Hemvänt

Stora sonen och råttorna hemma igen. De har varit på semester från allt i fem dagar.

Och han är lite ljusare. Gladare. Han sa en sak han vill göra, som han ser fram emot.

Just nu fnissar han i badrummet med flickvännen.

Han blev glad, på riktigt så glad att jag fick en spontankram av honom, över att jag städat (förlåt, sanerat) och möblerat om i hans rum. Jag som trodde att han skulle bli arg...??

Passar på att njuta av att han är här och tar plats med sina ljud och rörelser.

I morgon åker han igen.

Kännedom

Att lära känna sig själv bättre, att få reda på saker om sig själv kan verkligen vara till hjälp för att minska pressen. Även om man får reda på saker som kanske inte är så bra. "Man" som i jag då..

Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.

Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....

Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!

Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)

Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?

Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?

Förändrag

Stora saker, små saker. En liten förändring här, en stor förändring där. Riktningar som jag försöker se var de leder där jag inte styr. Andra riktningar försöker jag själv sätta. Komma vidare. Driva mig med min egen nyfikenhet och vilja. Kanske kan jag hoppas på den. Jag vågar inte tro för mycket, fast jag nästan vill.

Det glittrar till ibland och det känns nöjt. Vill behålla det. Inte bara ha korta glitter. Längtar lite och hoppas. Tackar för skratten som håller mig över ytan. Vänder ansiktet mot ljus och värme. Försöker hålla det bortvänt från sorg och saknad. Tittar efter någon möjlighet i bland. Inte med hjärtat eller själen, bara med förnuftet. Försöker koppla i hop det, men inte heller för snabbt. Inte trycka bort, gömma ner. Det som varit så emblematiskt för mig vill jag inte. Inte heller det alltför hårda och snabba när det onda snurrar.

Lugnare. Här och nu. En sak i taget. Med blick framåt.

Stulet

"trasig söker trasig att klia sig mot känner igen när det kryper i kroppen springer i cirklar av frustration beter sig irrationellt stänger av och öppnar upp om vartannat bygger murar river ner visar svarta sidor den man tittar på kan inte vara helt hel manisk söker manisk för att skapa energi bara då som det slår gnistor var inte lagom var inte vanlig var precis så galen som jag känner mig var för mycket var för på var för arg var för ledsen stäng inte in och av eller ut"

Har snott mitt inlägg för i dag.

Kunde nämligen inte ha beskrivit det bättre själv.

Och dessutom var jag i åtanke när det skrevs, råkar jag veta.

Luftigt

Stora sonen å rådisarna har åkt till Jämtland. Redan tomt och jag är galet trött. Känner mig som efter min mammas begravning, där jag höll i allt. När det var klart var jag heeeelt slut och ville bara sova. Vilket jag inte gjorde. Det har jag inte gjort i dag heller.

Jag har varit på riktigt mormorsfika! Jag har vare sig föräldrar eller far- eller morföräldrar i livet så jag inte bortskämd med sånt här. Jag följde med min inneboende till hennes mormor och morfar. De var så fina! 87 pch 90 år. Kaffekoppar, små riktiga koppar, med kaffe och mjölk i snipa. Hembakat. Verkligen supermysigt att få låna morföräldrar lite sådär. Lyx!

Jag var så trött att jag vinglade in i en vägg när vi kom hem från mormor, så jag la mig platt en stund när jag kom hem och gonade in mig i goda tankar i hela huvudet. Några hittepå och några riktiga. En bra kvart.

Sen hade jag en kompis över på middag och störtskönt snack! Vi har inte setts på 20 IRL. Tänk, vad åren går. Men vi hade definitivt mer gemensamt nu än för 20 år sedan, spännande hur det kan bli. Jag är glad och tacksam över ett så öppet samtal som vi hade. Det är spännande med kloka människor och deras historia. Man lär sig ny saker vid varje samtal och jag suger tacksamt i mig av kunskap och erfarenheter. Och det sitter ju aldrig fel med några rejäla skratt heller, vilket det definitivt blev den här kvällen!

Ett tips. Artificiell melon och lakrits passar extremt dåligt i hop.

Nallat på påskgodiset, dårå. Eller nurå. Medan jag skriver.

Hade påskmiddag i går för mig, inneboende, granne, son med flickvän och sonens assistent E. Vilket härligt gäng det blev och yeeeees vad jag övertygade med vegetarisk påskmiddag! *Nöjd*

Det här verkar bli ett lite ytligt inlägg som jag skyller på Gnarly Head.

Nu ska jag fundera vidare på det här med borden och viljor. Alltså min alldeles egna. Och försöka reda ut lite vad som är bra för mig egentligen och vad jag nog klarar mig utan. Lite så.

