Dörren öppnas och jag hör glada röster som sprider sig in och runt i lägenheten. Strax tittar de in till mig, fem grabbar. Alla fem är fjorton år. Jag känner en två av dem väl, varav den ena är min son. De andra tre känner jag bara lite. Basisten, trummisen och en till basist får jag veta. En med tuppkam på svaj, en med så schyssta jeans att jag försöker se vad det är för märke men missar. Ska kolla sen.
De gör nudlar i köket. Pratar och skrattar. Det låter och luktar skönt, som liv och vänskap. En kommer in till mig igen och bara kollar läget. De sätter sig ute på balkongen (den som jag äntligen kunnat göra som jag vill ha den och nu funkar den, alla vill vara där, den är perfekt) Jag går ut i köket för att göra mellis till mig med. Hör dem prata därute. Om tjejer. Fint, pratar de liksom. Om vem som är söt och på vilket sätt. Fina ögon på henne. "Och vet du, han visste inte att vi redan varit i hop!" Fragment från ett samtal mellan goda vänner med ett bra språk. Jag blir så stolt över dem allihopa att jag nästan sprängs. De går in och lyssnar på något som någon av dem gjorde i femman. I ett annat liv. Tycker det låter rätt bra. Sen börjar någon spela på pianot. Gitarren åker fram, den är ostämd. "Vem kan stämma?" Snabbt, snabbt. Väntar på att nån ska sjunga oxå, men nej, inte denna gång.
Lilla sonen kommer hem med en medalj runt halsen. 1:a i orientering. Bästa gruppen. Han var en i den.
Nu ska han och jag ut ett tag, han på inlines. Inte jag, för han har tagit över mina inlines... Sen ska vi handla och laga köttfärssås för det har han längtat efter när han var i Thailand. Och alla fina tonåringar ville ha också.
Nu sa den lilla att jag alltid är snygg oxå. När jag dragit på mig en munkjacka och trasiga jeans för att gå till apoteket och Ica.
Såhär kan jag vara mamma. Det är fint och enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar