Stllvirr

Skjutsade Lilla sonen till tåget kl 7 i morse. Jag minns det knappt. Åkte i pyjamas. Åkte hem och la mig igen. Sov många timmar. Vaknade och kunde inte röra mig. Ettan ringde, jag svarade inte. Blev rädd och grät. Kunde inte röra mig. Messade JO, hoppades att hon skulle ringa. Hon ringde inte. Jag kunde inte röra mig, grät. Efter en timme ringde jag JO. Kunde inte prata, men hon drev. Som jag visste att hon skulle. Hur många gånger har inte denna fantastiska kvinna räddat mig...?

Sen bajsade katten på lådan (som ju står i mitt och numera hennes rum pga att hon inte får röra sig efter operationerna) och läget blev ohållbart, jag var tvungen att gå upp. Bra där, katten..

Jag har inte velat ta i något, inte göra något, inte prata med någon, inte ens försöka vara duktig. Inte velat göra något som varit bra för mig och inte heller något som varit dåligt. Jag ville inte.

Sen startade min Stora son projekt här. Virvlade, pratade, lagade Sushi och gjorde Fudge, drog med mig i farten och det blev åtminstone lite städat och lite tvätt fixad. Jag hoppas att inte märkte hur mörkt det var där jag var, för med honom blev det ljusare.

Min höft värker och jag med den. Rädslan sitter i. Jag hörde av mig till Ettan sen. Han frågade inte om min dag och det var skönt för jag ville inte prata om det. Pratade inte om något känsligt, men han var mjuk.

Jag sitter förvirrad. Redo att springa, eller bara krypa ihop. I morgon ska katten opereras igen. Och jag undrar om det finns någon drömtydare därute? I så fall skulle jag hemskt gärna vilja veta varför jag drömde att jag och ME var på en fest och träffade Exet där och han skrev kärleksbrev till mig på mina bara skinkor..??