tidväg

Vind som i vänlig och tid som i god. Ensam självskjuten går jag längs väg som leder mig bort och fram. Overkliga skuggor dansar intill, stryker bort vid träffen av en rak blick. En tanke som lyfter och vägen blir rakare längre fram. Inget får störa den svajande styrkan nu, inte rubbas ur sin bana som är vägen upp. Rädslor som skjuter ur marken som skott tvingas tillbaka av frost och måste ge sig. Den innan som tom upplevda vägen fylls sakta av känslor som glittrar och det blir enklare att gå i det som är verkligt.