Vilket jag också funderade över i dag på min balkong när jag låg där och tittade upp på himlen.

Tack för i dag!

Balkhäng

Som en lite parantesdag. Bara skapa lugn. Stora sonen stingslig, men hemma. Good enough. Vi behöver lugn, det har minst sagt varit en turbulent vecka för oss. På söndag åker han till Jämtland med en av mina fina, goda, kloka vänner och hennes familj. Lilla sonen kommer hem på tisdag, för första gången på över ett år blir han "ensambarn" här hemma.

Jag har redan separationsångest... att vara i från stora sonen känns väldigt ovant. Jag är trygg med dem han är med, men vet inte riktigt hur det kommer att bli för mig. Jag vet att det troligen är bra för oss båda att tänja lite på vårt ibland nästan symbiotiska förhållande. Det blir bra. Det blir det.

I dag har jag storstädat. Nu är det rent, banne mig! Och gjort i ordning balkongen, min älskade balkong. Flyttat ut dit igen och ligger där och tittar på solen. Sen på den blå himlen. Sen på den svarta himlen och stadens ljus. Att vara där får mig att minnas hur många gånger jag hämtat styrka i att tillbringa tid där. Lyssna på ljuden och trivas i något som är bara mitt på något vis. Bland mina kuddar och möbler som jag släpat hem från Thailand. Jag har det bra där. Min oas.

Stannar du till ibland
tänker på det mjuka
ångrar att jag inte fick
definiera
tillsammans med dig

Tittar du till då och då
saknar det snabba
tänker att du borde ha
drömt vidare
och satsat hårdare på det


Det gör du kanske inte
Jag vet inte och så får det vara.

Tänker jag på min balkong.

Huvudbrytt

Lilla sonen har varit och klippt av sig det långa håret. Han blev såååå fiiiin! Han har skickat bild. Lilla sonen är hos pappa varannan vecka. Stora sonen har träffat sin pappa 4 ggr på över ett år. De har samma pappa. Lilla sonen vill inte förekomma på bloggen på bild eller med text särskilt mycket. Lilla sonen är bäst i klassen i alla ämnen.Lilla sonen kan hela Stockholms tunnelbanesystem utantill och hanväcker mig varje morgon han är här och han påminner min inneboende om hennes medicin varje morgon. Lilla sonen får så lite tid av min tid att mitt dåliga samvete troligen kommer få mig att åldras ett år i minuten.

I dag var jag med stora sonen på BUP. Och sen har jag haft den i särklass värsta eftermiddagen i mitt liv. Jag kaninte inte gå in på allt här och nu. Men en sak är klar, BUP kan inte ge oss något som ens påminner om hjälp. Hoppas de halkar på ett påskägg och får upp det i röven nån dag i helgen efter vad de lyckades åstadkomma för söndringar i min familj!

Allt var mörkt å eländigt och jag såg inget hopp, inget ljus... Sen börjar det glimma lite i mina kretsar och ideér och tips formateras runt mig och drar mig ur mörkret. Konkret hjälp kommer från en väns vän som jag aldrig ens har träffat. Min terapeut tipsar om en stiftelse jag inte visste fanns, trots att den ligger ett par hundra meter från där jag bor. Nu är jag rörd av människors godhet. Och fascineras äver det faktum att hjälp kommer, inte från systemet, utan från vanliga empatiska, kloka människor. I detta är dessutom en av dem någon jag aldrig ens träffat, men som gjort den resan stora sonen är på väg in i.

Jag böjer mig i ödmjukhet över människans godhet.

Förresten, om någon vill ha ett bra tips om ett ställe att hänga på så kan jag rekommendera mitt huvud när jag tänker tankar för att må bra och/eller skjuta i från mig det som är jobbigt. I mitt huvud innan jag ska sova, te x så byggs det tillexempel de schysstaste våningar du kan tänka dig. Med plats för alla. Tonåringar och kärlekar och vänner. I mitt huvud får jag vara med min kärlek och alla barn är glada och våningen full och vi har både städare och chaufför. Jag driver oxå ett feelgood ställe där man kan yoga, träna, simma och där det finns ett schysst bibliotek. Här finns glada pensionärer som hjälper kids i alla åldrar med sina läxor. Här finns café och bageri. Vegetariskt mat, kravmärkt mat, säsongens grönsaker och frukt, nybakat bröd utan vetemjöl och en massa annat bra.

Så är det i mitt huvud. När jag inte är på semester i huvudet, förstås. För då är jag och surfar på något schysst ställe, helt i symbios med havet.

Så, mitt huvud är ibland det allra bästa stället att vara på.