torsdag 23 december 2010

Det viktiga

Tuppkammen, Stora sonens, är fixad, sidorna är rakade. Jag har valt
ut favoritflipparna.

Då är det väl bara att åka? Ahh.. Julafton i morgon, ju. Ska bara...

Har inte packat ner en endaste liten pinal. Taxin kommer kl 04.10 på
juldagsmorgon. Först ska vi ha julafton!

Jag har åtminstone tvättat. Och jag har fixat en
förstahjälpenlåda. Med ormsalva, tigerbalsam och voltaren. Det är
brukligt att slå sig när man surfar. Nu ska jag sova och i morgon ska
jag fira jul. Lite extra med lilla sonen, som inte ska med på resan
denna gång. Han har åkt på två resor med pappan redan i år, så nu
är det Storas tur....Och jag fixar inte att ha koll på dem båda plus
Ettan där i havet! Jag har ju knappt koll på mig själv..

Skönt ska det bli att komma iväg. Jag ska läsa, vila, sova, surfa,
njuta, vila, surfa, äta, läsa, surfa.... Och gå i flippfloppar
förstås!

tisdag 21 december 2010

Chefen

Chefens chef visade både en del empati och en större förståelse för Stora sonens problematik än vad jag sett hos någon annan på socialtjänsten hittills.

Med det inte sagt att något är vunnet eller hemma. Bara precis det. Hon lyssnade och antecknade och sa något om att det inte ska få gå till så här.

Nu ska jag vänta på besked, som jag får när jag kommit hem från resan. Så jag gör det. Jag känner att jag skötte det på ett sätt jag är nöjd med. Jag var cool och klok. Det ligger ingen prestige i det här alls för mig. Det handlar om att sonen ska få den hjälp han behöver för att må bra och ha ett bra liv. Om det kräver att jag måste slicka rumpor, då gör jag det. Inga problem.

måndag 20 december 2010

Mitt skolbarn?

I morgon har jag fått till ett möte med chefens chef på
socialtjänsten. För att dra det hela med Stora sonens rätt att gå i
skolan ett varv till.

Han trivs på sitt jobb. Han mår mycket, mycket, mycket bättre. Men
han vill faktiskt gå i skolan.

Jag ska vara smidig. En gång till. Sista gången med mjukvantarna.
Håll tummarna. Om de inte häver beslutet om att han inte får gå i
skolan så åker mjukvantarna av.

Då lovar jag att den tjejen (mamman, dessutom) som fixat att bli VD i
en mansdominerad värld tittar fram. Med styrka som en björninna, list
som en räv och envishet som en åsna. Ett helt jäkla zoo!

Men i morgon ska jag bara använda mjuk list. Från en chef till en
annan.... Lägga undan ilskan, känslan av att både jag och sonen
blivit kränkta och der faktum att hennes undersåte begått 100-tals
tjänstefel.

Måtte det fungera....

söndag 19 december 2010

Surt

Jag reagerar mycket starkt på om någon blir sur på mig. Eller verkar arg på mig. Trots att jag i grunden vet att det inte finns något att vara sur på. Hela min kropp drar ihop sig, jag blir som paralyserad.

Jag har dåliga minnen. Jag har levt med en man som jag var rädd för. Minsta ilska gjorde mig paralyserad och jag tassade på tå och vände mig själv ut och in för att vara till lags. Det här var många år sen nu, men kroppen minns. Sinnena minns. Fortfarande reagerar jag med att vilja göra mig liten, inte säga ifrån, anpassa mig, göra rätt..... när jag möts av surhet eller ilska. Det behöver inte vara mycket.

Det krävs verkligen inte mycket för att känslorna ska komma. Komma och paralysera mig. Andra som inte har den erfarenheten jag har skulle på sin höjd bli lite sura tillbaka eller mer troligt vifta bort det, eller kanske inte alls märka det.

Jag inser att när det här händer så måste jag förklara mig. Inte dra mig undan. Jag har rätt till det. Påminner jag mig.

torsdag 16 december 2010

Mansord

Varför finns det ingen ogift motsvarighet till ordet kvinna?

Min fru: Vi är gifta.
Min kvinna: Vi behöver inte vara gifta.

Min man: Vi är gifta.
Min..??: Vi behöver inte vara gifta.

Finns inte. Varför?

Och jag skulle inte få för mig att säga "min man" om det inte var
det.

Pojkvän känns för ungt. Min kille? Funkar ok. Särbo är kliniskt
kärlekslöst. Sambo tråkigt. Jag kallar Ettan för min kärlek eller
mannen i mitt liv. Det är fint och bra, men inte lika enkelt
träffande som att jag är hans kvinna. Fast han säger " min tjej".
Förvisso.

Vad säger ni? Jag tycker att vi behöver ett nytt ord. Förslag?

Ja.

Tagit upp jobbiga grejer. Skönt. Sagt ifrån. Toppenjäklabra. Känns
lite farligt, men jag gjorde rätt. Inte bara anpassa mig.

Tröttheten dänger till med jämna mellanrum, jag klarar att vara på
benen sisådär tre timmar i taget.

Inget läkarbesök idag, hon ställde in. Blir i morgon istället. Jag
har panik. Storkonsert på lördag, födelsedag på onsdag, ett
företag att driva, julafton och en resa till Marocko dagen efter. Allt
ska fixas. NU.

Och jag kan inte. För jag bara däckar. Nu ska jag däcka igen.
Tyvärr svårt att sova. Ska testa lite naturgrejs. Önska mig lycka
till.

onsdag 15 december 2010

Fel

Det är något fel på mig. Alltså värre än vanligt. Den här
tröttheten är inte bara att vara trött. Den innefattar yrsel,
matthet, muntorrhet och massa obehag. Idag gjorde jag ett ärende på
stan vid lunch. Jag var på två snabba besök i nästan tomma butiker.
Jag kunde knappt ta mig tillbaka till bilen. Jag var helt slut. När
jag kom fram till bilen var jag tvungen att vila en stund innan jag
kunde köra. Hem. För jag var tvungen att åka hem för att vila en
stund innan det var dags att hämta Tuffa efter hennes tredje operation.

Den hade gått bra. Vi åkte hem. Jag vilade. Gick över till ME och
fick dem bästa massage jag fått på flera år av Lisan, som gav oss
båda varsin massage i födelsedagspresent.

Jag kunde återigen knappt gå de 60 meter jag har hem från ME. Jag
ska till Doktorn i morgon, fick tag på en återbesökstid. Så här
kan jag ju inte ha det.

Ettan ringde från långt borta. Han saknar mig, säger han. Jag saknar
honom också. Så väldigt mycket. De värsta skaven kommer när vi är
ifrån varann. Bäst har vi det när vi är nära. Jag vill vara nära
jämt.

Håller

Tassar lite försiktigt. Lämnat katten på sjukhuset och åkt till kontoret. Skriver juridiska handlingar och räknar och tar kontroll och ringer samtal. Och tittar ut genom fönstret på solen därute.

Vansinnigt trött i dag med. Ska göra ärenden i City om en stund. Känns lite som att jag ska bestiga Mount Everest med tänderna och önskar mig sällskap. Jag känner mig sorgsen. Blir arg på att jag är sorgsen, för det är så tråkigt att vara. Ettan ringde igår, en gång till. Han bad mig sovra bland det han hade sagt kvällen innan och ta bort det orättvisa, att han inte menade det. Jag försöker göra det. Men några sagda ord finns som ett skav ändå. Jag håller allt bara lite ifrån mig.

Det är vackert därute. Jag är trött härinne.

tisdag 14 december 2010

Stllvirr

Skjutsade Lilla sonen till tåget kl 7 i morse. Jag minns det knappt. Åkte i pyjamas. Åkte hem och la mig igen. Sov många timmar. Vaknade och kunde inte röra mig. Ettan ringde, jag svarade inte. Blev rädd och grät. Kunde inte röra mig. Messade JO, hoppades att hon skulle ringa. Hon ringde inte. Jag kunde inte röra mig, grät. Efter en timme ringde jag JO. Kunde inte prata, men hon drev. Som jag visste att hon skulle. Hur många gånger har inte denna fantastiska kvinna räddat mig...?

Sen bajsade katten på lådan (som ju står i mitt och numera hennes rum pga att hon inte får röra sig efter operationerna) och läget blev ohållbart, jag var tvungen att gå upp. Bra där, katten..

Jag har inte velat ta i något, inte göra något, inte prata med någon, inte ens försöka vara duktig. Inte velat göra något som varit bra för mig och inte heller något som varit dåligt. Jag ville inte.

Sen startade min Stora son projekt här. Virvlade, pratade, lagade Sushi och gjorde Fudge, drog med mig i farten och det blev åtminstone lite städat och lite tvätt fixad. Jag hoppas att inte märkte hur mörkt det var där jag var, för med honom blev det ljusare.

Min höft värker och jag med den. Rädslan sitter i. Jag hörde av mig till Ettan sen. Han frågade inte om min dag och det var skönt för jag ville inte prata om det. Pratade inte om något känsligt, men han var mjuk.

Jag sitter förvirrad. Redo att springa, eller bara krypa ihop. I morgon ska katten opereras igen. Och jag undrar om det finns någon drömtydare därute? I så fall skulle jag hemskt gärna vilja veta varför jag drömde att jag och ME var på en fest och träffade Exet där och han skrev kärleksbrev till mig på mina bara skinkor..??

måndag 13 december 2010

Bytt

Glädje och stråk av lycka får ingen beständig plats i mitt liv.
Stråk får väl sällan det. Solig blick i gnister byts mot trötthet
helt överrumplande och jag har återigen varit så yr och matt att
inget varit genomförbart. Känslan av stark kärlek byttes till
hulkande ångest och känsla av misslyckande och stor rädsla och
tveksamhet. Jag kastas fram och tillbaka och så vet jag inte om jag
vill ha det. Eller vänta, så är ju mitt liv..?

Vad är sant och vad är mina monster? Ord som " jag vill inte ge dig
det" klingar mot svidet i magen i samma takt som min flyktinstinkt.
Jag försökte dela, det landade fel. Jag vill inte dela mer, för jag
vill inte vara för mycket, inte göra fel. Det jag är osäker på är
bättre att hålla inne bara. Backar här. Finns risk för en strategi.
Den ligger och lurar.

Det som skulle bli ett mjukt god natt blev hårda ord och tårar har
lämnat salta spår. Jag är tyst nu. Inuti inte. Det som skulle bli
ett mjukt och tidigt god natt då jag kräver sömn för att hålla
ihop det allra minsta blev flera timmar. Inte mjukt. Inte kort. Jag
vill fly från mig. Eller hitta den som vill som jag, som känner lycka
över samma saker som jag. Som ser värden i det jag ser, som vill dela
på samma sätt som jag.

Kanske är det som någon sa, alldeles på tok omöjligt. Nu känns
kliven i fel riktning påtagligt stora och jag har verkligen ingen
aning om hur jag ska förmå mig att sätta ena foten framför den
andra igen. Det känns inte som att djupa andetag räcker någonstans
alls.

Jag är trött. Fruktansvärt trött. Hoppet tilltufsat och
seframemotsakerna kantstötta eller så orimliga att till och med jag
kan se det.

Jag har gjort fel. Igen. Vinglande obalans puttar mig fel och genom
att måla fan på väggen och försöka förklara något som inte
behövdes förklara blir min osäkerhet bränslet för avfyranden.

Kanske kan bara någon lika trasig som jag, med passion som drivkraft
och i övrigt blind möta mig. Som jag tänkte ett tag. Kanske är det
så.

Jag vet inte alls. Men jag nöjer mig inte med att inte veta. Jag vet
bara inte hur jag ska orka ta reda på något alls. Hur ska jag orka
att inte ta till en strategi eller fly?

Hur????

söndag 12 december 2010

Idylliv

Föreställ er följande; en storfamilj som julbakar i ett lantkök.
Det stökas, skrattas, några lussekatter bränns vid,
pepparkaksljuslyktan ser ut som en hög älgbajs, fudgen blir gudomlig
och knäcken likaså. Middagen, som smakar ljuvligt, intas under
livliga, intressanta diskussioner och samtalsämnen mellan
generationerna, det skojas friskt och med enorma mängder värme. När
alla har ätit klart åker en gitarr fram, Cornelis hedras och det blir
såväl solosång som allsång. Ute faller snön helt stilla där
hästarna står och tuggar på sitt hö.

Jag och svärfar går ut och tar hand om hästarna, tar in dem och ger
dem mat. I ljudet av hästarnas tuggande och i doften och värmen av
dem pratar vi om liv och kärlek. Samtidigt inne i huset skapas band
mellan barn och ungdomar som träffat varann för första gången och
de finner varann och knyter banden. Kvällen avslutas med vin och prat
i det varma köket.

Söndag morgon bjuder på såväl sovmorgon som gemensam storfrukost
för alla 13 personer ungefär vid den tid som andra familjer äter
lunch. Ute skiner solen mot den gnistrande, knarriga snön. Med mätta
magar ger vi oss ut med pulkor, hund och hästar. Det finns något för
alla. Det åks pulka, byggs snögrottor, promeneras, skrattas , busas
och rids. Jag red också. För er som inte vet det är jag en riktig
gammal hästtjej, som såväl haft egna hästar som jobbat med dem på
heltid...

Till det här måste tilläggas att det rör sig om umgänge med
öppna, varma, charmiga människor som klampade rakt in i mitt hjärta,
såväl barn som vuxna.

Så. Har ni föreställt er?

Det var så mitt första möte med svärfar och hans familj blev. Som
stora sonen sa med glitter i ögonen "Det var så roligt! Och som att
vara på besök i Bullerbyn, men utan att vara pretto!"

Jag är såld. Som att ha blivit förälskad i en hel familj.

torsdag 9 december 2010

Dumt och bra

Jag gjorde något riktigt dumt igår kväll. Jag laddade min gamla telefon för att leta upp en bild jag har i den. När den var laddad och jag hade hittat bilden, passade jag på att läsa de 55 sms (av många hundra) som jag har sparat där, som Exet skickade till mig när vi var tillsammans. Smart. Återigen satt jag där med en hög frågetecken i knät. Och smärta. Jag drog lite i frågetecknen och försökte räta ut dem, men det gick inte. De var likafullt perfekt krokade. Det han har skrivit... om det inte var sant. Något av det. Så är han på riktigt sjuk. Rakt igenom. Om något litet av det han skrev var sant, så är han illa ute i dag. Om allt det han skrev var sant... Så skulle inte livet se ut som det gör nu. Så jag måste utgå ifrån att det mesta inte var sant. Samtidigt så borde han vara på Dramatens scen om inget av det han skrev var sant, eller om sättet han agerade på var fejk.

Det värsta är fortfarande att inte ha fått veta hur han tänkte och varför han gjorde som han gjorde. Det verkar vara stört omöjligt för mig att helt släppa de frågorna. Jag försöker verkligen att landa i att jag inte vet. Att inte spekulera. Att låta det vara.

Jag fick en länk skickad till mig av hon som var hans ex när vi var tillsammans, som är kvinnan han lever med igen nu. Hon skickade den till mig i somras, ett halvår efter att han gått tillbaka till henne. Jag har inte kollat upp den förrän idag och nu gjorde jag det för att se om det kunde förklara något. Det kunde det inte. Det var inget där som jag inte redan visste och det var snarare så att det fanns saker där som stred emot hur det har blivit. Att han inte pratat med mig, inte förklarat, inte ens gett Stora sonen minsta lilla chans att förstå. Jag fattar verkligen inte varför hon skickade den här länken. Det tyder bara på att hon har grymma luckor i vad som egentligen hände. Men det är ju knappast mitt bekymmer... Jag vill bara inte att han ska bli bortslösad. Trots det han gjort mot mig så finns det saker i honom som inte borde slösas bort...

Det är olika här i världen, med relationer och så. I morgon har jag och ME fest för våra decemberfödelsedagar. På den festen kommer våra kärlekar som vi lever med idag att vara, MEs exman (och min gode vän) kommer, min "gamla O" och även "Gud" som jag var förälskad i ett tag, men som visade sig inte alls vara för mig, utan för Stora sonen-som hans mentor. Hej livet, vad bra det kan bli.

Exet, däremot. Honom kan jag knappt säga hej till på gatan. Så många lögner, så mycket destruktivitet, så mycket feghet har trasat sönder något underbart. Han var min bästa vän ett tag. Jag saknar den vännen. Jag saknar hans klokhet, hans humor, den ärlighet han visade mig. Ett tag. Jag saknar den han var med mig.

Jag ska inte ens skriva om honom. Än mindre läsa hans sms. Otroligt dumt av mig.

Jag kan berätta istället att det känns bra att O ska komma på festen. Att jag kommit över mitt livs största kärlek och jag är uppriktigt glad och nöjd med att han har blivit pappa nu äntligen och är verkar vara med en tjej som är mycket mer rätt för honom än vad jag var. Och att vi kan prata och skratta helt otvunget numera. Att jag kan berätta för honom om Ettan. Att han blir glad av att höra. Att han träffar mina barn fortfarande och det är avslappnat och skönt. Att jag kan ringa till honom och fråga om surfgrejer som hur man enklast surrar två surfbrädor på taket utan att ha takräcke :). Att vi har blivit vänner. Trots allt.

