Natt blir dag

Den dagen jag landade i Thailand, lördagen på veckan efter olycksdagen och dagen innan begravningen var en lång dag. Vi var kvar i templet till midnatt och när vi kom hem till huset däckade jag. Då hade jag varit vaken i närmare 60 timmar. Jag somnade inte, jag däckade. Med kläderna på. Med lampan tänd. 

Dagen efter åt vi frukost och åkte till templet. Det var nästan tomt på folk då. Några hade sovit i templet med Eddie, fästmön, de små munkarna och några till. 

När jag kom var det ingen vid kistan. Jag tog en kopp kaffe och satte mig där. Tog en cig med Eddie (nej, jag röker inte längre men jag kände att det var på sin plats) och pratade med honom lite. Nu var ytterkistan (kylskåpet alltså) öppen och förberedelserna hade börjat för den stora ceremonin och kremeringen. Farvälet. Jag kände mig inte ett dugg redo att ta något farväl. Jag ville bara få komma till templet varje dag och vara där. Och jag ville ha dit mina barn. 

Jag berättade allt det för Eddie och sen började det komma mer folk. 

Det var en fin stund. Jag och Eddie. Jag tänkte på när han var liten och vi bodde grannar. Då tog jag hand om honom ofta, gick promenader med den lilla lintottsbebisen. Som aldrig kommer få någon egen bebis. Jävla skit!!!!