Kistan

Några av männen i Nagas, MC klubben som Eddie var med i ska vara kistbärare. Även mina bröder är med i klubben så min ena bror Chris är kistbärare.  Men ingen förälder får bära. Ingen förälder får gå upp för ett sista farväl vid kremeringsugnen. 

Kylskåpskistan har stått öppen under förmiddagen och nu går kistbärarna för att lyfta ur kistan och bära den till den delen av templet där kremeringen kommer att ske.

Jag står en liten bit därifrån och ser dem lyfta ut och ställa ner kistan. Och när Eddies fästmö kastar sig ned på knä vid kistans huvudände och skriker, gråter "My baby, My love" så förstår jag att kistan inte har något lock. Jag tar Nellies hand och vi går dit. Nellie sätter sig på knä och frågar mig om hon får röra Eddie och jag säger att jag tror det. Jag håller om hennes axlar. Jag gråter och någon tar mig i armen, klappar mig "Mama"... Någon tror att jag är Eddies mamma. Jag blond, med lilla blonda Nellie i min famn som klappar Eddies tinning under det blonda håret. Jag ser hans hår och ögonbryn, jag ser att det är han. Men han ser så liten ut. För liten. En handduk är lagd över resten av ansiktet. (i efterhand har jag fått veta att kistbärarna inte visste att kistan var utan lock och att de blivit väldigt chockade. Eddies vänner och farbror...) 

Locket sätts på kistan och kistan bärs bort. Först går de äldre munkarna, sedan de små, våra munkar. Sedan kistan. Efter det närmaste familjen. Sedan alla andra. Eller många andra, jag vet inte. Jag ser bara kistan framför mig. Och för mitt inre det blonda håret, ögonbrynen, skorna....