Ettan! Vi har inte setts på hela veckan. Jag saknar honom så att jag håller på att gå av på mitten!

onsdag 8 december 2010

En hylla färdig.

Ja. Vi äter mycket sånt. Vegetarian, va.

Sonen röjer!

Jul

Många bloggar svämmar över av jul. Eller beskriver julpyntande. Och
pyssel. Och på Facebook kryllar statusar av Lussebullsbak och
adventsfikor. Idag har jag och stora sonen julpyntat. Ni ser det hela
på bilden. I övrigt har vi storhandlat inför fest på fredag och
julpysselsbak på lördag (första gången jag ska träffa "nye
svärfar"!). När vi kom hem med de åtta kassarna mat och Sonen skulle
packa upp det fick han fnatt. Fnatten bestod i att han rensade
skafferi, kylskåp, andra skåp i hela köket under två timmars tid.
Helt på eget initiativ och riktigt, riktigt snyggt gjort. Han gav mig
energi som sjutton och jag gjorde en massa saker som hängt över mig i
flera månader. Man ska vara två. Det är ju det jag säger.

tisdag 7 december 2010

Listad

Jag kan inte sova. Nu igen. Jag kan sova på morgonen, men då får man
inte enligt samhällsnormen. Försöker med att sova middag, då jag
är så trött att jag vinglar in i och tappar saker. Lägger mig...
Slappnar av... Inte. Får hjärtklappning och det är kört. Är för
trött för att få något gjort. Förrän det blir kväll. Då kan
jag, då orkar jag. Skyndar, skyndar så att jag ska hinna göra allt
innan jag måste gå och lägga mig! Adrenalinpåslag blir det som
sitter på min sängkant. Inte ett dugg sövande ska jag be att få
tala om.

Så här håller jag på. Och har sjukt mycket att göra. Har nu fyra
stycken "att göra listor" som jag försöker fräsa mig igenom.. Men
helst vill jag på dagen helst bara använda dem som täcken.....

söndag 5 december 2010

Frö

En liten stund, några andetag. Med dig glittrande kan jag släppa
taget ett slag om den rostiga ledstången som skavt mina händer så.
Jag låter lite trygghet bubbla mot din hud och stänger en dörr eller
två om labyrintens mörkare gångar.

Du säger att jag ska låta det få vara så bra som det är. Jag gör
det. Några andetag gör jag det. Det finns ett vi, inte bara med ord,
jag såg och kände det igår. Skratten värmer i det gnistrande och
jag håller i glädjen lite mjukt. Vi kommer närmare och jag är ett
frö som vill gro. Med näring kan jag det, får jag det kan jag låta
kapseln spricka.

fredag 3 december 2010

Bra jobb

Stora sonen gör ett bra jobb. På jobbet och i livet. Jag älskar
honom så att jag nästan går av på mitten. Han gör något helt
fantastiskt och han ÄR helt fantastisk.

Och han har lika sjuk humor som jag. Jag är galet lycklig över att
han finns i mitt liv. Det gör allt mer värdefullt. Och det är
tamejsjutton aldrig händelselöst!!
Om ni tänker er liksom scenariot på bilden, där den Stooooora Hajen
tar den Lillaaaa Fisken... Gånger 100 och i IRL så har ni veckans
händelse i ett nötskal.

onsdag 1 december 2010

Kärleksmonster

De finns här och kryper fram ur vrårna eller står och skriker på
mig från Dramatens scen. Monstren. Kärlek som smärta, kärlek som
driver, kärlek som luft att andas och inte vara utan. Och så monstren
som förstör. De som kryper så försiktigt och får mig att leta
bland ord och leder mig bort från det viktiga. De som skriker högt
och låter mig få veta att jag aldrig kommer att bli fri. Monster som
inte låter mig få en lugn stund, utan som jagar mig alla vakna
timmar. Får jag andas en liten stund, som i alldeles lugn? Snart
slingrar sig en tanke fast och drar mig med på mina egna tankars
virrfärd och inget lugn finns att se.

De är ett otyg som jag vill få bukt med. Jag vill inte att de ska få
förstöra något mer. Aldrig mer. Men de är redan här, söndrar mig
och skrämmer....