söndag 22 december 2013

Havet


Mina två stora söner har åkt till Thailand för att vara med familj och vänner där över jul. Jag, K och Iggy är hemma. Jag gråter mycket. Har ont i magen över att jag inte är med dem i Thailand. Försöker vara här och göra jul men mitt hjärta sliter i mig. Sliter och drar. Nästan tvingar. 

Idag den 22/12. Min födelsedag och Kå väckte mig med sång, frukost på sängen och underbara presenter. 

Mina tankar har idag dock inte varit så mycket här. Idag spreds Eddies aska i havet med vad som ska vara ett sista farväl. Hans fästmö Aim skrev till mig att munken hade sagt att nu ska vi inte gråta mer. Men jag har gråtit. 

Bilderna föreställer mina söner tillsammans med mina bröder i templet, min bror när han sprider askan av sin son i havet, dekorationerna och askan och blombladen, Chippen när han säger ett sista farväl. Min älskade unge.


Jag tror att det lite ska vara meningen att den värsta sorgen ska lägga sig nu. Det känns inte så för mig. Det känns som att något lurar... som att sorgen kan komma att bli större.






torsdag 12 december 2013

Rutiner

Jag är inte bäst på dagar och veckor utan rutiner. Jag är faktiskt riktigt dålig på det. Jag kan lätt fastna i att stanna i sängen alltför länge, äta frukost allt för länge och låta dagen gå med bara lite pyssel och ta hand om Iggy. En morgonpromenad när solen går ner. På sin höjd.

Det är en svårighet jag har. Jag tittar på andra runtomkring som redan klockan 10 är ute på stan och gör ärenden. En lördag. Som hinner både handla och fika och städa före lunch. Klockan tio, mina vänner, då sover vi. Eller möjligen precis vaknar. Jag och Iggy och K. Eller jag och Iggy. När K är hemma fastnar jag inte, tillsammans med honom vill jag göra, göra, leva, vara, känna. När det bara är jag och barnen och jag inte bokat in saker så fastnar jag oftast. Att fastna ger mig ångest så kvällarna fylls av dövande ätande. Som gör det ännu svårare att ta tag i nästa dag.

Jag njuter också. Jag njuter av att mysa med denna goa, glada, bedårande varelse som jag har lyckan att få vara med varje dag. Iggy, min skatt. När han sover middag vill jag efter en stund väcka honom för att jag saknar honom. Jag älskar att vara med honom. Jag älskar att vara hemma när Anton kommer från jobbet och Chippen från skolan. Att få vara här. 

Och ibland känner jag mig alldeles låst.
Man är visst aldrig helt nöjd? Nu har jag åtminstone tagit tag i detta med rutiner så smått. Försöker väcka Iggy tidigare på morgonen för att skjuta tillbaka dygnet. Det går sådär. Han vill vara uppe till midnatt! Väcker jag honom tidigt på morgonen tar han bara en extra powernap under eftermiddagen.. Men han har ju två nattsuddare att brås på, så.

Rutiner. De är så viktiga för mig. För att minska min sårbarhet. För att starkare ta upp kampen mot det som är svårt och gör ont. För att ha något att hålla mig i och att landa i. Önska mig lycka till.

onsdag 11 december 2013

Nä.

Det blev visst inget mer bloggande om begravningen efter att jag kommit hem. Jag ville. Det kommer kanske.

Jag funderar på om det är så att jag inte bloggar för att jag inte bloggat. Jag har knappast många läsare kvar. Jag älskar min gamla blogg, den har funnits många år. När jag läser i den nu kan jag älska henne som skrivit. Jag gjorde nog inte det när jag skrev. Jag har alltid varit dålig på det att älska mig. Men jag har blivit grymt mycket bättre tack vare DBTn.

Just nu hatar jag min kropp. Den värker och värker. Och värker. Och jag kan inte sitta på huk och inte på golvet och det gör ont när jag står böjd. Och fötterna värker så att jag knappt kan sova. Varje dag och nu varje timme. Ont, det gör ont!

Men det är tydligen inget fel på mig. Inte enligt min gamla doktor. Nu ska jag till en ny. Vi får se hur det går.

Jag vill alltid ha sovrumsdörren öppen när jag sover. Då kan jag andas och är nära mina barn. K vill alltid ha stängt.

Han är inte hemma nu och jag ligger tryggt med öppen dörr. Jag undrar om det kommer från när jag och barnen bodde i vår lilla etta. När jag flytt från han som var så sjuk. Friheten som gjorde mig trygg då. Utan stängda dörrar i vår lilla lägenhet. Jag tänker ofta på den tiden. Det var den värsta och den bästa i mitt liv. Jag blev fri, jag var fri. Och så dog Jhonny. Men nu när jag tänker tillbaka så är det mest mitt smala, glada jag som syns. Ett jag som älskade mina studier och sen mitt jobb och min frihet. Som flirtade och levde. Jag vet att det var mörkare än så. Men jag är glad att jag minns det goda.