Balanserar på gränsen varje morgon, klarar mig nte på egen hand. I dag bad jag till slut om hjälp för att förhindra att det slutar i katastrof. Känner ansvaret hopa sig över mig och klarar det inte. Ingen blir nöjd. Då flyr jag hellre genom att inte gå ur sängen. Ångesten griper tag i mig och när jag blir puttad på alltför sent skakar jag både utanpå och inuti. I går med magen i kramp hela dagen och tårar när ingen såg. Kunde vare sig äta eller dricka förrän på kvällen när inget ansvar och inga beslut låg på mig. Jag vill ha hjälp. Bara en smeksam puff i mina önskemåls riktning så lovar jag att ta plats så att ni ser mig och hör mig./
Kontrasten i när jag fastnat, förlamad i min säng tills dess att sonen drar med mig ut och när vi är på stranden, paddlar ut tillsammans och tar några vågor, surfar trots att kroppen darrar och huvudet yr är så total. Kanske måste jag bo vid havet ändå. Aldrig kan en fastnad dag vända så utan havet för mig. Aldrig. Bara då./
Jag vet inte vad det är du ser. Du kan inte säga det, jag får inget svar och just nu vet inte heller jag vad jag ser eller hur det känns. Det böljar fram och åter, är inte totalt. Och jag vet inte om det någonsin kommer att bli det. Kanske är det redan förbrukat alldeles hårt, tveklöst, villkorslöst förbrukat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar