fredag 28 januari 2011

Mer kunde jag inte.

Jag har inlägg kvar att skriva från när jag var i Marocko. Men eftersom varje timme har känts som en dag sedan i onsdags morse så blir det lite rörigt för mig... Men de kommer kanske sen. Fast inte alla.

Det är rörigt. Jag spjärnar en hel del. Jag vill skydda barnen från det mörka som bråkar i mig. Jag vill inte vara ledsen. Inte så ledsen. Jag balanserar och håller emot. Försöker släppa fram i lagom doser som jag kan hantera. Jag sitter återigen med trasiga drömmar som skrapar mina handflator. Balansen sviker ibland, jag kanar åt sidan men griper efter färdigheter och verktyg. Skruvar, drar isär, bankar ihop. Arbetar envist på med barnen, barnen framför mig som små målpinnar. Bygger lite där och skapar lite här, mellan de paralyserade stunderna då jag gör absolut ingenting eller möjligen gråter. Men bara lite, för gråten måste stoppas innan den river tag i det där som lurar inuti och som startar en lavin om jag inte passar mig.

Frågor pockar, men jag tror ändå jag vet. Den här gången inte lämnad mitt i en brännande passion med en till synes helt given utgång, som i "livet ut". Även om jag inte kan möta den tvära vändningen och inte riktigt förstå med mig själv som referens. Den här gången inte med någon som inte tog ansvar för att förklara och svara på frågor och möta ilskan och sorgen hos Storsonen. Den här gången med ganska mycket mer ansvar, inte någon så satans feg som förra gången, så feg att det enklaste var att likna mig och mina barn med så lite värde som skräp på ett tunnelbanespår.

I am calling all my angels. Och de kommer, sluter upp omkring mig som det fluff de är. Hjälper mig att klara den första paniken, avbokar mina möten, håller koll på mig. Vaktar mig, nattar mig. Hjälper mig att hålla ihop, handla, diska och laga mat, göra Storsonens 16-årsdag till något bra. Nästa går på skiftet för att vakta mig och natta mig den andra natten. Ingen är någonsin längre bort än ett telefonsamtal. Jag vill inte vara i vägen, vill inte vara den som inte klarar mig själv, inte vara den som inte kan vara ensam. Men inser att det här inte har att göra med min diagnos. Inser att vem som helst skulle ta hjälp av sina vänner de första dagarna efter att pojkvännen gjort slut. Jag får det, jag ska det. Det gör mig inte sämre.

I kväll utan någon som vaktar mig och nattar mig. Bara jag och Lilla sonen hemma nu, efter mysig kväll hos ME och hennes barn, med middag och kaosmys som alltid när det är vi.

Lilla sonen har just somnat, jag sitter här och vänder ut lite, lite av mina tankar här. Jag hinner tänka alltför mycket när varje timme är som en dag, men jag sansar mig, landar mig.

Mer utrymme kunde jag inte ge, utan att ge bort en del av min egen luft. Mer kärlek kunde jag inte ge, utan att falla över vågens kant. Mer kunde jag inte lyssna utan själv bli helt tyst och mer kunde jag inte vilja hjälpa utan att våldföra mig. Mer kunde jag inte överse tyst utan att förminska mig. Mer kunde jag inte vara öppen utan att spränga mig i bitar.

Mer kunde jag inte.

14 kommentarer:

Åsa sa...

Det låter ändock som du vågat precis lagom. Gett vad du kunnat. Försökt. Sedan, är man ju alltid två i relationen och ibland väntar sig den andra mer. Vilket inte gick, vilket är tråkigt. Men inte ditt fel.. För du gav du, och det räcker bra. Väldigt bra.

Lite lycka skulle jag vilja sända din väg. Men det får räcka med en tanke och en stor, stor kram.

Anonym sa...

Då har du väl ändå gjort vad du kunnat!?
Döm inte dig själv. Du bär inte all skuld. Försök vara snäll mot dig ett tag. Du förtjänar det.

Bittan sa...

Du har det viktigaste omkring dig. Ta stöd mot dem ,dina vänner... kramar

JCMAS sa...

Ja, jag känner faktiskt att jag gjort vad jag kunnat. Av någon anledning tröstar det mig föga, snarare tvärtom. Inte ens den lite bättre, stabilare upplagan av mig ville man leva med.

Jag stödjer mig mot mina vänner och känner att jag faktiskt oxå har kraft nog att lite vara ett stöd, jag med.

Det är bra, det är mycket som är bra. Men jag är här igen, lämnad. Det känns. Förjävligt.

Anonym sa...

"Inte ens den lite bättre, stabilare upplagan av mig ville man leva med." skriver du. Gör hellre om det till "ville HAN leva med." För trots allt är han bara en, inte alla, och även om du just nu ville ha bara honom så är jag helt säker på att det finns andra. Men var de finns det vet jag inte...Vissa människor är lätta att leva och urvalet av passande partner är stort, vissa människor är lite svårare - dock inte sämre! - att leva med och då minskar urvalet. Det finns någon för dig också, det tar bara lite längre tid att finna denna någon. Ge inte upp! Kram!

Åsa sa...

Du ... "Inte ens den lite bättre, stabilare upplagan av mig ville man leva med" säger du ... Inte man.. HAN ville inte. Det finns fler. Lovar. Även om det inte tröstar.

Kram

JCMAS sa...

Det ger ju inga år tillbaka. HAN ville inte, Exet ville inte och O ville inte...

Bara så. Ändå. Jag blir ju inte yngre. Jag har ju den där drömmen. Som nog måste omdefinieras och det är svårt, svårt...

Y sa...

Det behöver inte vara när vi är yngre som det blir det bästa. Och du gav, du gjorde ditt, du vågade.

Åh, jag tänker så på dig. Kram

Åsa Hellberg sa...

Ingen ville ha mig heller, jag känner så väl igen det där...
De gör ont, dessutom är det inte sant.
Det är däremot en självuppfyllande profetia som du nog måste göra upp med.
Till sist, när det här sista inte är ett öppet sår längre.

Jag vill läsa din bok, när tänker du skriva den?

JCMAS sa...

Osynlig. Du vet. Jag försöker att nte döma, men.. Jag är ju här igen! Och ser så många omkrng mig som INTE är det. Trots mina intentioner. Så måste det vara en del som är jag i det här, som gör det så fel...

Åsa H. Jag är så rädd just för det. Att det är en självuppfyllande profetia. Jag vet tex att jag varit så hård med att jag ska bo kvar här, bland mitt fluff. Vet du varför? Jo, för att jag inte klarar av att bo någon annanstans den dag jag blir lämnad igen. Jag räknade med det. Och så blev det.

Att du vill läsa min bok är en av de finaste komplimanger jag fått på länge. Tack så mycket. Tanken finns här..
Vad vill du att jag ska skriva om? Jag känner att det är så spretigt.. som jag är. Spretig.

Åsa Hellberg sa...

Skriv spretigt då:)
Vad skulle du själv vilja skriva om?

JCMAS sa...

Det som ligger mig nära är väl det jag skulle KUNNA skriva om. Men jag tror ingen är värst intresserad...? Det som ligger mig nära är min stora son, hans funktionshinder, hans lättheter och hur det är att leva med honom, ensam, med min egen diagnos, hur jag jobbat med mig själv, om mitt djupa mörker och mitt strålande ljus. Om orättvisor i systemet, om skammen som nog inte skulle finnas i att ha Borderline om kunskapen om det blev vidare än det är i dag. Jag skulle skriva om kärlek och relationer. Förstås... Om att älska för mycket, om att tro och att hoppas.

Säkert en del om sorg, om hur det är att förlora föräldrar och syskon, om att finna en familj i människor man inte har blodsband till...

Ungefär om det jag skriver i min blogg, men mycket mer om Borderline. Det törs jag inte riktigt här, då det är förknippat med så mycket skam och skuld. Jag möts ständigt av "men du kan ju inte ha borderline, du är ju aldrig arg och elak mot människor..."

Nej, jag är bara arg på mig och elak mot mig. Så är det för många med Borderline.... Och det finns grader i helvetet...

Uj, nu drog jag iväg ;) Som så ofta.

JCMAS sa...

Regnnatt. Visst kan det vara så. Men på "tiden för att göra det där barnet" finns det ett bästföredatum hur jag än gör....

Y sa...

Åh, ja. Såklart, jag tänkte dumt nog inte på det.

Då gör det ont. Riktigt, riktigt, ännu värre ont. Tror jag.