I dag såg jag någon som jag nyss lärt känna göra något som jag sett så många gånger förr, men det var många år sen sist. Som jag sett hos folk som tränat upp sig genom åren, men här bara fanns det på en gång. Utan någon träning alls. Skön känsla. Kan nog inte riktigt beskriva. Nee.
Jag har plockat svamp, minsann. Jag som varit den som låtit andra gå ut i skogen för just det. Jag har valt att göra något annat då. Laga nåt eller hugga ved eller så. För de gånger jag gett mig ut så har svampen av ngn anledning gömt sig. Men så icke denna gång. De lät sig hittas, ja jäklar! Häng i skogen ger livskvalité. Jag har känt mycket liv ett par dagar.
Nu är jag i en så soft känsla. Bara lugn, liksom. Inte bråttom med något alls. Bara skönt, som att ligga i ett varmt bad med tända ljus. Mjukt och varmt. Pyssla lite, fylla på med lite mer varmvatten kanske. Låta kroppen bli mjuk och varm, nej inte bråttom alls...
Eller som när man klättrar. När man vet att bästa stället är att vara på just då är just där och då, men om man tar i för mycket så får man så mycket mjölksyra att det bara är att lägga av, för man kommer inte att orka. Bättre att bara lägga tyngden där den ska vara, se vägen noga, vila på rätt ställe. Jag vilar på rätt ställe nu. Så känns det. När man klättrar så vet man att det kommer att kunna bli ännu bättre men vägen dit är så värdefull att man vill dra ut på det. Och sätter man greppen fel så kan man bumpa lite, men det gör inget heller. Man är ju säkrad och kan börja om igen om det behövs. Och man kan köra samma vägg igen. Målet är inte det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar