röntgen. Hon har varit instängd i ett rum i två månader och kommer
troligen att behöva vara det en månad till. Ståltråden i käken är
borttagen och hon är okej, men har fått ett litet underbett som hon
inte hade förut. Skruvarna och metallbitarna i benet satt som de
skulle på förra röntgen den 15:e december. Men hon är lite hjulbent.
Tuffa, jag och Lilla sonen delar rum. Och det är ett kaosrum. På
byråer och på fönsterbrädor ligger fullt av pryttlar, benen på
sängarna avskruvade, allt för att hon inte ska kunna hoppa upp på
något och således sen ner. Ett nedhopp innan benet läkt på alla
ställen skulle kunna förstöra allt.
Varje dag går vi på promenad med henne i lägenheten och hon är med
oss i allt vi kan ha med henne i. Många kvällar har jag kommi på mig
själv med att bära runt på henne som en bebis på min höft.
Jag hoppas att hon snart, snart kan få röra sig fritt. Hon har inte
alls ont, hon äter bra och är för det mesta nöjd. Men hon vill
röra på sig mer. För varje dag som går krafsar hon allt oftare på
dörren för att få komma ut.
Jag önskar att han som misshandlade henne skulle få krafsa på en
dörr istället. I bland är jag bara arg. Finns inte ett uns av något
annat i mig just då. Bara ilska. Det går över och jag tänker annat.
Men jag önskar verkligen att han hade åkt fast.
Nu ligger min lilla katt här på min mage. Hon spinner och tycker att
jag ska klappa henne istället för att knappa på telefonen. Så jag
gör väl det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar