Boet

Jag har separationsångest. Över en flytt som inte ens är på gång eftersom vi inte fått tag på någon lägenhet ännu.

Inatt var jag vaken och grät. Läste mina blogginlägg med etiketten "grannar". Grät igen.

Och inser att jag aldrig berättat för Kå om hur det egentligen har varit under åren jag bott här.

Ett inlägg från maj 2010:
"Min gata
Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det....."

Kantareller och sol

Jag står i köket på kvällen, lagar mat tillsammans med Lilla Sonen.
Solen skiner in genom fönstret och vi steker kantareller som min bror
har plockat ute vid vårt torp.

Jag häller upp ett glas vin, vi lagar Lillas favoritmaträtt,
svamprisotto. Jag steker snabbt några mjälla sparrisar till.

Det var en riktigt njutbar kväll, bara vi två. Det händer inte så
ofta.

Idag orkade jag laga mat åtminstone, så äntligen kan jag säga att
jag är på bättringsvägen. Lilla sonen har längtat efter hemlagat
när jag varit sjuk, så nu fick han bli stillad.

Nu sover han sött bredvid mig och jag väntar på Stora som varit hos
Ängeln och hennes sambo och fått hjälp med att bygga pilar till
lajvet han ska vara med på.

Alla lite nöjda i min lilla familj.

Stök

Kommit hem. Till stöket och härligheten. Där dagen känns som att
den borde vara halvägs till ända redan innan jag åkt till jobbet
eftersom det är så mycket som gjorts redan. Barn hit och dit och
katten och råttorna och träningskläderna och glömda nycklar och
telefon som ringer och en glömd mobil och en sak att lämna hos en
granne och säga hej till en annan.

Och efter jobbet likadant, skjuts till träning för Lilla sonen och
middag hos ME för mig och stora. En granne lånar bilen och hos en
annan hämtar jag katten. Missar att jag inte ställt om klockan i
köket och lever glatt efter den, vilket gör att Lilla sonen kommer i
säng på tok för sent. Ändrar tvättstugetid till fördel för lite
tid med Jo som kommer till Stockholm i morgon och som jag SKA ha en
stund med. Kommer på att det är smart att ta in posten åtminstone en
gång per vecka och får reda på att jag får tillbaka mycket mindre
på skatten än vad jag räknat med. Men jag brukar ju räkna fel.. Så.

Vid midnatt gör jag mitt lilla träningspass. Bland en massa
lajvutrustning som Stora sonen fått låna och spridit ut i hela
lägenheten..,

Ja, jag är hemma i stöket igen. I mitt stök. Mitt liv.

Det finns mycket i det som jag gillar.

I brist på

Det verkar som att jag gör tvärtemot med mer än en sak i livet. Jag
boar nämligen som sjutton och det händer sällan när jag är singel.
Framförallt inte när jag blivit lämnad och fått mina drömmar
krossade. Däremot gjorde jag det definitivt den gången jag lämnade
ett mycket destruktivt förhållande.

Just nu ser det ut ungefär så här. Nytt köksgolv lagt. Möblerat om
köket, sålt kökssoffan, handlat lite nytt porslin, nya handtag till
köksluckorna (inte hunnit skruva dit dem), köpt ny diskmaskin.
Möblerat om sovrummet, nya tapeter, blir nytt golv om ett par veckor.
Städat, röjt och organiserat klädkammaren. Burit ner saker i
källarförrådet och organiserat där. Rensat Lilla sonens garderob.
Gett bort för små kläder därifrån. Påbörjat ommöblering av
vardagsrum och balkong.

Och sen är det dags för garaget. Det är verkligen på tiden.

Tänk vad man kan hinna med när man kör gasen i botten. För trots
alla dessa projekt har jag ändå hunnit umgås med barnen, vara på
klättercentret, haft vänner över på middag och förstås jobbat.
Både i Stockholm och Göteborg.

Och jag tycker att det blir rätt fint och ännu mer.. Hemma!

Gillar att bo här på så många sätt. Vännerna här är otroliga
och gör saker i livet så mycket enklare och roligare. Idag kom ME
över och gjorde god omelett åt mig. C kom och sa hej och gav mig
spontan massage. Fin vän passar katt i helgen och lånar ut
skruvdragare. Älvan låter stora sonen bo där nästa vecka och hennes
man tar med Lilla sonen på träningar och klättrar med stora sonen.
En granne jag inte ens könner sörskilt väl ska ha Tuffa boende hos
sig när jag åker på jobb nästa vecka...Bara för att nämna några
saker. När jag tänker på allt det här kan jag inte annat än känna
mig glad och tacksam!

Istället

för vin.

Grejer

Huset fullt. ME, Mazzo, Inneboende, Stora sonen, Flickvännen, Park på
sin hörna, rårakor till ett helt kompani och små dvärgkonstverk
minutiöst målade av sonen. Nattmacka, lite balkonghäng, samtal och
kramar.

Det är grejer det!

På min gata

Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det.....

Luftigt

Stora sonen å rådisarna har åkt till Jämtland. Redan tomt och jag är galet trött. Känner mig som efter min mammas begravning, där jag höll i allt. När det var klart var jag heeeelt slut och ville bara sova. Vilket jag inte gjorde. Det har jag inte gjort i dag heller.

Jag har varit på riktigt mormorsfika! Jag har vare sig föräldrar eller far- eller morföräldrar i livet så jag inte bortskämd med sånt här. Jag följde med min inneboende till hennes mormor och morfar. De var så fina! 87 pch 90 år. Kaffekoppar, små riktiga koppar, med kaffe och mjölk i snipa. Hembakat. Verkligen supermysigt att få låna morföräldrar lite sådär. Lyx!

Jag var så trött att jag vinglade in i en vägg när vi kom hem från mormor, så jag la mig platt en stund när jag kom hem och gonade in mig i goda tankar i hela huvudet. Några hittepå och några riktiga. En bra kvart.

Sen hade jag en kompis över på middag och störtskönt snack! Vi har inte setts på 20 IRL. Tänk, vad åren går. Men vi hade definitivt mer gemensamt nu än för 20 år sedan, spännande hur det kan bli. Jag är glad och tacksam över ett så öppet samtal som vi hade. Det är spännande med kloka människor och deras historia. Man lär sig ny saker vid varje samtal och jag suger tacksamt i mig av kunskap och erfarenheter. Och det sitter ju aldrig fel med några rejäla skratt heller, vilket det definitivt blev den här kvällen!

Ett tips. Artificiell melon och lakrits passar extremt dåligt i hop.

Nallat på påskgodiset, dårå. Eller nurå. Medan jag skriver.

Hade påskmiddag i går för mig, inneboende, granne, son med flickvän och sonens assistent E. Vilket härligt gäng det blev och yeeeees vad jag övertygade med vegetarisk påskmiddag! *Nöjd*

Det här verkar bli ett lite ytligt inlägg som jag skyller på Gnarly Head.

Nu ska jag fundera vidare på det här med borden och viljor. Alltså min alldeles egna. Och försöka reda ut lite vad som är bra för mig egentligen och vad jag nog klarar mig utan. Lite så.

Vilket jag också funderade över i dag på min balkong när jag låg där och tittade upp på himlen.

Tack för i dag!

Torsdagsgodis

Jag har på något sätt mina ögon lite mer öppna. Ser mig aningens lite vidare omkring. Jag var hos min terapeut i morse och för första gången på länge kunde vi fokusera på det är som är bra. För det finns några spirande, goda känslor i mig.

Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.

Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.

Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.

Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!

För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.

Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)

Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!

Nygammalt

Tänker tacksamhetstankar. Hur skönt är det inte att sitta hemma hos en granne, bli överringd till ytterligare en granne, ta våra glas vin i handen och knata över gården och bara ha lite schysst vardagshäng? Det hände förra veckan. Allt vardagsfix som blir så mycket enklare i det här "kollektivet" jag befinner mig i ;). Middagar, barnfix, handlande, vindrickande.....

Jag har rent hemma. Och har köpt lite nya grejer. Jag har förvisso gått på panodil hela helgen, men att göra mitt hem till ett bättre ställe att vara på gör mig nog friskare bara det. Det börjar så smått anta formen av så som jag vill ha det. Skippar kanske att byta till en större lägenhet ändå. Två dagar i rad har solen flödat in på balkongen, har kunnat ha dörren öppen och bara njuta. Vill jag inte ha den här balkongen och den makalösa utsikten i sommar? Jo, det vill jag. Jag har ju till och med plats för en innboende nu. Det får funka ett tag till. Min inneboende och lilla sonen såg till att det blev vinfläckar på sovrumsväggen i helgen oxå, så nu kanske jag kan få rumpan ur vagnen pch fixa de äckelgröna väggarna där oxå? Vore ju grymt. Och kanske nya golv i hall och kök? Jag har faktiskt lust. För första gången på länge har jag lust. Jag vill. Ny lampa, nya bord, nya stolar, en till ny lampa, en byrå. Och rent. Bra söndag.

Med sjuka i kroppen har jag annars varit lite ynklig och är mitt i en beslutsprocess som tär. Mina tankar snurrar kring samma ämne såväl i vaket tillstånd som i sömnen, uppenbarligen. Jag måste nog komma till ett beslut snart, för det här tar på tok för mycket av min energi. Men samtidigt måste det få ta sin tid, jag vill göra det som känns rätt för mig. I den mån det går. Lita på min magkänsla den här gången.

Nu ska jag skruva nån till grej här. Ny lampa i köket visas på bilden ;)

40 cm, del fyra

Nu är det nog sista delen i 40 cm-bloggandet.

Sen får det bli nåt annat, även om det verkar som att det kommer att rulla in mer stuff att skriva om med detta med försäkringsbolag etc. Det har redan börjat. Försäkringsbolaget. Hyrbilsföretaget. Suck. Jag ringde till Toyota för att snacka med dem lite. Om vad som hänt, om det är något särskilt att tänka på då jag prenumerarade på bilen. Japp, då är det inte som vanligt serrni. Verkar klart fördelaktigt för mig, men det här hade försäkringsbolaget ingen som helst koll på. Jag kan oxå få ha en bil gratis från Toyota, inte som nu när jag betalar 25% av hyrpriset samt även vägtullar trots att jag hyrt en miljöbil.

Det är en märklig lag... Hyrbilar är inte tullbefriade även om de är miljöbilar... Men varför inte då? Är det inte för att man vill att folk ska köra miljövänligt i stan som man bjussar på tullarna..? Förstår inte riktigt. En annan sak som jag inte förstår är varför i hela fridens namn biluthyrningen, som ligger på Åsogatan på söder (OBS!) hyr ut en bil till mig med dubbdäck!!! Men ja, vad bra! Så nu har jag tillbringat en stund på stan irrandes efter alternativ väg i stället för Hornsgatan. Vi är inte i fjällen, hallå-vad sjutton ska jag med dubbdäck till??

Och så har jag och stora sonen varit på skroten och hämtat saker ur bilen... Vilket egentligen var vad det här inlägget skulle handla om. Tjaaa.. se bild... Stora sonen tyckte inte det var så farligt alls. "jag trodde typ att det inte skulle va nåt kvar av bilen ju". Själv blev jag lite skakis igen ska erkännas. Eller faktiskt ganska mycket. Killen på skroten sa "Vi blir glada när de kommer in så här kvaddade, för då vet vi att de inte kommer att försöka laga dem" Kul att nån blev glad på kuppen!

Stora sonen var helt oförstående och tyckte mest synd om sig själv som måste plugga fysik i dag.

Och så åkte vi och köpte en ny dammsugare som förhoppningsvis ska funka bra på råttpluppar och annat skräp.

Livet knatar på dårå.

40 cm , del tre

I går körde jag bil. Lånade min inneboendes lilla röda fara. Hade inte alls någon lust. Funderade på om det fanns någon hemma som skjutsa mig till läkaren jag skulle till i stället.

Fegräka, va. Tog mig i kragen och körde i väg. Som en liten, liten gumma i den lilla, lilla bilen.

Typ. Jag var riktigt skakis.

I dag hämtade jag hyrbilen (en Volvo, inte alls så fin och bra och snygg som min elbil...) och nu på kvällen körde jag som vanligt igen. Wroom! Eller, ja... typ i alla fall. På den lilla bilturen fick jag se in i de ögonen som kan göra mig gladast av alla. I några sekunder fick jag det i alla fall.

Jag har ingen vinterjacka. Den blev sönderklippt på sjukhuset så jag går runt i en skidjacka. Snygg och hiskeligt dyr. Men en skidjacka är det. Det ser ut som om jag är på väg till afterskin.. vilket hade varit hemskt trevligt, men som inte känns särskilt toppen när man faktiskt inte är det.

I dag pratade jag med killen som satt i lastbilen jag körde på i fredags. Han hade legat sömnlös hela helgen för att han inte visste hur det hade gått för mig. Han hade inte reg numret på min bil och polisen och sjukhuset vägrade lämna ut nån info om hur jag mådde.

Det var den första jag pratat med som sett skadorna på min bil och jag fick lite mer info. Lite mer info än jag ville ha känns det som.... Han hade hyrt den där lastbilen med skylift och när han kom för att lämna tillbaka den på hyrstället så berättade han vad som hänt och de tittade på de skador som var på skyliften och lastbilen. För den hade också blivit skadad.

Killarna på hyrstället hade skakat på huvudet och sagt "Den där tjejen kan inte ha överlevt.." så man förstår att den stackars killen inte kunde sova i helgen.

Jag såg ju aldrig min bil framifrån, eller utifrån öht efter smällen så vad jag inte visste om , som jag nu fick veta, var att inte bara motorhuven var skrynklad och balken av. Skyliften hade oxå tagit med en bit av taket och knögglat i hop det den inte tagit med. Blev lite yr när han berättade det. Det är som att olyckan liksom hoppade över mig! Huven,vindrutan, balken och taket. Men inte mig!

Jag blev lite skakis när jag pratade med honom.

I morgon ska jag till skroten och tömma det som är kvar av bilen.

Av någon anledning har jag fått ett till liv, på nåt vis. Undrar vad jag ska göra med det?

Jag vet vad jag vill. Väldigt väl. Jag vet bara inte hur? Jag går på min magkänsla och hoppas den är rätt. Tills jag kommer på hur jag ska göra så ska jag fortsätta att njuta av mina vänner och mina barn. Försöka att inte bara springa på utan att vara i saker. I alla fall i de bra sakerna.

Harmoniliv i luckan

Det har varit folk här hela helgen. Dels har jag numera en inneboende som behövde lite tak över huvudet och lite familj och det gick ju lätt att ordna här. Hon har tagit hand om mig och framförallt om lilla sonen-som avgudar henne. Härligt att se honom med henne, han är lugn som en filbunke och så glad och trygg. Hon kan stanna alltid, tycker jag.

Sen har jag haft fluffet här. Kollat mig, handlat, dammsugit, hackat grönsaker, kommit med blommor, masserat mig med tigerbalsam. Det blev till och med en liten liksom fest här på lördagkvällen med god mat och vin och skratt. Mitt i allt. Otroligt härligt.

Jag är så tacksam över mina vänner! Det må så vara att rutan för "anhörig" blev tom på sjukhuset, men det beror klart mer på att jag inte kan några telefonnummer i huvudet än på något annat!

Kanske ställer mina vänner upp för mig ännu mer än som brukligt är just för att jag inte har någon blodsfamilj, jag vet inte. Att de vet att de behövs och visar det? Vad det än beror på så är jag så glad över det.

Stora sonen och jag har fått mer balans nu när lovet är över också. I dag hade han det tufft i skolan med en väldigt oförstående lärare, men assistent och bitr rektor ryckte in och det kommer nog att lösa sig. Däremot verkar nya flickvännen vara desto mer förstående. Och hemskt söt. :)

Det känns på något vis harmoniskt här. Massor med folk har det varit hela tiden, men jag har känt att jag behövt det. Tacksam och glad för det. Just nu sitter jag här vid datorn, min inneboende sitter vid sin dator i soffan. Katten sover på pianostolen. Stora sonen med flickvän pratar och fnissar inne på hans rum. Jag är mätt och trött, men känner mig inte särskilt stressad över något. Ja, någon slags harmoni. På mitt sätt.

Jag är glad för livet i dag. Blommor till mig och er och för det! (Livet)

40 cm, del 2

Fortsättning på fredagen....Jaha, jag ligger då återigen fixerad och väntar på röntgen. Den här gången tycker jag att det är läskigare. Eftersom jag känner mig rätt okej, men de verkar så allvarliga och det pratas om ryggmärg och hjärna och sånt. Där vill man ju inte ha något som är fel och trasigt. Dessutom behöver jag inte vänta länge på att få komma i väg till magnetröntgen. Det i sig känns oxå skrämmande. Som att det är allvarligt och man måste skynda sig.

KS är ett stort sjukhus och Neurologen ligger en bra bit bort från akuten. En vaktmästare kommer och hämtar mig. Jag har sett väldigt mycket av taken på KS under den här dagen och nu får jag även se taken nere i kulvertarna. När vi kommer ner i kulvertarna så sätter vaktmästaren på en motor på sängen. Jag åker motorsäng. Märkligt.

Magnetröntgen var riktigt, riktigt obehagligt. Att ligga i ett trångt rör där det låter märkligt i dryga 10 minuter är en rejäl prövning för någon med klaustrofobi=jag. Fy, fy, fy vad det var jobbigt. Jag ville direkt trycka på larmknappen för att få komma ut ur röret. All saliv försvann ur munnen, kunde inte svälja, svårt att andas, tryck över bröstet... Men jag tänkte att om de drar ut mig ur röret så måste jag in igen. Jag måste ju göra det här (ryggmärg, hjärna....). Så jag fokuserade på tredje ögat, djupandades, Sat Nam.. Och det funkade.

Tillbaka genom kulvertarna i motorsängen, samtidigt som jag pratar i telefon och avbokar eftermiddagens afternoon tea med P, för att bli inskriven på en avdelning. När jag skrevs in så hände en märklig grej. Eller sorglig.. eller ja, både och. En sköterska ställde en massa frågor och skrev. Så kom hon till "Närmast anhörig" Well, liksom... Jaha, vem är det? Stora sonen är minderårig så det gick inte. Jag fick inte ha mobilen på inne på avdelningenså jag hade inte tillgång till några telefonnummer. Inser att jag inte kan telnr till mina närmaste! Mina föräldrar är döda, mina syskon bor i Thailand. De närmsta i mitt fluff kan jag inte numret till. Mitt ex kan jag numret till. Men, alltså-nä. Hon fick lämna rutan tom. Det blev ju lite sorgligt.. Och missvisande, för jag har massor av nära anhöriga. Det har jag märkt av inte minst de här dagarna!

Min väninna som skulle ha hämtat mig håller mig sällskap ett tag där jag ligger och stirrar i taket. Tacksam över sällskapet väntar jag några timmar på resultatet från magnetröntgen. Min väninna måste åka hem och jag blir ensam. Känner mig ynklig.

Återigen får jag beskedet i form av "Nu får du gå och kissa!" De har inte hittat något fel på den här röntgen heller. Lättad på flera sätt blir jag igen undersökt av en ny läkare. Han tycker att jag verkar ok. Fortfarande lite känselbortfall och lite svagare i vänster sida, men eftersom jag inte blivit sämre under dagen när jag varit där tycker han att jag kan åka hem om jag har någon där som tar hand om mig. Och det har jag ju.

Jag går ut i korridoren för att sätta på telefonen och ringa hem till J för att be om hämtning. Det fullkomligen rasar in sms i min telefon. Jag sitter med tårarna rinnande över all denna omtänksamhet, kärlek och godhet som strömmar mot mig ur alla dessa meddelanden.

Mitt fluff har nätverkat så att det stått härliga till. Barn, hem, bil, företag-allt har blivit omhändertaget på allra bästa sätt. Jag har verkligen inte behövt oroa mig och jag har faktiskt inte gjort det heller. Jag vet att de tar hand om det, för de är så förbaskat bra!

När jag ska packa ihop min grejer för att åka hem så inser jag att jag har haft med mig en burk med stekt lax samt en glasskål med hackad lök, min lunch.... Dessa har följt mig hela dagen runt på sjukhuset. :) Jag får en minnesbild av hur en brandman plockar ihop allt innehåll ur min handväska som farit ut i bilen vid smällen. Han håller upp skålen med lök och frågar "ska du ha den här?" och jag svarar ja.

Hur skulle man klara sig utan en skål lök när man är på akuten?

I dag har jag ont, är öm och dessutom har en förkylning tagit sitt grepp om mig. Men det är väl som Jo sa nyss "Fattar du väl att du inte kan åka nercabbat i den här kylan, då blir du ju förkyld!"

40 cm, del ett.

Jag körde igenom viadukten på Hägerstensvägen upp mot Liljeholmsbron. Bakom mig kommer en akutläkarbil med fullt pådrag. Jag kollar i backspegeln. Den ser ut att vara på väg rakt fram. Bra, tänker jag, jag väjer åt vänster. Kollar av framåt i vänsterfilen, där kör en lastbil upp mot bron. Check. Kollar bakåt och döda vinkeln. Ingen där. Kollar backspegeln igen, akutläkarbilen ser fortfarande ut att vara på väg rakt fram. Jag byter tillvänsterfilen. Där står lastbilen. Stilla. Han har stannat! Jag vet ännu inte varför, men tänkbart är att han stannade för att hålla sig undan akutläkarbilen? Jag smäller. Hårt.

Min bil far efter smällen ut i högerfilen. Stannar. Jag bara sitter där still och undrar vad fan som hände. Någon kommer och rycker i bildörren på min sida, men den går inte att öppna. Jag ser att balken vid min sida är av. Rutan krossad, glas överallt i hela bilen, över hela mig. Någon ropar "Hon lever" och jag tänker "Vad, vem då?" innan jag förstår att hon som ropat menar mig.

Läkaren från akutbilen tar sig in i baksätet och pratar med mig. Frågar var jag har ont. Nacken gör ont. Inget mer just då. Medan hon sätter på mig halskrage får en brandman upp dörren bredvid mig och en ambulansläkare kommer in i bilen.

Inser att det är läkare, brandmän och poliser överallt i och runt min bil.

Jag ber att få ringa min personal. Jag är väldigt lugn och jag tror jag ger skenet av att allt är okej, liksom. Fast jag sitter ju fortfarande i bilen, med halskrage och har ingen aning om hur det är med mig på riktigt. Märker att jag nog har glas i ögat vilket jag säger till läkaren som sitter i baksätet. Hon kollar. Ja, det har jag.

Mirakulöst nog lyckas hon spola ut glaset ur ögat och jag fick inte ett endaste litet men av det.

Plötsligt får jag känselbortfall i armen. Den blir helt matt och märklig. Svårt att lyfta den. Man ska nu får ut mig ur bilen och in i ambulansen. Brandmännen försöker öppna bagagalcukan men det går inte. De bestämmer sig för att såga av taket på bilen.

Jag försvinner lite här, det blir mörkt en stund. Jag får syrgas och vaknar till igen. Nu sitter en brandman inne i bilen bredvid mig och håller upp en sköld över och framför mig och han lägger på mig ytterligare en filt. Jag har frossa. Han lägger filten över huvudet på mig och berättar att de nu ska såga av taket på bilen. Att jag bara ska sitta alldeles stilla. "Ska ni göra en cab åt mig?" frågar jag. Han skrattar lite. "Tycker du inte att det är lite väl kallt för det?" Han skrattar mer. Jag fryser något fruktansvärt. Plötsligt och enkelt är hela taket borta från bilen. Och jag upptäcker att jag har foten på bromsen fortfarande.

Jag måste nu på något sätt förmedla hur underbara de här människorna var. Läkaren från akutbilen, läkaren från ambulansen, brandmännen. Jag är helt rörd. Alla visste vad jag hette, alla gjorde allt för mig. Jag kände mig så otroligt trygg. När de skulle ta ut mig ut bilen, fixerad på ryggbräda, så skulle jag vara helt stilla och inte försöka hjälpa till. På något sätt hade lyckats få mig att lita på dem till 100 %. Jag kände mig helt trygg. En brandman höll mitt huvud och pratade med mig hela tiden. Mjukt, stabilt och omtänksamt. Det fick upp och ur mig ur bilen med en 4-5 lyft och drag. Inte någon gång kändes det instabilt eller ens särskilt läskigt. De tog ju hand om mig. Jag las på bår och fixerades med en sådan uppblåsbar grej runt kroppen. Väldigt obehagligt för mig, med min klaustrofobi. Men nu vet jag att det var en piss i havet mot vad som skulle komma sen. Ambulansläkaren hade sån koll på mig och gjorde rätt saker hela tiden. Jag hann liksom inte freaka ut. Trots att jag var fastspänd.

Vi åkte till KS. När de rullar in mig på båren ser jag över dörren att vi är på väg in i akutrum 2. Ingen aning om varför jag registrerade det. Jag undersöks upp och ner, in och ut. Mina kläder klipps sönder. (bah.. min jacka...) Min Buddha tas av mig. Den har jag inte varit utan på många år.

Jag är svagare i min vänstra sida och jag ska skiktröntgas. Och jag är kissnödig. Väldigt kissnödig. När jag väntar på röntgen tror jag att jag ska sprängas av kissnödighet. Jag började morgonen med två stora kaffe latte samt ett jätteglas med Beroca o ch C-vitamin. Och när jag blir rädd och/eller chockad så blir jag kissnödig. Gissa om jag var det nu! Men jag låg ju fixerad i väntan på skiktröntgen, under själv röntgen och i väntan på resultatet av denna. De kommenterade till och med att min blåsa syntes proppfull på röntgen! Ja, vad gör man då åt detta? Meningen är att man ska använda ett bäcken. Mhm, tjena-ELLER HUR? Ligga i en säng, bakom ett skynke med en potta under rumpan. Inte en droppe kan jag berätta.

Jag fick vackert vänta. Fördelen med det här var väl att jag inte hade plats för så många andra tankar i huvudet. Jag tänkte mest på att min blåsa var på väg att spricka.

Till slut kom svaret från skiktröntgen i form av en sköterska som kom in och utropade "Nu ska du få kissa!" De hade alltså inte hittat något fel på mig på skiktröntgen och jag fick ta av mig halskragen och se något annat än tak. Och jag fick kissa.....

Sedan låg jag i ensamhet och väntade på att få bli utskriven. Fick lite kaffe och macka. Tänkte på vad som faktiskt kunde ha hänt. OM jag kört pyttelite snabbare, om jag hade lyckats väja pyttelite mera. Ganska exakt 40 cm. Då hade det inte varit balken som hade gått av. Det hade varit jag. Bara tänkte på det, inte direkt reagerade.

Blev lite kissnödig igen och skojade med sköterskan om det. Han sa att det var bäst att jag passade på, för man vet aldrig vad som kan hända. Så kom läkaren för att skriva ut mig och hon undersökte mig. Och när hon undersökt mig färdigt så sa hon åt mig att lägga mig platt på rygg igen och inte röra mig. Hon hämtade sandsäckar och la på var sida om huvudet på mig och berättade att jag var tvungen att genomgå en magnetröntgen oxå för jag var svag i vänstersidan och hade känselbortfall igen. Hon misstänkte problem med ryggmärg, hjärna eller något i halsen.

"Men.. , sa jag. Jag är ju kissnödig igen..!"

Så, en liten stund av dagen fick jag sitta upp och titta på folk. Men nu var det alltså ryggläge igen.

Och min väninna som skulle hämta mig hade redan kommit.


Forts. följer......

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

Råtträtt

Alla hjärtans dag. Även de hjärtan med hål i.

Jag har skickat blommor till två personer. En blev glad, jätteglad. Den andra vet jag fan inte alls vad den blev.

Jag blev bjuden på alla hjärtans middag av Lo efter en lång jobbhelg. Myyyyys. Fina, fina Lo.


Stora sonen har tjatat om en råtta. Han ville ha en råtta. Mest av allt. Jag har sagt nej. Jag har sagt upprepade gånger i ett halvår. Och förklarat. Jag ORKAR inte, jag HINNER inte ta hand om ett liv till. Det räcker. Kära son, du glömmer ju på väg från köket till hallen att det är meningena att du ska gå ut genom dörren.... hjärtat, det kommer att inte att funka. Jag älskar djur. Det kommer att bli jag som tar hand om råttan. Jag VILL inte det.

Detta har upprepats otaliga gånger.

I går var jag på fest hos kär granne. Vid midnatt ringer stora sonen till mig. "Mamma, jag behöver få prata med dig om en grej.." "ookej... " (Mamma rätt avslappnad efter ett par glas vin, vilket denna kloka unge naturligtvis har koll på, dessutom är jag ju på fest och borde således vara på rätt gott humör) "Men du måste lova att inte bli arg!" *rätt orolig mamma där*

"Okej, jag ska verkligen försöka" "Jo... för en å en halv vecka sen köpte jag en råtta. Den har bott hos oss sen dess."

"VAAA??? Näää... " Här ungefär börjar jag fnissa. "men hur har jag inte kunnat märka det?"

"Jag har tagit hand om den jättenoga, skyndat mig hem efter skolan och hämtat honom, jag har haft en lista som jag skrivit för att komma ihåg allt jag ska göra med honom!"

Här ungefär börjar jag skratta högt. Ungen har fintat mig med besked och mina argument faller helt platta. Han HAR ju tagit hand om råttan. Så bra att jag inte ens märkt den! Och han har skrivit en lista! Jag som alltid tjatar på honom att använda listor för att komma i håg när nu hans minne och planeringsförmåga är som en myggas... Råttan fick honom att skriva en lista. heja Råttan!

Ja, han får behålla den. Om han sköter den.

Grejen är bara att när jag kom hem blev jag presenterad för Buddha, vilket är råttans namn, och föll pladask för den lille krabaten. Han är ljuvligt underbar.

I kväll när sonen ringde och sa att han skulle till replokalen blev jag genast orolig för Buddha och hans känsliga öron. Sonen lugnade med att han skulle lämna hem Buddha innan han skulle repa.

Sådärja, jag är körd. Kär i en råtta, vår nye lille familjemedlem. Nu har jag ett till liv att oroa mig för.

Bra, va?

Brada

Började med försovning. som vanligt när lilla sonen inte är här och väcker mig. Trots att Jo ringde och väckte mig. För jag somnade om.

Kastade mig i väg till min terapeut. Körde en mindfullnessövning och grät en stund. Fast på ett lite skönt tillåtande sätt. Min läxa tills nästa gång är att strunta i det risiga, gamla, fula i rabatten och i stället fokusera och vårda och vattna den lilla fina planta jag kan hitta där. Med andra ord... låt de sämre sakerna bara vara där. Se dem, men inte slå mig själv i huvudet med dem. Okej, jag äter fel, tränar för lite, yogar för lite, städar inte, betalar räkningar försent. Det är där bara liksom.

Men fokusera på och tänk igenom när det dyker upp en planta. Om jag lagar riktig mat någon dag, beröm mig. Ta reda på VAD som fick mig att göra det och VAR I DET. Klokt och bra tänker jag och ska på riktigt försöka mig på det. Ska tänka på om jag haft någon planta att vattna i dag... Neeh.. kan inte komma på nån nu. I morgon kanske?

En mycket bra sak hände i dag. Verkligen goda nyheter! Stora sonen ska äntligen få en elevassistent! Som jag har slitit och bråkat för det..... och jag trodde inte att han skulle få det. Trots hans läkare och psykologs påtryckningar verkade rektor och kurator inte alls positiva till att det skulle gå att ordna. Men det är ordnat! Och han börjar på måndag. Det är en kille på 25 år som ser fram emot att få jobba med sonen. Han skulle bara veta att han kommer att få tillbringa dagarna med världens skönaste kille... ;) Lyckos honom!

Kvällen bjöd på premiär på teatern för stora sonen. Han har gjort ett bra jobb med repetioner sen i oktober, han har verkligen gått dit och varit med, flera gånger i veckan. Återigen enkelt att se vad han kan åstadkomma om han är motiverad. Tänker nu att jag inte sagt till honom att jag är imponerad över jobbet han har lagt ner. Det ska jag säga i morgon.

Barnens pappa var på teatern. Det är andra gången sen jag lämnade honom ( 7 år sen) som han stått ut med att vara under samma tak som jag. Förra gången var det på min mammas begravning för ett år sen. Undrar om det här betyder att han kan fortsätta gå på barnens konserter och föreställningar trots att jag är där? Det vore ju helt toppen och verkligen på tiden.
Så kan barnen få ha båda föräldrarna där när det gäller, liksom. Tiden kan göra underverk, det är tydligt i bland.

