Sörja på sniskan

Jag kör av banan. Befinner mig en bra bit från basläget. Kaos hemma, ingen ordning alls. Gör av med pengar jag inte har. Hinner inte med på jobbet. Hinner inte med min familj som behöver stöd där på andra sidan jordklotet. Hinner inte ge barnen det jag vill ge. Hinner inte ge vänner med brutna armar och hjärta och med döda pappor den tid och omtanke jag önskar ge. Jag räcker verkligen inte till för att renovera underbara torpet och känner mig därför mest stressad över att vara där.

Jag har fått i hemläxa att sörja det som inte blev. Det jag hoppades på, drömde om och trodde skulle bli. Min psykolog säger att det är okej att sörja det. Jag har svårt att tro henne. Jag har ju en massa bra saker i mitt liv och borde vara tacksam och hålla käften. Right? Men hon envisas. Vilket leder till att jag gråter som ett barn när jag sitter hos henne. Men jag har inte börjat snyfta runt på egen hand förrän nu. När jag inte befinner mig basläget. Det gör det besvärligt och troligen med en massa mer saker indragna än vad det ska vara. (Som att jag saknar O. Han är ju trots allt ganska mycket den som symboliserar det jag trodde, ville och hoppades på. En av de viktigaste bestånsdelarna i det jag var säker på var min framtid. Mina drömmar.) Det svåraste med läxan är att jag ska vara ledsen och känna att det är okej att vara det. Inte döma. Inte sörja och tycka att jag får skylla mig själv för att det är som det är. Bara sörja. Och säga till mig att det inte är konstigt att jag sörjer. Jag ville ju verkligen, i alla år, ha det. Nu är det försent. Sörj, acceptera.

Problemet nu är att jag tror att det gör lite FÖR ont. Rädd för att plocka fram känslorna, risken finns att det snurrar ner för hårt. Så jag håller det i från mig lite till.

Fan.

Fan för att jag saknar mitt kaffe på sängen på morgnarna. Och för att jag vill trycka mina fötter mot dina som ser så roliga ut, när jag vaknar på morgonen. Och för att jag tänker mer på fredagar när du kom hit och vi var storfamilj med skratt och kärlek än när du stängde mig ute från din vardag.

Och för att jag vill att du ska ringa, hoppas att du ska göra det, fast jag har sagt att du inte får. Fan för att tomheten jag känner när jag kommer hem och du inte längtat efter mig river sönder mig inuti och utanpå. Och för att jag saknar din kropp och din närhet, att ha sex med dig, så mycket att jag inte kan släppa någon annan nära ens så.

Fan för att jag saknar ditt skratt och tänker så mycket mer på det än den där surheten som också finns hos dig. Och för att jag undrar om mitt bagage gjorde att jag var orättvis mot dig. Fan för att jag saknar din doft och för att den enda bild av dig som kommer upp när jag tänker på dig är när du är som allra snyggast. Och för att jag saknar dina kärleksförklaringar, långa mess och våra telefonsamtal när du inte kunde vara här. Fan för att jag tänker mer på att vi hade samma drömmar om framtiden än att du plötsligt inte trodde på oss längre. Och för att jag undrar hur det går för dig och att jag nästan sprängs av att inte få dela saker med dig.

Fan för att jag är den enda av oss som tror och hoppas.

Sanna mina ord.

Lördag med lite Svenssonmeditativ känsla. När jag vaknade i morse stog Herr Meningslöshet i hallen och kikade in i sovrummet. Han stog i vägen för mig och jag kunde inte ta mig förbi, så jag gick och la mig igen.

Men för varje gång det kom ett mess eller telefonen ringde så blev han allt mindre och till slut kunde jag ta mig förbi honom och ut i köket och göra kaffe.

Tänk att det blir så, igår var jag så glad över mina vänner, mitt liv, jag var tacksam och kände mig uppskattad och uppskattade. Jag skrattade massor och hade en underbar eftermiddag och kväll. Jag tror faktiskt att det händer att har roligare än de flesta :)

Men natten, efter att jag kommit hem och lagt mig, bjöd på saknad och längtan. Tänk att en känsla av tomhet kan fylla en så till den milda grad..?

Så vad är det som sker? Jag får frågor från en del som följt mig här länge...om vem han är, vad som hände. Varför var det så tyst i några månader, vad pågick? Vem skyddar jag för vad? Och vad är det som pågår just nu? Jag vet att jag i vanlig ordning skyddat mig. Jag tror att jag kommer längre i livet genom att skydda andra från vad jag känner, men jag har insett att det inte är sant. Jag ska vara sann.....Det är ju det som är mitt mantra nu. "Var sann mot mig"

Jag kan börja med att berätta att han finns nog inte mer. Den personen jag blev kär i, som var kär i mig. Mannen jag planerade framtiden tillsammans med. Han som skrattade med mig och tyckte jag var den vackraste tjejen på planeten, som jag delade mitt liv med och träffade nästan varje dag, helst flera gånger om dagen. Som inte ville vara utan mig. Och det är väl det jag sörjer. Att han inte finns längre som den kärleksfulle, omtänksamma, goda, snälla, härliga person han var för mig då. För det är banne mig sorg jag känner om jag ska var sann och det skulle jag ju försöka vara.

Jag var hos min terapeut i fredags och vi pratade just om sorg. Hon frågade mig vad som var det allra värsta, vad som gör mest ont just nu. Mitt svar var att jag inte kan prata med honom. Och det slog mig att det är ju precis det som varit det värsta när mina kära har dött. Framför allt Jhonny. Som är min största förlust någonsin. Det att jag inte kunde prata med honom. Det gjorde, och gör fortfarande i bland, mig helt sjuk av maktlöshet, frustration och sorg. Och så är det nu med. Med samma overklighetskänsla. För det fanns lika lite den här gången något som varnade mig för att jag med en smäll aldrig mer skulle få prata med honom som jag tidigare gjort som det mest självklara. Tvärtom tydde allt på att jag äntligen träffat den personen på jorden som förstod mig bäst, som kunde ta allt hos mig och tycka om det och som var ärlig i allt. Som gav mig av sitt innersta och tog emot mitt. Som uttryckte med all önskvärd tydlighet att han vill vara med mig för alltid.(Jag har aldrig blivit så uppvaktad någonsin tidigare...) Som mina barn avgudade, som hade en given plats i mitt liv. Han klev in med buller och bång och gjorde sig känslomässigt oumbärlig för mig på alla sätt... Det var det vackraste, bästa. I vår bubbla, innan den yttre påverkan tog sig genom med mörker och förödelse, så var det det bästa. Så mycket gott att det var svårt att tro att det var sant. Jag har aldrig kommit någon så nära så snabbt tidigare.

Vad är det som jag hänger upp mig på, då? Det var ju flera månader sen nu? Chocken, skulle jag tro har med det att göra. Ingen, allra minst jag, kunde tro att det var sant att han inte skulle vara kvar i det här förunderligt ärliga och kärleksfulla. Vi var ju perfekta för varann, det var vad alla sa och det var vad vi kände. Tillsammans var vi oövervinnliga. Trodde vi. Trodde tydligen allra mest jag.

Och mer då? Ja, det faktum att jag än i dag inte vet vad som hände. Visst har jag pratat med honom. Eller någon som låter som och ser ut som han. Men det är inte han. Det här är en mycket pressad person som drar alla murar skyhöga omkring sig i sin desperation. Jag har fått några försök till halvtaskiga förklaringar som jag vet, och han nog vet att jag vet, inte är sanna....Det gör mig så förbannat, förbannat ont att se en så underbar, fantastisk person värdera sig själv så lågt och dra sig undan allt liv.

Särskilt som han egentligen är som livet självt.....

Jag tror inte att det bara är jag som saknar den där personen. Jag tror att livet gör det också, det dynamiska, fria, med glädje och hopp. Jag vet att vi är flera personer som tycker att livet är en mycket bättre plats med honom i det och att vi hoppas att han kommer tillbaka, även om det inte skulle vara som min kärlek.

saknar

Omfamna det som är gott, varmt och mjukt. Försök att inte låtsas om det hårda, det som skaver. Jag vill få säga "så här kommer det att bli" och injicera alla mina tankar och känslor om en lyckad framtid. Jag snubblar i bland och faller omkull men jag ligger aldrig kvar. I bland är det som att tårarna inte vill sluta rinna. De rinner där inuti. Jag kan inte ens ta en öl med dig och prata om det. Jag har försökt, man säger att jag ska prata med dig fast att du inte är här. Men det blir som att prata med ett ingenting. Jag kan skriva till dig, om saknaden som alltid är som ett hål. Över hålet finns ett lock som går att ta av och lägga tillbaka. Det är ett fint lock som nu legat såpass länge att det börjat växa blommor på det. Och sån mossa som jag tycker är så vacker. Men saknaden finns kvar. Och jag undrar så vem du varit i dag om du hade varit kvar.//

Jag har en särskild plats iordningställd för dig, här i mitt hjärta. Det är möblerat så som du tycker om att det ska vara, så att du kan vara dig själv. Du finns här hos mig i bland, i går var du i mitt kök och tänkte tankar tillsammans med mig. Jag kommer alltid att sakna dig, i luften jag andas men inte delar med dig. Men i tanken finns din hand som du sträcker ut till mig och ger mig styrka att klara sånt som jag vet att du vill att jag gör.
Närhelst du vill är du välkommen till ditt krypin hos mig. Om du bara vill vara tyst eller dela med dig till mig. För här finns ingen skillnad mellan luft och tankar, jag är alltid din vän vare sig du är här eller någonstans jag inte känner till.