmar terapi i
månaden till bara 2 känns ju urläskigt!
Men se där, strax efter att jag fått veta det kickar färdigheterna
in, jag använder dem utan att tänka på det förrän efteråt. Och
jag tänker på att det att jag fick möjlighet att gå i den här
terapin är det bästa som hänt mig på många år. Och att det är
så himla synd att det finns så få DBT team i Sverige.
Jag är otroligt glad för mitt team av psykologer och terapeuter och
inte minst för min grupp. Underbara, kloka, kämpande människor som
jag lärt mig massor av och som stöttat mig enormt. Jag undrar om inte
vi är den mest kärleksfulla DBT gruppen ever..? ;)
Vi i gruppen har träffats 3 timmar i veckan och det är ju mer än vad
man träffar de flesta av sina vänner. Det kommer att bli tomt. Men
jag är glad om jag kan gå vidare.
Idag har jag känt mig stark. Och jag tackar DBTn för att jag tar bra
beslut bra mycket oftare nu än för ett år sen. Jag vill vara kvar
på den här banan, lära mig ännu mer. Jag vet att jag kommer att
behöva det jag har lärt mig i resten av mitt liv. Jag är inte
"frisk". Men jag har fått en stor, fin verktygslåda med verktyg att
använda för att kunna leva ett liv av hög kvalité. Jag avser att
fylla den lådan med ännu fler verktyg och öva och öva mig på att
använda dem så att jag blir en hejare på att snabbt plocka upp rätt
verktyg i rätt sekund och använda det väl. Jag ser varje dag
resultat, jag mår bättre och får ett bättre liv av att använda det
jag lärt mig. Direkt belöning, liksom.
Jag är otroligt, otroligt tacksam.
2 kommentarer:
Hurra gånger fyra!
Jag förstår precis vad du menar med samhörigheten i gruppen, den är ovärderlig.
Och visst är just ni bäst, haha. Precis så där som jag känner med de jag gick coaching med, fanns nog ingen grupp som hade mer sammanhållning än oss, de som var där samtidigt säger likadant. Och nog har du verktygen som krävs, det gäller bara att de inte blir liggande någonstans utan används.
Nu har mitt humör artat till sej en aning, vet inte riktigt vilken sida jag vaknade på, kanske låg på rygg så det blir av båda sorterna idag.
Skicka en kommentar