Jag har ingen blodsfamilj i krokarna här, men som alltid hade jag "familj" med mig i kväll ändå. Delar av den här familjen som valt mig. ME och "bror" var med och applåderade punkarns sång och död på teaterscenen. Skönt att punkarn oxå trivs så bra med dem, att det är självklart för honom att han är viktig för dem. Jag hoppas han ser det så och att det ger honom styrka. Han har blivit övergiven av viktiga personer i sitt liv, men han vet också att långt i från alla överger. Faktiskt är det väldigt få som gör det. Och att även de som gör det kan komma tillbaka. Hans pappa var ju där i kväll. Det var bra.

Det var på det stora hela en rätt bra dag.

(på bilden dör sonen på scen)

Magiska äpplen

Jag fick tre magiska äpplen i dag. Ett för pengar, ett för kärlek och ett för sex. Den här vännen tycks veta vad jag behöver. Det för pengar åt jag upp direkt. Det var en mask i, jag råkade äta upp den med. Det ger säkert extra mycket pengar. De andra två har jag sparat. Och undrar lite.. borde jag inte ha fått nån instruktion med dessa.....? Att äta upp det som stod för pengar kändes så självklart. Jag äter det och får pengar. Men... kärlek? Är det så enkelt att jag äter det och så får jag kärlek? Tänk om det är så att jag äter det och då kommer att känna mer kärlek? Då kommer jag ju att sprängas! Man kan inte känna mer kärlek än vad jag gör. Eller jo, men då är det fasiken smärtsamt. Eller.. det är det ju redan. Så jag vet inte hur jag ska göra med det äpplet. Ska jag kanske ge det till någon som borde få känna kärlek? Eller till någon som jag vill ska bli kär i mig?

Samma dilemma har jag med äpplet för sex. Om ni förstår.

ensamamma

Helgen var fantastisk. Fantastiskt rolig. I dag har jag kört hem från Malmö, bara ett stopp i övrigt full fart hemåt i ett streck. Bilen gick så bra så med kusinens vinterdäck på genom dimma och regn. Dimman och regnet la sig lite över huvudet på mig, blött och tungt.

Jag fick ett samtal från Thailand som gjorde mig orolig och ledsen. Kommer nog att ta upp inom kort vad det handlade om, men inte nu. Det ledde i alla fall till att jag kände mig ensam. Ensammast. Den jag senast, i min värld så självklart, vände mig till när jag blev rädd och kände mig ensam på toppen finns inte där längre. Vill inget hellre än att få känna mig liten, kura i hop mig, sova nära och ha någon där som säger att det blir bra. Men nu.... Ensammast.

Fast ändå inte. Jag släpper av A i Gamla stan. Beger mig hem till Åsen. Åker till Ica. Träffar första vännen utanför, andra därinne, tredje utanför och så kommer Åsens snyggaste punkare gående också. Min son, alltså. Och plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Jag är ju HEMMA. När jag satt i bilen ville jag helst åka ner till bröderna i Thailand och kura där. Men nu när jag är hemma minns jag varför det är här jag bor och inte i Thailand. Det här är mitt hem. Hemma.

Jag har inte riktigt landat i att det finns ett nummer i min telefon som nyss kändes tryggt, roligt, bra att ha där men som idag inte är/känns ringbart. För den här personen har valt/vill inte synka delar av sitt liv med mitt. Jag saknar och känner mig övergiven av någon jag kände mig trygg med. Någon jag på riktigt trodde var på väg att bli en del av mitt fluff men som nog ärligt talat mest tyckte jag var jobbig. Tänk så det kan bli och så fel man kan ha. Men så ÄR det ju. Sådant händer. Jag har en massa gott ut från tiden vi lärde känna varann i alla fall. Och det är fullständigt omöjligt att tro att det går att kontrollera en annan människas tyckande, eller framförallt känslor, det allra minsta lilla. Eller jag menar att TRO är inte alls omöjligt, det har ju jag ägnat massor av tid åt genom åren, men att det skulle gå.. nejnejnej. Jag kom dessutom in i det här då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, på min egotripp och ja... Vad ska jag säga? Tyck om mig, annars jäklar?

Jag hoppas att ensamhetskänslan inte blossar upp igen och framförallt att jag inte blir så liten och rädd att jag tvingar mig på någon med mitt uppmärksamhetsbehov. Jag har gjort nog av sånt.

Jag har dessutom under helgen sett en annan person begå samma misstag som jag brukar göra i min vilja att vara till lags. Förvandlas till en helt ointressant person. För det blir man ju när man sätter sina behov helt på "on hold" och är till lags... Det här var dessutom en man (pojke?) som gjorde det. Det ÄR inte typiskt kvinnligt eller manligt. Det finns även killar som inte fattar ett jota av hur spelet ska spelas....

Jag vill inte mer vara till lags. Jag vill inte mer leva på smulor. "Dare to be difficult"

Ska öva på det. Lovar inget, men ska öva.